Hattpartiet
Wikipedia
Hattpartiet, Hattarna, kallades ett politiskt parti som under frihetstiden innehade makten i Sverige under en längre tid.
Innehåll |
[redigera] Uppkomsten
Dess uppkomst sammanhängde med den parlamentariska författningens fulla utveckling på 1730-talet och bestod i en sammanslutning av flera skilda grupper inom den dåvarande ståndsriksdagen, som alla hade det gemensamt, att de drev opposition mot Arvid Horns fredliga och försiktiga styrelsekonst. De personliga krafter, som närmast åstadkom sammanslutningen, var några medlemmar av det gamla, 1727 upplösta holsteinska partiet (anhängare av Karl XII:s systerson, Carl Friedrich av Holstein-Gottorp, och hans anspråk på den svenska tronen), främst den maktlystne intrigören riksrådet Carl Gyllenborg och den sluge presidenten i Kommerskollegiet Daniel Niclas von Höpken. Dessa, som förut varit kung Fredrik I:s fiender och Rysslands vänner, visste från början av 1730-talet att skaffa sig ett nytt inflytande genom att nästla sig in kungens och hans älskarinna hovfröken Hedvig Taubes gunst.
För att vinna ökad betydelse, delvis också av övertygelse, uppmuntrade de från början de starka ekonomiska strävanden, som samtidigt framträdde inom en del borgerliga kretsar och som gick ut på att skapa ett hastigt ekonomiskt uppsving genom en konsekventare tillämpning av de merkantilistiska principerna, än vad den försiktige Horn ansåg lämpligt.
Under loppet av riksdagen 1734 fann de nya förbundne, då de genom förmedling av franske ambassadören greve de Casteja trädde i förbindelse med det krigsparti, som väckts till liv av polska tronföljdskrigets utbrott och som ivrigt understöddes av den franska diplomatin i syfte att skaffa Frankrikes motståndare Ryssland en ny fiende. Därmed uppstod det stora hattpartiet, det första egentliga parlamentariska partiet i Sveriges historia. Det nybildade partiets program var hämnd på Ryssland för olyckorna under Stora nordiska kriget och återställande av Sveriges yttre storhet, därnäst forcerad utveckling av rikets näringar, framför allt industrin och handeln, genom ökat tullskydd, rikligare statsunderstöd i form av förskott, gåvor och premier åt näringsidkare, lätt tillgängliga och billiga banklån, privilegier, uppmuntran och stöd av varjehanda art. Partiet hade sina led väsentligen på riddarhuset hos den unga adeln samt hos industriidkarna och stapelstädernas grossörer i borgarståndet. Det utmärktes av stor patriotisk hänförelse, men även av ungdomligt lättsinne och åtskillig egennytta.
Den gamle Arvid Horn, stödd otvivelaktigt av större delen av svenska folket, men icke på något organiserat parti, lyckades väl ännu 1734 hålla partiet stången, men under mellantiden till nästa riksdag bedrev det en dittills okänd agitation bland allmänheten, spred flygblad, värvade röster och uppköpte adliga fullmakter med sammanskjutna medel eller franska pengar m.m. Det rysk-turkiska krigets utbrott 1736 och svenske kuriren major Malcolm Sinclairs mord 1739 ökade rysshatet och de patriotiska revanschförhoppningarna.
[redigera] Maktövertagandet
Motståndarna stämplades som nattmössor, och själva tog krigsvännerna namnet hattar. Så uppstod partinamnen hattar och mössor. Vid riksdagens sammanträde 1738 visade sig hattarna äga övervikten på riddarhuset och i borgarståndet samt därmed i sekreta utskottet, som i det följande blev partiets främsta maktmedel. Medelst fri traktering, månadsarvoden och klubbar sammanhölls de ännu föga disciplinerade skarorna, och den parlamentariska taktiken gick sin första blomstringstid till mötes. Hänsynslöst gick partiet till storms mot Horn, tvingade honom att begära avsked och jagade hans anhängare ur rådet. Hattarna danade därpå Sveriges första fullt utpräglade och homogena partiregering samt började att förverkliga sitt program. Det oerhörda fiasko, varmed angreppskriget mot Ryssland 1741-43 slutade, hotade emellertid hela partiet med undergång vid riksdagen 1742-43, ledningen lyckades dock vända bort fokus från att det var hattarna som startat det krig som slutat i total katastrof och istället rikta uppmärksamheten på tronföljdsfrågan, där man påstod att mössorna kämpade för att inte få Adolf Fredrik som kung, att mössorna verkligen inte skulle viljat ha honom är dock osäkert. Att bönderna inte ville det var uppenbart, ett stort argt bondeuppbåd tågade iväg från dalarna till Stockholm och hotade huvudstaden, den sk stora daldansen, men faran avvärjdes. I åratal pratades sedan med räddsla i rösten om "bondestyre" , efter detta tänkte ingen längre på vem som startat kriget mot Ryssland. Hattpartiet offrade också den tidigare hattledarna och militärerna Charles Emil Lewenhaupt och Henrik Magnus von Buddenbrock som blev av med sina huvuden för det dåligt skötta kriget.
Den avgörande kampen mellan partierna stod vid 1746-|47 års riksdag, då hattarna lyckades vinna en fullständig seger över sina motståndare. Riksrådet var de som styrde riket mellan riksdagarna, de som satt i detta satt där på livstid och kunde alltså bara tillsättas efter dödsfall eller då en av medlemmarna blivit dömd för något brott. Då ett segrande parti hade kontrollen i ständerna och sekreta utskottet ville man också ha kontrollen i den verkställande makten, dvs riksrådet, detta kunde bara uppnås genom att få majoritet i detsamma genom att få bort ett antal medlemmar av det andra partiet, vilket alltså bara kunde ske genom att de dömdes för något brott. Ofta användes då paragraf 13 i författningen där man granskade vad några enskilda medlemmar sagt eller gjort i rådet de senast åren och om man fann, vlket man alltid gjorde, att något inte lämpade sig så petades denne från rådet. Det rörde sig ofta om så luddiga begrepp som att personen gjort en "brottslig feltolkning av författningen". Detta kallades licentiering.
1746 var sex stolar tomma i riksrådet, och då riksdagen tog julledigt på lantmarskalkens (som ledde både riksdagen, adeln och sekreta utskottet)uppmaning åkte många hem. men många i adelståndet och borgarståndet, där hattarna hade makten, stannade kvar för överläggningar...man lyckades också förmå prästståndets ställföreträdande ledare och några av de kvarvarnde prästerna att under hårt tryck acceptera den lista med förslag på poster till rikrådet, av de 6 som föreslogs var 5 hattar och en neutral. Detta var en författningsvidrig och olaglig kupp som mössorna chockerades över men inte förmådde göra något åt. Hattarna kontrollerade nu alla utskott samt riksrådet och skulle dominera den svenska politiken undet mer än ett deccenium. Mössornas desperata situation tvingade dem att vända sig till Ryssland för pengar och hjälp eftersom England inte verkade intresserat.Hattpartiet befäste därmed på nytt sin maktställning och vann större anslutning än förut som representant för rikets fulla självständighet mot Ryssland. På 1750-talet fick partiet en ny roll som frihetens och den utvecklade parlamentariska författningens främsta värn gentemot konungamaktens utvidgningstendenser och det nya hovpartiet.
Efter det kungliga revolutionsförsökets misslyckande 1756 stod hattpartiet på höjdpunkten av sin makt. Det var fortfarande nära förbundet med Frankrike, men dess tidigare erövringsprogram var ersatt med fordran på en kraftig nydaning av Sveriges försvarsväsen, främst genom stora befästningsarbeten i Finland och bildandet av en skärgårdsflotta. Dess ekonomiska program, som från 1738 till 1756 vid varje riksdag utvecklats i skärpa och konsekvens genom nya beslut, verkade vara ett led på vägen till en större blomstring av industri och handel, än Sverige någonsin förut haft, om också bankens stängande 1745 för inväxling av dess sedlar antydde, att grunden inte var så säker, den fria författningen var mer älskad och kommenterad än någonsin, och ett rikt högre kulturliv blomstrade under hattarnas varma uppmuntran och stöd.
[redigera] Nedgång och fall
Men denna glans varade inte länge; redan under slutet av 1750-talet började partiets nedgång. Närmaste anledningen blev pommerska kriget (1757-62), i vilket Sverige invecklades genom Frankrikes påtryckning. Det verkade förstörande på rikets redan undergrävda finanser och myntväsen, men enade flera dittills, delade motsatser inom hattpartiet och söndersplittrade detsamma i fraktioner. Under dessa år reste sig hattarnas slagna motståndare, mössorna och hovpartiet igen, och redan vid riksdagen 1760-62 var det tydligen slut på hattpartiets gamla maktställning, om också ingen fullständig omkastning av hattregeringen och dess styrelsegrundsatser då kom till stånd. Den 1763 utbrytande handelskrisen, som ytterligare försämrade finansställningen och verkade förödande på näringslivet, vände allmänhetens tillit allt mera till mössorna.
Den ryska diplomatiens förnyade inblandning i den svenska partikampen från 1764 bidrog ytterligare att försvåra hattarnas läge, i synnerhet som Frankrike ej längre kunde ge ett tillräckligt stöd. Vid riksdagen 1765-66 ramlade det gamla hattpartiet fullständigt, då det försökte skydda sig genom en allians med sin forna fiende, hovet. Närmandet hade skett redan 1762, men först sedan det visat sig, att hovet ej hade något att hoppas av det segrande mösspartiet, slöts 1765 ett förbund mellan hov- och hattpartierna, som sedan bestod till frihetstidens slut. Genom detta förbund lyckades hattarna ännu en gång, 1769, komma till makten och innehade densamma, till dess de vid följande riksdag: på nytt segrande mössorna på våren 1772 och drev hattarna därifrån.
Denna senare maktperiod betydde dock icke något återställande av partiets gamla glans och styrka eller av dess gamla regeringsgrundsatser, utan vilade mera på en tillfällig reaktion mot mössornas alltför hänsynslösa framfart. Hattpartiets varma nitälskan för rikets försvar och självständighet mot Ryssland hindrade partiets fullständiga undergång trots det nederlag dess principer i övrigt lidit, och det mönstrade ända till periodens slut ett betydande anhang, särskilt inom byråkratin. Dock tunnades leden oupphörligt, och ur hattpartiet torde väsentligen de växande skaror rekryterats, som samlade sig kring kung Gustav III och med jubel hälsade den oblodiga statskupp (se 1772 års regeringsform), som i augusti 1772 gjorde slut på frihetstiden och dess partiväsen.
Hattpartiets främsta ledare var kanslipresidenterna Carl Gyllenborg, Carl Gustaf Tessin och Anders Johan von Höpken samt under slutet av frihetstiden Axel von Fersen d.ä., som dock inte inträdde i rådet.
[redigera] Betydelse
Hattpartiet har otvivelaktigt flera förtjänster om Sveriges utveckling, men dess brister och felsteg är också mycket stora. Det lättsinniga angreppet mot Ryssland avbröt en lovande utveckling och störde för lång tid Sveriges lugn och frid; även sedan partiet mognat till sundare åsikter i utrikespolitiken, var dess beroende av Frankrike alltför stort. Hattarnas slöseri med statsmedlen och egoistiska utnyttjande av sin makt överträffade allt vad vår historia dittills haft att uppvisa. Dess hänsynslösa, rättsvidriga förföljelser mot politiska motståndare tar likaledes priset bland alla svenska partiregeringar, och mutsystemet och intrigväsendet nådde genom hattpartiet sitt första flor. Dess patriotism och varma kulturintresse kastar dock ett försonande skimmer över det stora partiets felsteg, och i många hänseenden övervann det självt sina svåraste brister.
