Karoliner
Wikipedia
 |
Den här artikeln eller det här avsnittet behöver språkvård. |
| Du kan hjälpa Wikipedia genom att förbättra texten. Se även Kategori:Språkvård för fler artiklar som behöver uppmärksamhet. |
Karoliner, av Carolus, den latiniserade formen av namnet "Karl", var benämningen på soldaterna inom Sveriges armé under konungarna Karl XI och Karl XII. Karolinerna uppstod efter indelningsverket. I regel hade de blå rockar med gul fodring, uppvikta nedtill.
Innehåll |
[redigera] Indelningsverket och karolinernas ursprung
Huvudartikel:Indelningsverket
På 1680-talet instiftades indelningsverket och från och med då blev det indelta soldater i den svenska armén. I 1687 års reglemente kom den blå enhetsuniformen och karolinerna fick därmed det utseende de hade under Stora nordiska kriget. Under den senare delen av Karl XI:s tid som regent åkte han under stora delar på mönstringar och deltog personligen i tränadet av sina soldater. Han kom även personligen på och införde många ändringar och var mycket noggrann med sin armé, dess utbildning och välstånd.
[redigera] Infanteriet
Huvudartikel:Karolinska infanteriet
Karoliner |
|
| Taktik | |
| Indelningsverket | |
| Karoliner | |
|
[redigera] Uniformen
Det karolinska infanteriet är det som idag förknippas med karolinerna med sina blå rockar med gult uppslag. Det är från 1687 års reglemente det beslutas att hela infanteriet skulle bära den blå enhetsuniformen. Som hatt var standarden en Karpus men under årens gång bytte många till den trekantiga "karolinerhatten". I uniformen ingick även en halsduk, väst, byxor, strumpor och för de mindre prylarna en ränsel. På fötterna fick karolinerna låga skor med ett spänne gjorda av smorläder. Dessa skor var lika långa till vänster och höger och hade ett tvärt slut vid tårna, vilket gjorde att de kunde användas till båda fötterna. Officerarna fick stövlar som såg ut som kavalleriets kragstövlar men var mer anpassade till infanteri, men även vissa meniga bland infanteriet fick ibland tag på dessa. Strumporna var långa, över knähöjd, och oftast av ullgarn. De hölls uppe med hjälp av remmar med ett spänne. Det var inte ovanligt att en soldat bar två par strumpor. Officerskårens uniformer hade bättre kvalitét och var varmare än de meniga soldaternas.
[redigera] I torpet
Torpet de meniga soldaterna fick var vanligtvis ett stort kök som också blev sov och vardagsrum. Ju högre rang man hade, desto fler rum fick man - en löjtnant hade exempelvis fyra rum och kök. Torpet den menige fick skulle ligga bredvid en åker och en bit ängstycke skulle också vara tillgänglig. En menig skulle också få en ko, en häst och några får till sitt torp. När Karl XI var i Närke 1695 på inspektion såg han en röd skylt på varje torp. På skylten stod det namn, kompani och regemente och så vidare. Karl XI tyckte det var en lysande idé och snart hade alla torpen i riket liknande skyltar som placerades på sidan mot vägen.
[redigera] I fält
Soldaterna var indelta i kompanier på 150 man. Ett kompani bestod av mannar från samma trakt, ibland samma by. Fyra kompanier bildade en bataljon på 600 man och två bataljoner bildade ett regemente på 1200 man. Varje kompani hade en egen fana som bars av fänriken. I strid var det mycket viktigt att ha reda på var kompaniets fana var, då denna användes som riktmärke. Om denna fana förlorades sänktes moralen betydligt, och i värsta fall upplöstes kompaniet.
Reglerna var mycket stränga i den karolinska armén. Att till exempel stjäla mat från en annan soldat ledde till mycket stränga straff. Plundring, som ofta tidigare varit en del av soldaternas vardag, förbjöds nu. Dette förbud kunde dock inte alltid följdes, som till exempel vid Narva och Lemberg. Att använda Guds namn felaktigt var bland det värsta man kunde göra och straffet för detta var döden.
Matransonen för en soldat i armén var 625 gram torrt bröd, 850 gram smör eller fläsk, drygt 300 gram ärtor och 2,5 liter öl per dag. Man drack ogärna vatten i armén eftersom att det ofta var smutsigt. Det var första gången gröna ärtor ingick regelbundet på matsedeln i den svenska armén.
[redigera] Kavalleriet
Huvudartikel:Karolinska kavalleriet
Ryttarnas uniformer såg ungefär ut som den för fotfolket. Under den blå uniformen hade många ett kyller. Det var också här växlande mellan karpusar och den trekantiga hatten. Många ryttare hade en slängkappa och även de fick en halsduk. På fötterna använde ryttarna kragstövlar som liknar de stövlar som infanteriet använde. Skilladen var att de hade kragar och passade mer för att sitta i sadeln. Ryttarna hade ungefär samma principer i torpet som fotsoldater. De ägde inget, inte ens vapnen och uniformen.
[redigera] Hästarna
De karolinska hästarna var noterbara för sin goda kondition. Oftast var de relativt små och kraftiga. Hästarna skulle skötas om två gånger per dag. Innan de gick i strid så vänjdes de vid kraftiga smällar av pistoler, vajande fanor, eld, trumpeter och trummor. Det krävdes många hästar i armén; i vissa lägen kunde antalet hästar vara lika stort som antalet soldater. Detta då det inte bara behövdes vid kavalleriet utan även hos trossen vid infanteriet och artilleriet. Nya hästar behövdes hela tiden då det var hästarna som tog hårdast vid i slagen och då många dog vid marcher.
[redigera] I strid
Kavalleriet var karolinernas främsta vapen. Ryttarna red i skvadroner på 120 man i tre led. De var så nära sin kamrat så att de på vänster flygeln hade sitt högra ben bakom det vänstra på ryttaren till höger, och vise versa på högra flygeln. Kavalleriet använde inga pistoler eller andra eldvapen vid ett anfall utan de gick rätt in med värjan för att sedan avlossa sina pistoler. I mitten i täten red fänriken med fanan. Fanan blev så ett riktmärke för anfallet.
[redigera] Artilleriet
Huvudartikel: Karolinska artilleriet
Artilleriet använde tre olika sorters pjäser, kanoner, haubits och mörsare. De varierade mellan Järnkanoner och Metallkanoner, oftast i brons. Efter Slaget vid Poltava 1709 kom det till flera förbättringar främst av Carl Cronstedt, till exempel anmarschbommen som man satte på båda sidor eldröret när man marcherade. Ett annat sätt var att använda aktionshästar för att förflytta pjäsen. År 1712 infördes Christopher Polhems nya riktskruv. En annan mycket viktig person var Johan Siöblad som gjorde en rad förbättringar på 1680- och 90-talen.
[redigera] Uniformer
År 1687 infördes enhetsuniformen för artilleriet. För infanteriet och kavalleriet användes då blåa uniformer, artilleriets var ungefär likadana men gråa.
Rocken var mörk grå med blå krage, blåa ärmuppslag och blått foder. Detta gällde artillerister från Sverige såväl från andra delar av riket. Det ingick även en blå lärfthalsduk, gul skinnväst, knäbyxor av gult skinn, blå långstrumpor, svarta lågskor med mässingsspännen och tvär tåhätta, svart filthatt med rött hattband och trekantigt uppvikt brätte i uniformen. År 1710 byttes den gråa uniformen ut mot en blå.
[redigera] Vapen
Som vapen bar de liksom infanteriet musköter men istället för värjor, som var långa och otymplig för artillerister, bar de hirschfängare. En hirschfängare var som en värja men lite kortare (68 cm). Klingan var från början likadan som infanteriets, men på 1680-talet tillverkades eneggade klingor som gjorde det mer användbart som verktyg. Man återgick till tvåeggad klingor under Stora nordiska kriget.
[redigera] Organisation
Under skånska krigets slutskede omorganiserade Karl XI det svenska fältartilleriet från två större kompanier till fyra mindre och rörligare kompanier med endast 60 man i vardera. Två av dem fanns i Stockholm, ett i Jönköping och ett i Göteborg. Vid Stora nordiska krigets utbrott fanns det 1 784 artillerister i den svenska armén och år 1714 enbart 1 308 man.
[redigera] I fält
Under stora nordiska kriget användes inte artilleri från svensk del så ofta. Troligen var att det tog mycket tid att föra med sig artilleri i fält och detta passade inte den svenska krigsledningen. Mot slutet av stora nordiska kriget började artilleri användas mer. Vid slaget vid Gadebusch spelade det svenska artilleriet en avgörande roll för den totala segern.
[redigera] Karolinsk stridstaktik
Huvudartikel:Karolinsk stridstaktik
Karolinernas stridstaktik var mycket offensiv. Med hjälp av kavalleriet och dess skvadroner som var som en kil in i motståndarnas led blev deras taktik mycket farlig. Taktiken var en utveckling av den franska under Ludvig XIV. Strategin i hären var dock mycket sämre, till stor del på grund av Karl XII:s vägran att någon skulle lägga sig i hans strategiska planer. Modet, religionen och tron på sin kung mycket viktiga för att den offensiva karolinska stridstaktiken skulle fungera. I den karolinska armén använde man pikar, som var borttagna vid de flesta andra arméer vid denna tid. Om man duckade eller stod rakt upp spelade ingen roll för det var Guds vilja om någon dog, på så sätt fick man soldaterna att inte krypa ihop under fiende musköt eller artilleri eld. I den karolinska armén tränade man ytterst sällan försvar och i en strid var det oftast de som anföll. Karolinerna skulle marchera rakt mot fienderna och inte avlossa några skott förrän de såg sitt måls vitöga, detta gjorde att de sällan missade men att många hann stupa innan karolinerna började avlossa sina handeldvapen. Karl XII hade bestämt detta för att träffsäkerheten på dessa äldre vapen var så dålig.[källa behövs]
[redigera] Moralen och religionen
Soldaternas privata liv var strängt reglerat och övervakat både i fält och hemma vid soldattorpet. Förutom den trohet de svor för den svenska kungen var soldaterna tvungna att lära sig och följa kristendomens dygder, sedan Sverige under stormaktstiden var ett land som strängt följde den lutherska läran. Att man skulle ha respekt för Gud var lika självklart som att slåss mot landets fiender. Efter segern vid Narva trodde många att Gud hjälpt dem med en snöstorm. Det var heller inte få som förstod att Gud bytt sida vid Poltava. Även om kristendomen var den självklara och rättrogna läran fanns fortfarande en allmän folktro och vidskepelse att troll, häxor, spöken och andra varelser existerade. Hela världen, det vill säga: solen, planeterna och sjärnorna, styrdes av Gud. Om man inte var en tillräckligt god kristen skulle man bli mycket hårt straffad. Ett brott som stred mot Guds lära ansågs mycket grovt. Religionen i armén var även mycket viktig för soldaternas moral, inte minst för enhetskänslan i en tid då de nationella känslorna inte var utvecklade som under 1800-talet. Den karolinska armén bestod av soldater från alla delar av riket även om de svenska och finska soldatena var i majoritet. I början av 1700-talet var det lika svårt för en dalkarl att känna nationelgemskap med en finländare eller skåning. Här kom däremot den kristna, eller lutherska läran, spela störst roll för gemenskapen inom armén, när man slogs mot utländska styrkor. Prästerna i armén gick till och med ut i strid vid ett flertal tillfällen under stora nordiska kriget, ofta för höja soldaternas moral.
[redigera] Källor
[redigera] Litteratur
- Alf Åberg och Göte Göransson - Karoliner
- Margus Laidre - Segern vid Narva
