Slaget vid Poitiers (732)

Wikipedia

Slaget vid Poitiers

Del av Muslimska invasionen av Europa

Bataille de Poitiers

Datum	10 oktober 732
Plats	Mellan Tours och Poitiers
Utfall	Frankisk seger

Stridande

Frankerna

Andalusiska muslimer

Befälhavare

Karl Martell

Abd er Rahman †

Styrka

Omkring 15 000-75 000

Omkring 60 000-400 000 kavalleri

Slaget vid Tours (ofta kallat slaget vid Poitiers, inte att förväxla med slaget vid Poitiers (1356)) utkämpades 10 oktober 732, antagligen mellan Tours och Poitiers i nuvarande Frankrike, mellan styrkor under den frankiske ledaren Karl Martell och en muslimsk armé ledd av emir Abd ar-Rahman ibn Abd Allah. I detta slaget besegrade frankerna den muslimska armén och emir Abd ar-Rahman dödades. Resultatet av detta slag blev att muslimerna stoppades från att tränga längre norrut i Europa än till Spanien.

[redigera] Stridande

Franker, ledda av Karl Martel. Uppskattningarna om hans styrkor varierar. Förlusterna, enligt St. Denis, var omkring 15 000.
Muslimer, 60 000—-400 000 kavalleri, under Abd ar-Rahman ibn Abd Allah.

[redigera] Bakgrund

Muslimerna i Spanien hotade sedan några år tillbaka de franska territorierna. Hertig Eudes av Aquitanien hade på ett avgörande sätt besegrat en stor invasionsstyrka år 721 i Slaget vid Toulouse, men arabiska räder fortsatte. År 725 nådde de ända till staden Autun i Burgund. Då han hotades av både araberna i söder och av frankerna i norr allierade sig Eudes år 730 med Othmar av Munuza, berberemiren i vad som sedermera skulle bli Katalonien. Arabernas räder in över hans sydgräns avtog och Othmar gifte sig med Eudes dotter Lampade.

Nästa år gjorde dock Othmar uppror mot guvernören av Andalusien, Abd ar-Rahman. Abd ar-Rahman krossade snabbt revolten och riktade därefter sin uppmärksamhet mot förrädarens förre allierade, Eudes. Enligt en oidentiferad arab "sökte den armén igenom alla platser likt en ödeläggande storm." Hertig Eudes (kallad kung av några), samlade sin armé vid Bordeaux, men besegrades, och Bordeaux plundrades. Eudes vände sig då till frankerna för att få hjälp, vilket Karl Martell erbjöd endast sedan Eudes gått med på att underställa sig frankisk överhöghet. År 732 fortsatte det arabiska plundringståget norrut, utmed floden Loire. Ett möjligt motiv var rikedomarna i katedralen i Tours. När han fick höra talas om detta samlade den austrasiske borgmästaren Karl sin armé på uppskattningsvis 15.000 – 75.000 veteraner och marscherade söderut.

[redigera] Lokalisering

Trots att detta slag var så viktigt är dess exakta lokalisering fortfarande okänd. De flesta historiker antar att de två arméerna möttes där floderna Clain och Vienne möts, mellan Tours och Poitiers.

[redigera] Slaget

Karl ställde upp sin armé på en plats där han antog, att den muslimska armén skulle passera, på ett mycket försvarsvänligt ställe. Det är möjligt att hans tätt formerade infanteri, beväpnat med svärd, spjut och sköldar formerade sig i en falang-liknande uppställning. Enligt de arabiska källorna ställde de upp sig i en stor fyrkant. Karl Martell utkämpade ett lysande försvarsslag, med tanke på olikheten mellan arméerna, i det att frankerna mest bestod av infanteri, mot beridna, (och i arabernas fall) tungt beväpnade ryttare. På en plats och en tidpunkt, som han själv hade valt, mötte han en vida överlägsen styrka och besegrade den.

I sex dagar bevakade de båda arméerna varandra, med endast mindre skärmytslingar. Ingen av dem ville anfalla. Frankerna var välklädda för kylan och hade fördelen att känna terrängen. Araberna var inte lika förberedda för den intensiva kylan, men de ville inte anfalla vad de trodde var en numerärt överlägsen frankisk armé. Striden började den sjunde dagen, eftersom Abd er Rahman inte ville skjuta upp slaget i all evighet.

Abd ar-Rahman förlitade sig på att hans kavalleri var numerärt överlägset och fick dem att anfalla gång på gång. Denna gång var den tilltro muslimerna hade till sitt kavalleri, beväpnat med långa lansar, långa svärd och spjut, vilket hade skänkt dem seger i tidigare slag, inte berättigad.

Vid ett av de få tillfällen då medeltida infanteri stod emot kavallerianfall, slog de disciplinerade frankiska soldaterna tillbaka anfallen, fastän det arabiska kavalleriet, enligt arabiska källor, vid flera tillfällen bröt in i den frankiska fyrkanten.

För de frankiska soldaterna verkade det tunga saracenska kavalleriet oslagbart: tungt beväpnat, till och med skyddsrustningar på hästarna. Det är troligt att det månghövdade berberkavalleriet bara var lätt beväpnat. Frankerna gjorde därför mycket bättre ifrån sig mot berberkavalleriet än mot saracenerna.

Enligt en frankisk källa varade slaget en dag; enligt arabiska källor två dagar. När ryktet gick genom den arabiska armén att det frankiska kavalleriet hotade det byte de hade tagit från Bordeaux återvände många till lägret. Detta verkade, för majoriteten av den muslimska armén, som en fullskalig reträtt, och snart var det det. Under försök att hindra reträtten blev Abd er Rahman omringad, vilket ledde till hans död, och muslimerna återvände till sitt läger.

Följande dag, när muslimerna inte återupptog slaget fruktade frankerna ett överfall. Endast efter de frankiska soldaternas noggranna rekognoscering av det muslimska lägret stod det klart att muslimerna hade retirerat under natten.

[redigera] Efterdyningar

Den arabiska armén retirerade söderut över Pyrenéerna. Karl fick sitt smeknamn Martell, vilket betyder hammare, i detta slag. Han fortsatte att driva muslimerna från Frankrike under följande år. Han besegrade också morerna i slagen nära floden Berre och Narbonne.

[redigera] Slagets betydelse

Samtida kristna, från Bede till Theophanes nedtecknade noggrant slaget och var noga med att omnämna vad de såg som dess följder. Senare forskare, såsom Edward Gibbon, hävdade att om Martell hade fallit skulle morerna enkelt ha kunnat erövra ett blödande Europa. Gibbon skrev att "En segerrik marsch hade tagit saracenerna tusentals kilometer, från Gibraltar till Loires stränder; skulle man ha upprepat sträckan, skulle saracenerna ha tagit sig till det inre av Polen och de skotska högländerna; Rhen är inte svårare att ta sig över än Nilen eller Eufrat, och den arabiska flottan skulle ha kunnat segla, utan att utkämpa ett enda sjöslag, ända till mynningen av Themsen. Kanske skulle tolkningen av Qur'an nu ha lärts ut vid skolorna i Oxford, och dess studenter skulle kanske för ett omskuret folk ha visat på heligheten och sanningen i Muhammeds uppenbarelser." Fastän detta diskuteras av nutida historiker stöds det av muslimska historieböcker om denna tid, vilka talar mer om frankerna än något annat kristet folk, förutom byzantinerna.

Emellertid var samtida arabiska historiker och krönikörer mycket mer intresserade av det arabiska nederlaget vid Konstantinopel år 718. Många nutida historiker menar, att om araberna verkligen hade velat erövra Europa hade de lätt kunnat göra det. Dock hävdar dessa historiker att faktum är, att de inte var intresserade, eftersom norra Europa vid denna tid ansågs vara (och var) ett socialt, kulturellt och ekonomiskt bakåtsträvande område med mycket lite av intresse för några erövrare över huvud taget. Men, detta motsägs av de källor som omtalar muslimska räder in i Indien och andra icke-muslimska stater för att erövra byte och hitta folk att omvända. Med tanke på den stora rikedomen i de kristna helgedomarna, såsom den i Tours, skulle muslimsk expansion i det området ha varit troligt, om det inte på ett avgörande sätt hade stoppats av Martell år 732. Ytterligare bevis för vikten av detta slag ligger i att muslimerna expanderade in i alla andra regioner i det gamla Romarriket. Det är inte troligt att Gallien skulle ha skonats, om det inte hade varit för styrkan i Martells legendariska högra arm och lojaliteten hos hans veteraner i den frankiska armén.

Dessutom, med tanke på att arabernas egna historier omtalar frankerna, mer än något annat folk, förutom byzantinerna, och den vikt de lade vid Rahmans död och nederlaget i Gallien, samt det efterföljande besegrandet och förstörandet av muslimska baser i vad som nu är Frankrike, är det troligt att detta slag hade makrohistorisk vikt i hindrandet av den muslimska expansionen i väster. Gibbon och hans generation historiker har antagligen mera rätt än den nutida synen, att detta slag saknar historisk vikt. Hade Martell fallit vid Tours hade de långsiktiga följderna för den europeiska kristenheten blivit ödesdigra.