Infinitivmärke
Wikipedia
Infinitivmärket är ett litet ord som i många sammanhang placeras framför ett verbs infinitivform. Infinitivmärket betraktas av många lingvister som tillhörande en egen ordklass, i vilken den således är enda medlem. I till exempel engelskan är infinitivmärket (för alla verb utom be) nödvändigt för att det ska framgå att det är infinitiv, om det inte framgår av kontexten. Många språk där infinitiven har en särskild form saknar infinitivmärke.
Svenskans infinitivmärke är att, som dock även kan vara en underordnande konjunktion (subjunktion). Dessa två att har skilda ursprung. Infinitivmärket är besläktat med prepositionen åt, vilket kan vara en delförklaring till att det oftast uttalas å [o] i ledigt tal, något som får många att förväxla det med och och lägger till ett k-ljud när de ska betona ordet eller tala välartikulerat, eftersom även och brukar uttalas [o] i ledigt tal. Också skriften kan drabbas av detta. Uttalet av infinitiv-att med å-ljud går långt tillbaka och finns även i danskan och i norskan. I det senare språket skrivs ordet till och med å (i danskan skrivs det at).
| Indelning efter ordklass | |||||
|---|---|---|---|---|---|
| Adjektiv | Adpositioner | Adverb | Artikel | Infinitivmärke | Interjektioner | Konjunktioner och subjunktioner | Particip | Pronomen | Räkneord | Substantiv | Verb | Verbpartiklar | |||||
| Ord som har något gemensamt | Indelningar efter andra kriterier | ||||
| Uttal | Skrift | Skrift och uttal | Betydelse | Historia | Arvord | Antonymer | Avledningar | Exonymer | Lånord | Noaord | Nyord | Retronymer | Sammansatta ord |
| Homofoner | Homografer | Homonymer | Synonymer | Kognat | |
