Dendrokronologi
Wikipedia
Dendrokronologi (av grekiska dendro = träd, chronos = tid) är en metod att datera träd med hjälp av deras årsringar. Det vanligaste är att man mäter bredden på varje årsring i ett trädprov, och jämför denna serie siffror med mätserier från andra träd. Till detta används numera datorprogram. Genom att utgå från träd med ett känt årtal för den yttersta ringen, kan man successivt bygga upp en referensserie bakåt så långt man har tillgång till träprover. Med hjälp av en sådan referenskurva, kan man datera andra träprov, ofta med mycket stor säkerhet, och såvida den yttersta ringen under bark är intakt, kan man fastställa när trädets tillväxt upphörde på året (och i vissa fall på årstiden) när.
En av dendrokronologins grundläggande förutsättningar är att trädens tillväxt begränsas av någon i det aktuella området generell (klimatologisk) faktor, ofta nederbördsmängd och/eller tillgången på sol och värme. I norden är det främst träslagen ek, tall och gran, som lämpar sig för dendrokronologiska analyser.
Med hjälp av dendrokronologi kan man kalibrera radiokolmetoden. Tekniken används bland annat inom dendroarkeologi (arkeologisk åldersbestämning), dendroklimatologi (förhistoriska klimat), dendroekologi, dendrogeomorfologi (landskapens formbildning), m. m.
Rent konkret ger avläsningen en serie av relativa värden för tillväxt. Värdena är lokala och måste jämföras med kontrollserier från samma region, eftersom tillväxten varierar i olika områden. Successivt byggs referensserier upp och är mycket värdefulla vid datering av till exempel arkeologiskt material.
Matematiskt kan man visa att det räcker med ca 50 årsringar i ett träprov för att det skall gå att åldersbestämma. Eftersom varje träd är en individ, påverkad av lokala föhållanden, behövs i praktiken minst 70 årsringar för att man med någorlunda säkerhet skall kunna bestämma åldern. Vet man dessutom inte från vilken region träprovet härstammar behövs betydligt fler årsringar.
