Skånska kriget
Wikipedia
| Skånska kriget | |||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|
 Slaget vid Lund, målning av Johan Filip Lemke |
|||||||
|
|||||||
| Stridande | |||||||
 Sverige Frankrike |
 Brandenburg Tysk-romerska riket Danmark Nederländerna Spanien Furstarna av Lüneburg Furstbiskopen av Münster |
||||||
| Befälhavare | |||||||
| Karl XI Simon Grundel-Helmfelt Rutger von Ascheberg Lorentz Creutz d.ä. † |
Fredrik Vilhelm av Brandenburg Kristian V Niels Juel |
||||||
| Styrka | |||||||
| 40 000 man | |||||||
Skånska kriget är det krig som utspelade sig 1675 till 1679 mellan i huvudsak Danmark och Sverige. Kriget ägde huvudsakligen rum i Skåne.
Innehåll |
[redigera] Förlopp
Följande det svenska nederlaget i slaget vid Fehrbellin mot Brandenburg, sluter sig det tyska riket till Sveriges fiender. I september 1675 kommer den danska krigsförklaringen. Svenska Pommern intas av Brandenburg och Danmark (sept-okt). Danskarna intar också Wismar och Bremen-Verden, medan brandenburgarana intar Stettin. Danskarna opererar även mot Gotland.
I och med detta, och efter ett antal svenska motgångar till sjöss, är Danmark herrar på Östersjön. I juni 1676 marscherar en dansk-norsk armé in i Sverige från Norge under Ulrik Fredrik Gyldenlöve, samtidigt som en annan dansk armé landstiger vid Helsingborg (29 juni), ledd av hertig Johan Adolf av Plön. Det danska krigsmålet är att återerövra Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän. Svenskarna, ledda av kung Karl XI själv, drar sig i god ordning tillbaka till Småland.
Snart har danskarna besatt hela Skåne, förutom Malmö. Svenskarna vinner endast fördröjande segrar - såsom i slaget vid Fyllebro i Halland. Trots dessa motgångar, rycker Karl XI i oktober fram mot dem med en armé om 15.000 man. I slutet av år 1676, visar sig Karl XI ha ett gott öga för militära ting när han tillfogar danskarna ett blodigt nederlag i slaget vid Lund den 4 december. Därefter rycker svenskarna återigen in i Skåne.
Medan svenskarna segrar på land, står det värre till till sjöss. En kombinerad holländsk-dansk flotta opererar mot svensk sjöfart på Östersjön. Hela Gotland erövras av danska trupper, och den 1 juni 1676 besegras den svenska flottan i det förkrossande slaget vid Ölands södra udde av den holländske amiralen Cornelis Tromp och danska Niels Juel. Det nybyggda, imponerande svenska Regalskeppet Kronan exploderar och går förlorat. Danskarna och holländarna håller därefter sjön.
Sommaren 1677 fortsätter de svenska nederlagen till sjöss. Den dansk-norske amiralen Niels Juel lyckas tillfoga svenskarna svidande nederlag vid slaget vid Mön och slaget vid Köge bugt. Under tiden fortsätter de blodiga striderna till lands, där dock de svenska håller övertaget.
I de norra delarna av Skåne opererar delar av lokalbefolkning i gerillaförband, snapphanar, mot svenskarna. De utgör en belastning för de svenska försörjningslinjerna, då de bland annat lyckas stjäla krigskassan vid Loshultskuppen. Den 19 april 1678 ges därför en order som skall lösa problemet med snapphanarna. Ordern säger att alla gårdar och allt boskap i Örkened socken skall brännas och att allt mansfolk som kan bruka ett gevär skall avrättas.
Efter att ha försökt sig på en stormning av Malmö, drar sig danskarna tillbaka till Landskrona, där de den 14 juli tillfogas ett nederlag i slaget vid Landskrona. I augusti 1678 återerövrar de svenska trupperna Kristianstad.
[redigera] Freden
Freden mellan Sverige och Danmark sluts i Lund 1679, utan landavträdelser. Stormakten Sverige hade likväl lyckats försvara sitt territorium. Samtidigt var kriget en del av ett större krig på kontinenten, koalitionskriget (1672-79), där Frankrike (som var Sveriges allierade) låg i krig mot den tysk-romerske kejsaren, Spanien, Nederländerna, Danmark och Brandenburg med flera. Brandenburg och Nederländerna förde även krig mot Sverige. I frederna i Celle, Nijmegen och Saint-Germain-en-Laye (samtliga 1679) avträdde Sverige de mindre besittningarna Wildeshausen, Thedinghausen, Dörverden och en stor del av svenska Hinterpommern. Delvis kom Sverige undan större förluster på grund av att Ludvig XIV slöt fred med de svårare motståndarna under 1678-79 (där Frankrike erhöll Franche-Comté och Haiti) vilket lämnade Brandenburg och Danmark ensamma att slutföra kriget mot stormakten Sverige, något de i längden inte var mäktiga.
[redigera] Följder för Sverige efter kriget
Det skånska kriget hade avslöjat många graverande brister i den svenska armén. Den svenska militärmakten var inriktade på offensiva krig som skedde långt ifrån beväringarnas hemtrakter, i Tyskland eller någon annanstans på andra sidan Östersjön. För första gången på länge utkämpade Sverige ett defensivt krig på hemmaplan. Militären skrev vid den här tiden ut samtliga män man kunde finna i socknen, allt från drängar till bondsöner till bönderna själva, arbetskraft som var livsnödvändigt för jordbruket. Följden av detta blev en omfattande desertering från den svenska armén. I och med att krigsskådeplatserna ofta var i skogsbygderna, var det lätt för beväringarna som kom uppåt landet att desertera och sedan ta sig hem igen. Detta ledde till ett alltför stort mantapp i den svenska armén och till att moralen bland de svenska soldaterna inte var den bästa.
Efter kriget var den svenska staten djupt skuldsatt. Skåne behövde återuppbyggas från grunden och militärmakten behövde reorganisera knektorganisationen för att undvika nya impopulära utskrivningar vid nästa krigstillfälle. Man behövde även en ny organisation för att klara av ett defensivt krig på hemmaplan. Lösningen på detta blev de indelta soldaterna och den så kallade reduktionen som båda genomfördes under 1680-talet. Reduktionen frigjorde ekonomiska resurser till staten som använde pengarna till att upprusta armén och förstärka gränserna, bland annat grundades Karlskrona som flottbas under denna tid. De indelta soldaterna betydde att varje socken delades in i rotar. Varje rote bestod av ett antal gårdar som skulle avlöna en soldatgård. Varje soldat fick en egen gård som han skulle kunna försörja sig själv och sin familj på, samtidigt som han var tvungen att ställa upp på vissa plikter som till exempel repövningar en månad om året och att ställa upp i krig när kallelsen kom. Lösningen innebar att bönderna slapp att behöva skicka ut sin arbetskraft i kriget samtidigt som Sverige fick en militärorganisation med för sin tid ovanligt välutbildade soldater. Denna lösning skulle komma att bestå till in på 1900-talet. Det skånska kriget ledde visserligen till Status quo, men kom att förändra militärorganisationen från grunden.
[redigera] Följder för Danmark efter kriget
Kriget hade slutat i status quo vilket var liktydligt med ett nederlag för Danmark. Danskarna hade inledningsvis ett stort stöd av lokalbefolkningen, men detta minskade efterhand som den danske kungen förbjöd till exempel privat krigföring 1677 mot svenskarna. Efter Slaget vid Lund december 1676 framstod det som alltmer osannolikt att Danmark åter skulle kunna göra anspråk på de förlorade skåneländska områdena. Danmark gynnades av att man fortfarande hade kontroll över Öresund och Öresundstullen men förlusten av Skåne betydde ett ekonomiskt tapp för bland annat Köpenhamn som förlorade sitt östra omland.
[redigera] Svenska befälhavare i Skånska kriget
- Rutger von Ascheberg
- Nils Bielke
- Lorentz Creutz d.ä. (amiral)
- Erik Dahlbergh
- Johan Gyllenstierna
- Karl XI
[redigera] Litteratur
- Clas-Göran Isacsson; Skånska kriget, Historiska media 2001.
- Göran Rystad (red.); Kampen om Skåne, Historiska media, 2005
