Sardiska

Wikipedia

Sardiska (Sardu)
Talas i:	Italien
Region:	Sardinien
Antal talare:	ca 600 000
Rankning:	inte i top 100
Klassificering:	indoeuropeiska språk romanska italo-västliga Sardiska
Officiell status
Officiellt språk i:	Sardinien
Språkmyndighet:
Språkkoder
ISO 639-1	sc
ISO 639-2	srd
SIL	srd

Sardiska är ett språk som talas av mellan 600 000 och 2,5 miljoner (uppgifterna varierar) människor på Sardinien i Italien. Tillsammans med italienskan och rätoromanskan bildar sardiskan den italo-romanska språkgruppen inom den romanska språkfamiljen.

Sardiskan blev erkänd på Sardinien som det andra officiella språket, bredvid italienskan, den 15 oktober 1997.

[redigera] Sociolingvistisk ställning

Sardiskan talas uteslutande på Sardinien av cirka 1-1,3 miljoner människor (ungefär 80% av öns befolkning). Dessa är nästan alla tvåspråkiga (italienska/sardiska).

Genom regionallagen från 1997 och ett nationell italiensk lag från 1999 har sardiska blivit likställt med italienska som officiellt språk (till exempel som administrativt språk och skolspråk). I praktiken dominerar dock fortfarande italienskan i Sardiniens offentliga liv.

[redigera] Dialekter

Dialekternas utbredning

Sardiskans huvuddialekter är

Galluriska/sassaresiska (norra Sardinien), som oftast räknas till de italienska dialekterna och inte till sardiskan i trängre mening, och som är nära besläktade med korsikanskan.

Logudoresiska/nuoresiska (norra och centrala Sardinien), som ofta sammanfatttas under begreppet logudoresiska.
Kampidanesiska (södra Sardinien)

Det finns inget enhetligt skriftspråk. Sedan några år tillbaka diskuteras dock i ökande omfattning anskaffning av en norm.

ISO 639-3 koderna är:

Kampidanesiska, sardo campidanese: "sro"
Logudoresiska,sardo logudorese: "src"
Galluresiska, gallurese: "sdn"
Sassaresiska, sassarese: "sdc"

[redigera] Grammatik

Särskilt påfallande i sardiskan är den bestämda artikeln: Till skillnad från de andra romanska språken återgår denna inte till det latinska demonstrativpronomenet ille, illa, illud (till exempel italienska il/lo, la, franska le, la, spanska el, la) och dess pluralformer, utan är härledd från latinets ipse, ipsv(m), ipsa(m) etcetera: I singular är den sardiska bestämda artikeln su (maskulinum singular), sa (femininum singular), i plural sos (maskulinum plural) och sas (feminium plural) i logudoresiskan, i campidanesiskan is för båda genus.

Sardiskan bildar plural på -s (liksom i de västromanska språken): sa domo > sas domos, su cane > sos canes.

[redigera] Fonetik och fonologi

Karakteristiskt är dessutom det mest långtgående behållandet av vulgärlatinets vokalsystem, framför allt i i logudoresiskan och nuoresiskan (i campidanesiskan endast i betonad ställning, i obetonad ställning sker en reduktion till -a, -i, -u, liknande fallet i sicilianskan.

I de logudoresiska och nuoresiska dialekterna förblir de latinska intervokaliska klusilerna (p, t, k) i största utsträckning intakta. Framför allt att det latinska velara uttalet av -C- (/k/) behålls är anmärkningsvärt: exempelvis latin centu(m) (uttal: /kentu/) '100' > logudoresiska kentu (jämför italienska cento, franska cent).

Andra avvikande drag i sardiskan är dessutom metafoni (omljud), epites (om ett ord respektive en sats slutar på konsonant upprepas den föregående vokalen: till exempel sas domos – uttalas: /sas domoso/) liksom förekomsten av den retroflexa konsonanten [ɖ], som i skrift oftast återges med -dd- eller -ddh-.