Riksdagens historia
Wikipedia
 |
Denna artikel innehåller ifrågasatta faktauppgifter. |
| Se diskussionssidan, eller historiken, för mer information. Rätta gärna felaktigheter. |
Riksdagens historia. Ursprungligen forekom inte i Sverige några riksmöten för hela folket, utan detta utövade sina politiska rättigheter på landskapsting (se Landskap och Landsting). Ett uppslag till ett allmänt riksmöte gav visserligen stadgandet i Magnus Erikssons landslag att kungavalet vid Mora stenar skulle ske genom lagmännen, var och en åtföljd av "12 vittra och snälla män", men dessa möten blev blott en form för att bekräfta det av stormännen eller riksdagen faktiskt avgjorda valet, och de sammansmälte, innan de med medeltidens slut alldeles upphörde att hållas, med riksdagen. Ett riksmöte, som var ett organ för hela folket, uppstod ur rådsmötena och deras utvidgning herredagen, i det att till denna, som bestod av det högre prästerskapet och det världsliga frälset, även kallades ombud för köpstadsmän och bönder (jfr Representation). En dylik kallelse finns bevarad från 1359, men den har antagligen inte lett till någon påföljd, ja kanske aldrig ens utfärdats. Det första möte av sådan art som bevisligen hållits var det som 1435 sammanträdde i Arboga under Engelbrekt Engelbrektssons resning, och därmed börjar den svenska riksdagens historia. De på nämnda sätt utvidgade herredagsmötena kallades emellertid ännu inte riksdagar, utan vanligen herredagar; först från mitten av 1500-talet (första genom urkund bestyrkta gång 1544) började de (antagligen efter tyskt mönster) betecknas med det namn: riksdag, som sedan använts för att skilja dem från egentliga herredagar, utskottsmöten och provinsialmöten.
Det var intr en tillfällighet att den svenska riksdagens uppkomst sammanföll med den Engelbrektska resningen. Vårt folks urgamla självstyrelse hade varit bunden vid de lokala tingen, och då dessa inte lämpade sig som organ för riket hade makten från dem övergått till den andliga och världsliga aristokratin, som ensam jämte kungen uppbar rikstanken. Genom Engelbrekts befrielseverk slog denna tanke igenom även hos de ofrälse samhällslagren, och till följd härav fick dessa nu del i det organ för självstyrelse som uppstått vid riksenhetens genombrytande av landskapspartikularismen, men som dittills haft en uteslutande aristokratisk karaktär. Att riksdagens sammansättning här blev mera demokratisk än i de flesta andra länder denna tid berodde inte bara på att bönderna hos oss bättre bevarat sin odalmannarätt, utan också därpå att de visade sig kunna vara en duglig och avsevärd politisk maktfaktor. Riksdagen var en fri bildning utanför den i landslagen stadgade samhällsordningen, och alla lagbestämmelser saknades därför länge såväl om dess sammansättning och formerna för dess verksamhet som om dess befogenhet.
