Ståndsriksdagen

Wikipedia

Ståndsriksdagen var en riksdag som tillkom under 1400-talet. Denna var indelad i fyra stånd adel, präster, borgare och bönder. Dessa sammanträdde och röstade var för sig, men sammanhölls av H M Konungen. Deras sammanträden, så kallade riksmöten, varade normalt under några veckor och det kunde gå flera år mellan riksmötena.

Förr ansågs Arboga möte år 1435 vara den första riksdagen. Men det finns inget som tyder på att det skulle ha funnits någon allmoge med vid det mötet. Endast de två högre stånden och köpmännen (dvs. representanter från köpstäderna, alltså borgarna). Idag anses istället mötet i Uppsala år 1436 vara den första riksdagen.

Berömda ståndsriksdagar:

Det första riksdagsmötet torde vara det som ägde rum i Uppsala år 1436, efter Engelbrekts död.
Riksdagen år 1517 när Sten Sture d.y. och riksråden beslutade om ärkebiskopen Gustav Trolles avsättning, och Stäkets rivning, något som senare ledde till Stockholms blodbad.
1527 hölls Reformationsriksdagen, där Gustav Vasa införde protestantismen i Sverige.
1544 hölls en riksdag i Västerås där Sverige blev ett arvkungadöme.
År 1612 genomdrev Axel Oxenstierna privilegier för adeln som fick ensamrätt till högre ämbeten och företrädesrätt till övriga tjänster.
Den första öppna ståndsstriden i en ståndsriksdag förekom på riksdagen år 1650.
På riksdagen år 1655 beslutades fjärdepartsräfsten, en reduktion som ej fullt genomfördes.
På riksdagen år 1680 beslutades dock om en stor reduktion.

Sveriges förste statsminister Louis De Geer var arkitekten bakom övergången från den senmedeltida ståndsriksdagen till en modern riksdag influerad av det viktorianska brittiska parlamentet. En riksdag med två kammare och en konung som statschef.

Ståndsriksdagens sista riksmöte hölls år 1866.

[redigera] Ståndsriksdagens legitimitet

Nutida kritiker av ståndsriksdagen menar att den inte var representativ för hela svenska folket, medan stora delar av svenska folket vid denna tid ansåg motsatsen.^{[källa behövs]} Med tiden kom dock allt större delar av det svenska folket att ingå i nya yrkesklasser, och det gamla ståndsväsendet blev obsolet. Man kan särskilja några specifika grupper som inte stödde ståndsväsendet, som ex.vis (torpare, soldater, statare, frälsebönder), bruks- och de få industriarbetare som fanns vid denna tid.^{[källa behövs]}

Stora delar av den icke adliga medelklassen, såsom: tjänstemän, lärare, läkare, industrimän, publicister och underofficerer kunde dock lätt stödja ståndsriksdagen, då de ingick i det tredje ståndet; det sk borgarståndet.^{[källa behövs]}