Albaner

Wikipedia

Artikeln anses behöva kvalitetskontrolleras, eftersom den kan innehålla felaktigheter.
Diskutera frågan på diskussionssidan och förbättra gärna artikeln.

Albaner är ett folkslag på Balkanhalvön (främst i Albanien, Kosovo i Serbien och Makedonien) med albanska som modersmål. Albanerna kan delas in i två språkliga och sociokulturella grupper: geger i norr (ned till Shkumbinifloden) och tosker i söder.

Albanerna kallar sig själva för Shqiptarë, "örnfolket", och landet Albanien för Shqipëria, "Örnarnas land", eftersom de enligt mytologin härstammar från en svart örn.^{[källa behövs]}

Innehåll

1 Utbredning
- 1.1 Albaner (antal totalt)
2 Ursprung
3 Historia
- 3.1 Under osmanskt styre
4 Se även
5 Referenser

[redigera] Utbredning

Den största koncentrationen av albaner är den i Albanien, där de uppskattas utgöra ungefär 97 procent av befolkningen, cirka 3 miljoner.

I Kosovo bor, enligt uppskattningar, cirka två miljoner kosovoalbaner. I Makedonien utgör den albanska befolkningen omkring 25 procent av de två miljoner invånarna.

Antalet albanska immigranter i Grekland uppgår till ungefär en miljon och i Italien till 225 000, majoriteten anlände efter kommunismens fall 1991, samt 325 000 andra som fortfarande talar en ålderdomlig form av albanska, som är ättlingar till de albanska flyktingar som flydde efter Osmanska rikets erövring av Albanien och bosatte sig i Italien (se arberesjer). En annan historisk folkgrupp, arberorer, härstammar från de ortodoxt kristna albaner från centrala Albanien som förflyttade sig till Grekland under medeltiden. Deras antal uppgår idag till cirka 160 000 individer. Antalet albaner i Tyskland uppgår till högst 250 000.

I Asien finns albanska bosättningar på många ställen i Turkiet, framför allt i Istanbul och Bursa, samt även i Damaskus i Syrien. Den stora albanska bosättningen i Egypten från 1800-talet har nästan försvunnit. Albaner som först kom till Turkiet var de som var tvungna att göra värnplikt i den osmanska armén från 1400-talet fram till 1900-talet. En andra albansk utvandringsvåg från Kosovo och södra Serbien till Turkiet skedde under 1930-talet till in på 1960-talet. Den serbiska regeringen deporterade hundratusentals kosovoalbaner till Turkiet.^[1]

[redigera] Albaner (antal totalt)

Albanien: över 3 miljoner
Bosnien och Hercegovina: mellan 10 000 och 12 000
Belgien: 25 000
Kosovo: 2 000 000
Grekland: 700 000, Se även Arvaniter.
Makedonien: 500 000
USA: 500 000
Turkiet: 800 000
Tyskland: 250 000
Italien: 233 000, Se även arberesjer.
Schweiz: 200 000
Serbien: 75 000
Storbritannien: 60 000
Österrike: 40.000
Sverige: mellan 35 000 och 55 000
Montenegro: 40 000
Kanada: 300 000
Frankrike: 20 000
Danmark: 8 000
Finland: 5 000
Norge: 7 000
Slovenien: 6 000
Kroatien: 4 500
Rumänien: 500

[redigera] Ursprung

Albanernas ursprung är osäkert, och har varit en fråga för stor debatt bland historiker, men de härstammar troligen antingen från dardanerna, illyrerna eller thrakerna.

Då albaner talar albanska, ett indoeuropeiskt språk, som inte har något nära levande släktskap, är det svårt att avgöra från vilket av de språk som talades på Balkan under antiken det har utvecklats ifrån. Albanskan är det enda överlevande språket i sin gren av de indoeuropeiska språken och tros härstamma från illyriska eller eventuellt thrakiska.

[redigera] Historia

Albanerna utgår från att de är arvtagare till illyrierna. Illyrierna levde under antiken utspridda i delar av det som på 1900-talet blev Jugoslavien och Albanien. Under romarnas expansion i Sydosteuropa assimilerades illyrierna med de romerska kolonisatörerna, och precis som i fallet med dakerna påverkades språket av latinet. I och med den slaviska anstormningen av Sydosteuropa på 500- och 600-talen drog sig den tidigare befolkningen upp i bergen och började leva som nomader. Under följande 500 åren avslöjar annalerna i princip ingenting om de gåtfulla albanerna. När de åter nämns i källorna är det därför att de hamnade i korselden mellan de katolska och ortodoxa kyrkorna vid delningen 1054. Mellan mitten av 800-talet och början av 1000-talet tillhörde de albanska områdena det då mäktiga bulgariska kungariket.

I sin isolerade bergsmiljö utvecklade albanernas föregångare ett utpräglat klansamhälle. De var uppdelade i två stora dialektala undergrupper: geger och tosker. Gegerna bebodde bergsområdena i norr, som sträcker sig in i Montenegro. De förde ett krigiskt liv och löste ofta sina problem med interna fejder. Manlig ära värderades mycket högt, och yttre makters inblandning tolererades inte. Toskerna levde i de södra låglandskapen och var på så vis mer utsatta för kontroll av yttre makter.

Albanernas historia är ganska sammanvävd med serbernas, särskilt under medeltiden. Serbernas furstendöme Zeta hade Skadar (Shkodër i dagens Albanien) som sin huvudstad. Ett flertal albanska och serbiska nationalmyter och legender sammanfaller, vilket under 1900-talet lett till heta debatter om historien. Enligt albanerna har till exempel den serbiske hjälten Milos Kobilic egentligen albansk härstamning. I modern serbisk historieskrivning används, felaktigt, namnet Obilic för denne hjälte. På 1200- och 1300-talen härskade de serbiska Nemanjakungarna över albanerna, och den serbiska huvudstaden var förlagd till Prizren, Kosovo, innan Kung Uros II flyttade den till Skopje. Tsar Dusan lade till och med in särskilda avsnitt om albanerna om albanerna i sin lagbok. I vårs tids serbisk-albanska konflikt om Kosovo har de medeltida klostren och kyrkorna stor betydelse. Under 1100-1300-talen byggde serberna flera praktfulla kloster och kyrkor i Kosovo, till exempel i Gracanica och Decani. Det serbiska patriarkatet var dessutom förlagt till Pec i Kosovo.

Det serbiska nederlaget mot de invaderande turkarna hade även stor inverkan på den albanska befolkningen. I slaget vid Kosovo Polje 1389 hade albanska trupper, anförda av sina hövdingar, ställt upp i den kristna armé som serben Lazar ledde. Nederlaget sved lika mycket hos albanerna som hos serberna, och många albaner som levt på låglandet var tvunga att fly upp i bergen, undan osmanerna.

[redigera] Under osmanskt styre

Osmanerna intog i slutet av 1400-talet, trots hårt motstånd, även de albanska landområdena. I mitten på seklet hade albanerna, anförda av sin legendariske ledare Skanderbeg, framgångsrikt stått emot den osmanska anstormningen. Denne Skanderbeg (Skënderbeu på albanska; levde 1405-1468) hade konverterat från katolicismen till islam genom det osmanska devschirmesystemet och gjort en enastående karriär som osmansk militär befälhavare. På höjden av sin berömmelse lämnade Skanderbeg dock osmanerna och tog tillbaka sin kristna tro. Tillsammans med andra albanska hövdingar organiserade han därefter en motståndsarmé i de otillgängliga albanska bergen. Till många kristna européers glädje ledde Skanderbeg åren 1444-1466 från sin fästning i Kruja 13 militära kampanjer mot osmanerna, och höll dem på så vis länge borta från Albanien. År 1478 intog osmanerna Kruja, och när Durrës föll 1501 stod alla de albanska områdena slutligen under osmansk kontroll. Skanderbeg har sedan frigörelsen från det osmanska riket betraktats som albanernas främste nationalhjälte.

Albanerna var bland de första folken i Sydosteuropa att kristnas (på 300-talet e.Kr.), och i början av det osmanska styret fick albanerna behålla sin kristna tro. Precis som slaverna i Sydosteuropa var albanerna splittrad mellan de västliga och östliga kyrkorna. Gegerna i norr var katoliker, toskerna i söder ortodoxa. Särskilt de katolska albanerna - som i likhet med serberna i Montenegro levde i krigiska klaner - stod emot osmanerna och islamiseringen. Under 1500- och 1600-talen utvecklades till och med en litterär humanistisk rörelse bland de katolska albanerna som en reaktion mot islams intrång. Fortfarande är den albanska befolkningen i dagens norra Albanien och söda Montenegro övervägande katoliker. Enligt vissa uppskattningar flydde hundratusentals albaner till Italien och Sicilien under 1500- och 1600-talen. Ytterligare tusentals albaner flydde till Grekland. Detta skulle innebara att nästan hälften av den dåvarande albanska befolkningen emigrerade. Majoriteten av de albaner som vägrade överge Albanien konverterade till islam. Dessa kom att spela en viktig roll i Osmanska rikets historia, vilket återspeglas i det faktum att inte mindre än 29 av de osmanska storvesirerna under åren 1482-1908 var albaner.

Redan före den osmanska invasionen hade Rom och Konstantionopel konkurrerat om de albanska stammarnas kyrkliga tillhörighet. Osmanerna utnyttjade den albanska splittringen, men i större skala konverterade albaner till islam först på 1600-talet. Eftersom de omedelbara effekterna av Osmanernas ockupation innebar att feodalismen avskaffades. De flesta som koventerade tros ha varit före detta ortodoxt kristna från de södra delarna av Albanien(vilket är något osäkert då osmanerna favoriserade ortodox kristna framför katoliker). Huvudorsaken till den ökade konverteringen under 1600-talet var troligen viljan att undkomma det ökade skattetrycket på icke-muslimer som dock inte behövde delta i Osmanernas många och dyra krig. De albanska feodalherrarna i söder var det första att övergå till islam då konverteringen garanterade bibehållna landegendomar och privilegier. Vissa albanska konvertiter antog muslimska namn, käder och seder, men fortsatte att vara kristna i det fördolda.

Osmanerna bedrev emellertid även tvångsislamisering. Detta var i sig en ovanlig handling från osmanernas sida, men undantag gjordes för de stridbara albanerna, som uppfattades som ett hot mot imperiets styre. För osmanerna utgjorde särskilt de katolska albanerna ett hot eftersom de samarbetade med Venedig. I slutet av 1600-talet revolterade så dessa albaner och stred tillsammans med Venedig mot osmanerna. De senares hämnd drabbade dem hårt, och en del tvångsförflyttades till Kosovo, där de lättare kunde kontrolleras.

Många katolska albaner konverterade dessutom till den ortodoxa kyrkan, vilket gladde både de ortodoxa och osmanerna. De sistnämnda hade sin huvudfiende i katolska kyrkan, och den ortodoxa kyrkan var vid det här laget en del av det osmanska establissemanget.

Trots albanernas sega motstånd mot osmanerna utmärkte sig många albaner som elitsoldater i sultanens tjänst. Muslimska albaner avancerade ofta och blev ämbetsmän och officerare. Albanerna hade i det osmanska imperiet mycket större inflytande än deras andel av befolkningen. Åren 1453-1623 var inte mindre än 11 av 49 storvesirer albaner (ytterligare var 11 sydslaver; endast fem var turkar). I början på 1700-talet noterade en fransk observatör i kriget mellan osmaner, Ryssland och Habsburg att de bosniska och albanska soldaterna var osmanernas dugligaste trupper. Ännu i början av 1800-talet utgjordes det osmanska palatsgardet och den första armékåren av albaner.

I takt med den osmanska centralmaktens försvagning och de nationalistiska idéernas spridning i början av 1800-talet började lokala ledare i spetsen för sina militära styrkor att revoltera och frigöra sina områden från imperiet. I norra Albanien med centrum i Shkodër hade detta hänt redan i slutet av 1700-talet. Kara Mahmud av Bushatiätten hade frigjort sitt territorium från sultanen och försökt skapa ett autonomt Albanien. Hans område omfattade bland annat territorium som idag tillhör Montenegro. Krig mellan montenegriner och albaner under 1700-1900-talen om territorium hör till de återkommande "Balkanklassikerna". År 1811 kom en annan medlem av Bushatiätten, Mustafa pasa, till makten i norra Albanien, och han stred ömsom för sultanen och ömsom för autonomi. Mustafa lyckades upprätthålla ett självständigt område fram till 1830.

Den i särklass mest beryktade albanske upprorsmakaren i sin samtid var Ali pasa (1741-1822). Han styrde över staden Janina (albanska; grekiska Ioannina), som ligger i dagens norra Grekland och har en albansk, grekisk och slavisk befolkning. År 1903 förklarde Ali pasa ett landområde som omfattade större delen av Albanien och Nordgrekland självständigt från osmanerna. Upproret i detta stora område skapade stark ilska i Istanbul. Ali pasa lyckades emellertid inte ena de albanska klanhövdningar till gemensam front mot osmanerna. Han styrde sitt rike som tyrann, vilket gjorde honom impopulär i stora grupper av den heterogena befolkningen. Osmanerna förde ett långt och brutalt krig mot Ali. År 1822 lyckades de slutligen kuva utbrytarstaten. Ali själv tilfångatogs och halshöggs. Huvudet skickades som trofé till sultanen. Albanska nationalister betraktar fortfarande Ali pasa som den förste albanske nationelle ledaren i modern tid. Men han lyckades aldrig samla albanerna till gemensam nationell kamp.

I ett historiskt perspektiv kan varken Bushatiätten i norra Albanien eller Ali pasa i södra Balkan ses som egentliga ledare för nationella rörelser. Den tillfälliga självständighet dessa två upprorsförsök uppnådde efterlämnade emellertid minnen som inspirerade till framtida försök. De albanska nationella rörelserna under 1800-talets första hälft fanns utanför albanska områden, i till exempel Istanbul och Bukarest.

Från 1839 lät osmanerna olika folkslag inom riket öppna skolor där undervisningen hölls på de egna modersmålen. Detta tecken på regeringens trevande försök till modernisering omfattade inte albanerna. Katolska albaner betraktades som "latinare" och kunde därför gå i italienska skolor, ortodoxa albaner räknades huvdsakligen som greker och de muslimska albanerna betraktades som turkar.

Även bland albanerna väcktes en nationalkänsla på 1878, när de insåg att det osmanska imperiet höll på att styckas upp. Albanerna kände sig kraftigt åsidosatta både av osmanerna och av Berlinkongressens delegater, som dessutom tilldelade Montenegro landområden där majoritetsbefolkningen var albaner. Till följd av detta grundades samma år i Kosovo Prizrenligan, som redan inledningsvis var splittrad i två läger. En del av organisationen ville att de albanska områdena skulle förbli en del av det osmanska imperiet, vilket man var beredd att slåss för. Den andra delen av organisationen, ledd av bröderna Abdul och Naim Frashëri, ville samla alla albaner i en självständig nationalstat, så som serber, greker och bulgarer gjort. Problemet var, och är fortfarande på flera områden, att alla slogs om samma territorium.

Över 450 år av osmanskt styre hade inte förändrat albanernas samhällsstruktur särskilt mycket. Osmanernas makt hade aldrig varit total i de bergiga albanska områdena. De av osmanerna högt skattade albanska krigarna gavs friheten att operera med sina klaner som irreguljära militära enheter. Dess leddes av stamhövdingar som ofta konverterade till islam för prestigen och privilegierna. Många albaner i de bergiga områdena förblev emellertid antingen katoliker eller ortodoxa. Majoriteten av de albaner som under flera sekler hade konverterat till islam var alltså från låglandet, där den osmanska kontrollen blandade sig i stammarnas "inre angelägenheter" hämmade dock skapandet av ett nationellt medvetande under 1800-talet. Albanerna blev därmed också sårbara gentemot mot sina nationalistiska serbiska, montenegrinska, grekiska och bulgariska grannar. Endast genom stormakternas inblandning 1912 kunde Albanien skapas som nation och stat för att helt slukas upp av sina grannar.

Åren 1878-1881 kämpade albanerna mot en koalition av serbiska, montenegrinska och osmanska trupper. För osmanerna tog det emot att föra krig mot deras tidigare lojala albanska undersåtar, men trycket var hårt från stormakterna att det osmanska riket skulle leva upp till det som stipulerats vid Berlinkongressen. År 1881 intog sultanens trupper Prizren, Prizrenligan förbjöds och dess ledare fängslades, medan tusentals albaner deporterades. Precis som i Bosnien-Hercegovina fortsatte kampen efter 1881 i form av gerillakrig och räder mot städer från baser i albanskkontrollerade bergsområden. I motsats till andra folkslag på Balkan var det inte religionstillhörigheten som samlade albanerna som nation. Då det bland albanerna fanns muslimer, katoliker och ortodoxa, kunde inte religionen vara basen för nationell identitet. Det var i stället en språklig och kulturell gemenskap som blev basen.