Vincenzo Galilei

Wikipedia

Vincenzo Galilei var en italiensk musiker (lutenist), kompositör, musikteoretiker och musikpedagog. Som föregångsman för den tidiga barockmusiken är han en av portalfigurerna i det som anses vara en av de mest betydelsefulla övergångsperioderna i europeisk musikhistoria. Han var far till den berömda astronomen Galileo Galilei.

Vincenzo föddes i Santa Maria a Monte (nära Florens) troligen under sent 1520-tal och dog i Florens den 2 juli 1591. Han var en inflytelserik och uppskattad personlighet i musikvärlden under den sena renässansen och betydelsefull bidragare till den musikaliska revolutionen som markerar gränsen till barocken. Vincenzo var en skicklig lutenist och redan som ung uppmärksammades han av inflytelserika och välkända mecenater. I Venedig mötte han Gioseffo Zarlino, 1500-talets viktigaste musikteoretiker. Vincenzo fascinerades stort av Zarlinos syn på musiken och han studerade för honom fram till 1565 och ställde även samman ett kompendium över hans teorier. Senare blev han intresserad i försöken att återuppliva antikens musik och drama när han träffade den florentinska cameratan (en grupp poeter, musiker, adelsmän och intellektuella ledda av greve Giovanni de' Bardi) och även Girolamo Mei, den för tiden störste kännaren av antikens musik. Efter kontakten med Mei försvann Vincenzos förtjusning av Zarlino och mot slutet av 1570-talet uppstod en dispyt mellan läraren och den före detta eleven.

Någon gång under 1570-talet började även Vincenzos musikteoretiska arbeten och hans kompositioner söka sig i denna riktning. Några av hans viktigaste teoretiska bidrag behandlar användningen av dissonsans och konsonans. Till skillnad från samtida musikteoretiker, inklusive sin lärare Zarlino, som ansåg att musiken skall utformas utifrån regler baserade på matematiska modeller om konsonans och dissonans ansåg Vincenzo att det primära istället var textens känsloinnehåll. Praktiskt innebar detta att han tillät övergående dissonanser "om sången flyter mjukt" såväl som taktfast dissonans som till exempel i förhållning, vilket han kallade för "essentiell dissonans". Han förespråkade att texten skulle vara herre över musiken på ett genomgripande sätt och gick till frontalangrepp mot den yttre madrigalism som förekom.

Han gjorde även betydande upptäckter inom akustiken, speciellt i experiment som involverade vibrerande strängar och luftpelare. Det är möjligt han var den förste som upptäckte en icke-linjär fysiklag då han fastställde förhållandet mellan spänningen av en sträng och dess vibrationsfrekvens.

Vincenzo musikaliska arv har efterlämnat två madrigalböcker och musik för luta samt en ansenlig mängd musik för sång och luta; denna senare kategori anses vara hans mest betydelsefulla bidrag eftersom det föregrep den tidiga barockstilen. Flera forskare anser att genom att leda sin son i en riktning bort från abstrakt, teoretisk matematik och mot ett mer experimentiellt tänkande hade han indirekt en avgörande betydelse för vetenskapshistorien.

[redigera] Källor

• Artikeln Vincenzo Galilei, i The New Grove Dictionary of Music and Musicians, ed. Stanley Sadie. 20 vol. London, Macmillan Publishers Ltd., 1980. ISBN 1561591742
• The Concise Edition of Baker's Biographical Dictionary of Musicians, 8th ed. Revised by Nicolas Slonimsky. New York, Schirmer Books, 1993. ISBN 002872416X
• Gustave Reese, Music in the Renaissance. New York, W.W. Norton & Co., 1954. ISBN 0393095304
• Finn Benestad, Musik och tanke. Studentliteratur, 1994. ISBN 9144469217