Carl Philipp Emanuel Bach
Wikipedia
Carl Philipp Emanuel Bach, född 8 mars 1714 i Weimar, död 14 december 1788 i Hamburg, var en tysk tonsättare. Han betraktas ofta som den mest betydande av Johann Sebastian Bachs söner.
Han studerade först juridik vid universiteten i Leipzig och Frankfurt an der Oder, men efter avlagd examen övergav han sina planer på en akademisk karriär för musiken. Han komponerade såväl instumentell som vokal musik, men bröt med faderns polytonala kontrapunktiska barock, och blev i stället den främsta företrädaren för den känslomässiga rockokomusiken. Hans musik utstrålar ofta ett slags vemod. Flöjten är ett instrument som passar hans stil utmärkt.
Carl Philipp Emanuel fick ärva en del av kvarlåtenskapen efter fadern. Trots att han brutit stilmässigt med faders barock tog han väl vara på den och propagerade ofta i skrifter för faderns storhet som kompositör. Han skrev också en del om äldre tiders kompositörer, främst innom släkten Bach, vilket har varit värdefullt för musikhistoriker.
Han var (liksom fadern) en framstående pedagog med halvbrodern Johann Christian Bach, som mest kända elev. Han skrev också en berömd doktorsavhandling Versuch über die wahre Art das Clavier zu spielen, som sedan blev lärobok i klaverspel, och lär vara ytterst elegant formulerad.
Han komponerade symfonier, pianokonserter, kammarmusik och kyrkomusik i form av oratorier, kantater och andliga sånger.
