Inuiter

Wikipedia

Inuitkvinna

Inuitman

Inuiter (in. inuk, "människa, folk"), ett arktiskt folk som lever i norra Kanada (särskilt Nunavut), Alaska, på Grönland och i norra Ryssland.

Inuiternas ursprungliga livsmönster och mytologi tillhör de mest väldokumenterade. Anorak ("tunn vindjacka med kapuschong"), igloo ("ishus"), kajak ("mansbåt"; jämför umiak, "kvinnobåt") och parkas ("knälång vindjacka med pälskantad kapuschong") är inuitiska lånord i svenskan.

Inuiternas språk kallas inuit eller inuktitut.

[redigera] Namnet

Ordet Inuit (för en person Inuk, för två personer Inuuk) kommer från språket inuktitut och betyder människor. Av indianer som lever granne med inuiter, till exempel cree eller algonkin, fick de beteckningen eskimå som ska betyda ungefär "de som äter rått kött", men denna betydelse är idag ifrågasatt. Några inuiter betraktar ordet eskimå i denna betydelse som nedsättande. I Nordamerika och på andra ställen av jorden minskar användandet av ordet eskimå allt mer. Det beror troligtvis på det stegrade intresse för inuiter som finns sedan 1950-talet.

[redigera] Traditionell levnadsstil

Huvudsakligen har alla inuiter en liknande kultur som består av jakt på havslevande däggdjur som sälar, valar och isbjörn eller jakt på landdjur som renen. Harpunen var det viktigaste vapnet. Dessutom sysslade inuiter med fiskafänge och samlade bär. När det fanns tillräckligt med byte levde de på samma ställe och vid andra tider var de nomader.

De flesta inuiter reste som familj från lägerplats till lägerplats och byggde under vintern en Qarmaq (pluralis: Qarmait). Denna stuga var byggd av olika material som sten, gräs, fasta jordbitar, trä och ben av valar. Ishus (igloo) användes inte som permanentbostad utan byggdes tillfälligt under en resa. Under sommaren levde man i tält av valarnas ben som övertäcktes med päls av olika djur.

[redigera] Kulturella ändringar

Om sammanträffandet av inuiter med den västliga kulturen finns det många skrifter som sällan är fria från ideologi. Ofta är dessa skrifter förkortade så att det fattas viktig information.

Sedan andra världskriget har stora förändringar pågått i inuiternas territorium. Sedan 1960-talet lever inuiter i stort sett inte längre som nomader. De flesta bor i hus av trä som på grund av permafrosten står på pålar. Ugnen värms med olja och friskvattnet kommer i en stor tank på en lastbil. Även spillvattnet transporteras med lastbil och många hushåll är utrustade med moderna kommunikationsinstrument.

Slädhundarna har ersatts med snöskoter och istället för kajak och umiak används fabrikstillverkade båtar med motor. Jakten på grönlandsvalen förekommer bara tillfälligtvis för att bevara den gamla traditionen. Även handeln med päls av sälar och rävar eller med elfenben av valross eller narval minskar på grund av skyddsåtgärder för dessa djur.

En stor förhoppning har inuiter i bildandet av territoriet Nunavut i nordöstra Kanada som består sedan den första april 1999. I detta territorium har inuiterna ett själstyre och kan vårda sina gamla traditioner.

Det finns även internationella rörelser, till exempel Inuit Circumpolar Conference (ICC), som koordinerar politiska aktiviteter av inuiter. Många inuiter ser ett stort problem i den pågående uppvärmningen av jordens atmosfär som påverkar djur- och växtlivet i deras region. Därför har regeringen i territoriet Nunavut med Paul Okalik i spetsen ett stort intresse av vidareutvecklingen av Kyotoprotokollet.

[redigera] Mytologi

Inutisk mytologi har många likheter med andra religioner runt om i polartrakterna. Grunderna i religionen är shamanismen och att alla ting och väsen uppfattas som besjälade. Tron är ovanligt homogen för hela området särskilt vad det gäller andevandringen.

[redigera] Anirniit

Inuiterna tror att alla väsen och ting har en form av själ eller ande^[1] (på inuktitut anirniq-andedräkt; plural Anirniit^[2]. Alla tings anirniq, namn och karaktärsdrag ingår i en evig vandring och återfödelse. Tron på andeväsen omfattar också djuren och föremål^[1]. Andarna måste respekteras och fruktas och årstidernas växlingar, fruktsamhet, hälsa och elementens vrede eller godhet bestäms av andevärlden. Eftersom bara lite otur kunde utrota hela byn i det hårda klimatet gjordes mycket för att försvara sig mot de onda andarna. Ett nedlagt bytesdjurs ande kunde hämnas på jägaren om den inte visade den rätta respekten och det fanns olika ritualer för hur man skulle visa den respekten. Det var vanligt att jägaren bad det nedlagda bytet om ursäkt för att undvika andens hämnd. I visa områden ansågs det möjligt att om jägaren omedelbart efter nedläggandet kastar djurets urinblåsa till havet kan djuret ge sig till jägaren igen. Djuret anses inte tas av jägaren utan anses ge sig till jägaren. ^[3]

Huvudansvaret för förbindelsen mellan samhället och andevärlden var shamanen (inuktitut angakoq^[4]) som kunde vara både en man och en kvinna^[5]. Shamanens uppgift låg i att genom sin kontakt med andevärlden bland annat bota sjuka och försöka blidka andarnas vrede. För att blidka andarna fanns det åtskilliga regler och tabun. Shamanens metod att bota de sjuka gick ut på att ta reda på varför anden var förolämpad; den sjuka kanske hade brutit mot något av sina personliga tabun eller något annat tabu. Shamanen går igenom alla tänkbara överträdelser medan alla människor vädjar högljutt till andarna om tillfrisknandet. Genom att slå på en speciell trumma med rituell dramatik kunde shamanen ingå i ett transtillstånd där den kunde kommunicera med andarna och förstå vad andarna krävde att människorna skulle göra.

[redigera] Skapelsen

Inuiternas mytologi innehåller ingen allmän skapargestalt, men hos Alaskas inuiter är Fader Korp liksom hos många angränsande folkgrupper en centralgestalt.

Korpen har sin boning i himmelen och har efter den första tiden av skapelse inte särskilt mycket makt. Korpen kom ned från himmelen under ”den första tiden” och skapade först torra land. Sedan skapade Korpen olika arter av djur och växter. Mannen kom till från en fröskida på en klätterväxt som Korpen hade skapat. Från denna klätterväxt kom sedan flera män. Sist skapade Korpen kvinnan som en följeslagare till mannen. Sedan tog korpen mänsklig gestalt och lärde människan hur de skulle klara sig. ^[3]

[redigera] Gudar

Inuiterna hade helt enkelt inga gudar, men det finns väsen som ibland utanför inuitkulturen kallas för gudar. Det fanns dock andar som hade stor makt över vissa viktiga områden i inuiternas liv. De flesta av dessa viktiga andar uppfattades som i grunden goda, även om särskilt havets ande ändå ansågs som hotfull. Andarna måste dock blidkas på precis samma sätt som alla andra andar.

En av de allra viktigaste andarna hos de kanadensiska och grönländska inuiterna var Sedna (även kallad ”den gamla kvinnan i havsdjupet”, Havets Ande, Nuliajuk, Nerrivik, Arnarquagssaq, med andra namn) som bestämde över havens djur och möjligtvis också över de flesta landdjur. Hon intog kvinnoform i sin boning på havets botten och skickar djur som ger sig till människan att jaga. Till och med shamanerna var rädda för Sedna.

En annan viktig ande var Luftens ande, på många platser kallad Sila (inuktitut: väder, intelligens) som i nästan alla inuitregioner ansågs styra vädret från en plats ovanför himmelen.

Fruktbarheten representeras av den manliga anden Tarqeq (månens ande) som också styr över anständigheten och enligt Alaskas inuiter också över djuren. Tarqeq är en mäktig krigare som har sin hemvist ovanför himlen.

[redigera] Livet efter döden

Även om alla ting är besjälade har själarna olika grad av komplexitet. Medan föremål och djur har mindre komplexa själar har människan en mer sammansatt själ. När kroppen dör går en del av själen till länder över eller under jordens yta. Beroende på hur människan levt kan själen hamna i olika riken där olika stora andar styr. ^[3]

Den del av människan som är dess namn och karaktärsdrag kan återföras till en nyfödd släkting. Den döda begravs tillsammans med personliga ägodelar och miniatyrer av viktiga redskap som den kan ha hjälp av i tillvaron till återkomsten som ett nyfött barn ^[1]. Tiden mellan döden och återfödelsen tillbringar den delen av själen i Sednas rike.

[redigera] Berättelser

Inuiterna har en mycket rik folklore som präglas av det hårda klimatet och ofta behandlar den svälthotet eller andra faror som orsakas av andarna.

Eftersom vintrarna var långa och mörka var berättandet en tradition som hade stor betydelse. Berättelser var också ett viktigt sätt att förmedela alla de regler och tabun som var viktiga för att blidka andarna. Vanliga teman förutom våndan av tabu- och regelbrott kan nämnas äktenskap mellan människa och djur samt berättelser om hur man kan klara sig mot övernaturliga motståndare. Berättelser improviserades även till bytedjurs själar vid olika fester som ”fester till valens själ”.^[3]