Stegeborg

Wikipedia

Se även Stegeborg (olika betydelser).

Stegeborgs slottsruin i Skällviks församling, Söderköpings kommun, Östergötland. Belägen på en ö i ett trångt sund i Slätbaken där flera pålsystem i vattnet, stäk, spärrade av farleden. De äldsta av dessa har daterats till 600-800-talen. Borgen omnämns 1310 som Stækaborg.

Ruinen är en vackert belägen borganläggning. Den äldsta delen av byggnaden är ett fyrkantigt tegeltorn i sydöstra hörnet, uppfört i början på 1200-talet just som Söderköping blivit stad. En enkel bostadsborg tillkom under 1300-talet, utbyggd och kompletterad med en ringmur och ett rundtorn i väster. Under 1500- och 1600-talen byggdes anläggningen ut, särskilt mycket under Johan III:s tid, då rundtornet fick sin nuvarande höjd. Dessutom tillkom i norra längan en slottskyrka. Flera av Vasakungarna bodde gärna på Stegeborg som 1652-1689 uppläts åt pfalzgrevarna Johan Kasimir (död 1652) och Adolf Johan av Pfalz. Kronan lät under 1730-talet sälja slottet till byggnadsmaterial. Nedervåningens kraftiga murverk skyddade den mot utplåning. Fram till 1689 var slottet centrum för östgötaskärgårdens lokalförvaltning. Nya slottet, en vitputsad trevåningsbyggnad i klassicistisk stil, beläget vid den tidigare södra kungsladugården, byggdes 1806.

[redigera] Historia

[redigera] Medeltida historia

Stegeborgs slott i Suecia antiqua et hodierna från 1706. Avbildningen är inte helt tillförlitlig men bilderna i Suecian är de enda som visar hur slottet såg ut före rivningen

Namnet Stegeborg kommer ur ordet stäk, samma ord som i stock, stege eller Stäket. I vattnet norr om ön har hittats rester av pålspärrar som har daterats till 1000-talet. Syftet med pålspärren var att hindra eller försvåra fartygstrafik. Dessa pålar fanns kvar in på 1800-talet och fartyg fick därför passera ön på södra sidan.

Stegeborgs äldsta historia är nära förbundet med Skällsviks gård. Gården fanns bevisligen 1287 och tillhörde då biskopen i Linköping, Bengt Birgersson.

Hans efterträdare Lars Albrektsson hade kvar Skällviks gård. Dess strategiska läge vid inloppet till Söderköping, då en av rikets rikaste städer, var uppenbar för Birger Magnussons förmyndarstyre som leddes av marsken Torgils Knutsson. Senast 1305 har biskopsgården sålts till kung Birger.

Därefter har en borg byggts på den holme som ligger ute i segelleden in mot Söderköping. Hur den såg ut och dess omfattning är okänd. Anläggningen kan dock inte ha varit alltför omfattande, holmen är idag inte särskilt stor och landhöjningen i Östergötland har sedan 1300-talet varit två meter.

Under perioden 1310-1316 har kungen utfärdat flera brev från Stegeborg och man kan förmoda att han vistats där långa perioder. Efter Nyköpings gästabud utbröt ett uppror mot kung Birger. Denne lämnade Stegeborg och avseglade till Visby men satte sonen Magnus Birgersson som befälhavare på Stegeborg. Borgen blev belägrad, förmodligen från påsktid fram till slutet av augusti 1318. Magnus fördes fången till Stockholm och dömdes till döden i juni 1320. Han ligger begraven i Riddarholmskyrkan i Stockholm bredvid Magnus Ladulås.

Enligt Erikskrönikan revs Stegeborg efter kapitulationen: "the slogo then mwr allan swa smaa / the lotho ey en sten ather staa".

Karl Bååt, biskop i Linköping, strävade efter att stiftet skulle återfå Skällsviks gård. Från hertig Eriks änka Ingeborg Håkansdotter lyckades han få Skällviks gård samt borgruinen i gåva den 27 januari 1321. Karl har därefter lagt ned mycket pengar på att bygga upp gården igen.

1332 har dock biskopen tvingats överlämna gården till kung Magnus i utbyte mot gods på Visingsö. Anledningen är förmodligen platsens strategiska läge samt möjligheten att ta upp tull från fartygen på väg mot Söderköping. På grund av ekonomisk kris tvingades dock kungen att pantsätta borgen 1336. Till vem är okänt men 1350 är Skällviks gård åter i kyrkans ägo. Den 28 februari 1350 undertecknar biskopen i Linköping Peter Tyrgilsson ett brev därifrån ("in manerio nostro Skældowijk").

Under 1350-talets tronstrider mellan kung Magnus och Erik Magnusson ägdes Skällviks gård av biskop Nils Markusson. Biskopen hade tagit parti för Erik och 1356 överfölls gården och fick stora skador och det är troligt att kungen låg bakom. Hur mycket som förstördes är okänt men när hertig Albrekt av Mecklenburg anföll Sverige 1363 anfölls Söderköping. Albrekts flotta har uppenbarligen kunnat passera Skällvik utan hinder. Vad som är klart är att Skällviks gård försvinner och att någon återuppbygger Stegeborg på holmen i farleden. En gissning är att Albrekt, som byggde både Nyköpingshus och Stäkeholm, även byggde upp Stegeborg.

1391 ägdes Stegeborg av kronan och drottning Margareta hade utsett den danske riddaren Evert Moltke till fogde. Domkapitlet har klagat på hur denne har tvingat bönderna att betala extraskatter trots missväxten. På midsommardagen 1394 anfölls vitalianerna, sjörövare, Söderköping med en stor trupp och till synes har de passerat Stegeborg utan att stoppas.

Några år senare blev Moltke förflyttad och ny fogde blev Esbjörn Kristiernsson Djäkn. I Vadstena klosters diarium kallas denne för en avskyvärd tyrann. 1414 blev Jöns Finnsson ny fogde. Denne hade varit fogde vid Västerås slott och befolkningen hade klagat till kung Erik över fogdens övergrepp. Om hur Jöns betedde sig som fogde vid Stegeborg vet man nästan ingenting.

När kung Erik på 1420-talet vallfärdade till Jerusalem träffade han i Budapest den kroatiske greve Ivan Anz Frankopan som följde kungen till Jerusalem som tolk och där blev slagen till riddare av den Heliga graven. I slutet av decenniet blev han utnämnd till fogde på Stegeborg. För eftervärlden har hans namn försvenskats till Johan Vale eller Johan Franco. Under Engelbrektsupproret intogs Stegeborg 1434 efter en kort belägring. I krönikan överlämnar fogden borgen med orden "maga wij mz woro haffuer att gaa / jach wille idher gerna husit faa".

Ny fogde blev biskopen i Linköping Knut Bosson (Natt och Dag). Efter riksrådets möte i Söderköping 1436 utsågs Nils Stensson (Natt och Dag). 1438 hade Karl Knutsson (Bonde) blivit utsedd till riksföreståndare och krävde att Nils skulle överlämna Stegeborg till honom. Denne vägrade och i februari 1439 inleddes en belägring. I juli kom man överens om att Nils skulle uppge borgen frivilligt i september om kung Erik inte skickade undsättning. Kung Erik kom till Stegeborg under sommaren för att där samla riksrådet. Karl Knutsson mötte Eriks förhandlare i Arkösund men någon överenskommelse slöts inte. I slutet av augusti återvände Erik till Gotland och under hösten överlämnades Stegeborg till riksrådet. Ny fogde blev Erengisle Nilsson d.y. (Hammerstaätten).

Erengisle verkar ha varit unionsvänlig men avskedades som fogde 1463 när kungen misstänkte honom för sympatier för Karl Knutsson. Släkten Oxenstierna var unionsvänliga och ny fogde blev Erik Nilsson (Oxenstierna). Den oxenstiernska släkten förlorade dock inflytande i Sverige och 1467 utsågs istället Ivar Axelsson (Tott) till ny fogde av sin bror som var riksföreståndare. Ivar var gift med Karl Knutssons dotter Magdalena Karlsdotter, vilket gjorde att denne gick över till den grupp som var motståndare till unionen. Genom beslut av riksrådet den 25 maj 1472 fick han Stegeborgs slott och län i livstidsförläning.

Ivar hade sitt hem på Visborgs slott på Gotland men han har ändå gjort stora ombyggnader av Stegeborg. Bland annat uppfördes en ny ringmur och det ännu stående rundtornet.

Ivar Axelsson ägde sju fartyg som sysslade med sjöröveri på Östersjön och denna biverksamhet gjorde att en konflikt med riksrådet var oundvikligt. När diskussioner inte ledde någon vart inleddes en militär operation mot Ivar Axelssons slott. I februari 1487 inleddes en belägring av slottet och den 14 maj 1487 var slottsfogden Erland Kagge tvungen att kapitulera.

Den 3 september samma år utnämndes riksrådet och lagmannen Gregers Matsson (Lillie) till ny slottshövitsman. Från hans tid finns räkenskaperna för 1487-1492 bevarade.

Efter Gregers har flera personer haft befälet på slottet men endast en kortare tid: riksrådet Arvid Trolle, riddaren Nils Bosson (Sture) samt riddaren Erik Turesson (Bielke).

På sommaren 1499 utsåg kung Hans Svante Nilsson (Sture) till ny länsinnehavare på Stegeborg. Svante hade velat efterträda sin far Nils Bosson men blivit förbigången av Sten Sture. Nu hade slottslänet förminskats och fick inte längre intäkter från städerna Söderköping och Norrköping.

Efter många års tjänst i Rom återvände Hemming Gadh till Sverige och blev biskop i Linköping i januari 1501. Av bevarade brev framkommer att Hemming var en ofta sedd gäst på Stegeborg. Under sommaren 1501 utbröt ett uppror mot kung Hans. I augusti försökte tre av kungens 14 fartyg att gå in i Slätbaken och erövra Stegeborg men försöket att landstiga misslyckades.

Efter Sten Stures död valdes Svante Nilsson den 21 januari 1504 till riksföreståndare. Förmodligen dröjde det till 1506 innan riksrådet Trotte Månsson (Eka) utnämndes till ny slottsfogde. Trotte var trogen Svante Nilsson och förblev slottsfogde ända fram till sin död 1512.

1513 utnämndes Holger Karlsson Gera till ny länsinnehavare. Holgers hustru var kusin med ärkebiskop Gustaf Trolle vilket förmodligen var en belastning för honom hos sturepartiet. I juni 1517 lyckades den danska flottan brandskatta Söderköping trots att Stegeborg spärrade inloppet. Troligen har dock flottan gått in i Bråviken och först därefter har en militär styrka landsatts.

1518 fick Stegeborg en ny befälhavare, riksrådet Erik Ryning. På sommaren 1520 besegrade han en dansk styrka som skyddade biskopsgården utanför Linköping. Detta ledde så småningom till anklagelser både från biskop Brask och Nils Bosson (Grip) och han var en av de som halshöggs vid Stockholms blodbad 1520.

[redigera] Historia efter 1523

Under Dackefejden anfölls slottet men intogs aldrig. På 1540-talet rustades slottet upp.

Johan III var född och uppvuxen på slottet och han beslutade 1578 om fortsatta byggnadsarbeten på slottet. Därigenom blev slottet mer ett renässansslott än en medeltida borg. Arbetena pågick fram till 1590.

1622 förlänades slottet samt några häraden till Johan Kasimir av Pfalz-Zweibrücken som 1651 gavs titeln Hertig av Stegeborg. Dennes son Adolf Johan av Pfalz var sedan bosatt på slottet fram till sin död 1689. Efter dennes död återgick slottet till kronan.

Östergötlands landshövding försökte hålla slottet i ett tillfredställande skick men lyckades inte hindra att slottet förföll. 1707 synades slottet av en kommission för att kunna avgöra hur man skulle göra. De föreslagna reparationsåtgärderna skulle dock ha blivit mycket dyra. Året efter såldes alla trähus på ön på auktion. Landshövding Erik Ehrenkrona föreslog på 1720-talet att tre av de fyra längorna skulle rivas och den fjärde rustas upp. På uppdrag av Kammarkollegiet synades slottet 1728 men landshövdingen fick inte igenom sitt förslag. Sommaren 1731 revs stora delar av slottet och materialet användes i Norrköping.

1901 blev Stegeborg fridlyst. 1938 fick Riksantikvarieämbetet en mindre summa för att röja platsen från träd och buskar och de svårast skadade delarna av murverket reparerades. Åren 1948-1955 kunde RAÄ med hjälp av vapenfria värnpliktiga gräva ut ruinen, laga de svåraste skadorna och sätta upp skyddande tak över vissa delar.

[redigera] Födda på slottet:

• 21 dec 1537: Johan III
• 9 nov 1539: Magdalena Svantesdotter Sture
• 1568: Anna Vasa
• 11 okt 1629: Adolf Johan av Pfalz

[redigera] Referens

• Erik B. Lundberg, Stegeborgs slott (1964) Stockholm: Vitterhetsakademin.
• Gösta Lundberg, Stegeborg under medeltiden. Bidrag till dess historia 1287-1520 (1978) Söderköping: Eget förlag.