Moskvarättegångarna
Wikipedia
Moskvarättegångarna 1936-1938 betecknar en våg av politiska rättegångar och utrensningar i Sovjetunionen.
Mellan 1920-talet och 1936 förekom flera utresningar, men dessa gällde huvudsakligen förbudet mot fraktionsbildningen (som var fallet med Trotskij) och för att bli av med "odugliga" individer som på något sätt påståtts ha skadat partiet.
1936 skärptes läget i och med att Stalins regim anklagade Grigorij Zinovjev och Lev Kamenev för att vara så kallade vänstaravvikare. De beskylldes för "sabotage mot det sovjetiska samhället" och mordsammansvärjning mot Stalin och andra ledare. 1937 anklagades tre av fem marskalkar – Michail Tuchatjevskij, Jegorov och Blücher – och en rad andra ledande militärer inom Röda armén, för "landsförrädisk verksamhet" och samarbete med nazi-tyskland, och dömdes till döden och avrättades. Detta var strax innan Molotov-Ribbentrop-pakten allierade Tyskland med Sovjetunionens. 1938 dömdes delar av partiets högra flank, bland andra Nikolaj Bucharin och Aleksej Rykov, till döden och avrättades.
Rättegångarna användes i propaganda för att avleda allmänhetens och de utländska observatörernas uppmärksamhet från den stora terror som pågick i hela landet.
Förutom partitopparna drabbades stort antal vanligare sovjetmedborgare. Mellan åren 1937 och 1938 arresterade säkerhetstjänsten NKVD 1 575 000 personer, av dessa dömdes 1 345 000 av vilka 681 692 avrättades. Uppgifterna enligt Nicolas Werths forskningsresultat, redovisade i Kommunismens svarta bok, liknande tal redovisas av andra källor.
Det har påvisats att operationen leddes direkt från Kreml av Nikolaj Jezjov, chef för NKVD september 1936 - november 1938 och Stalin, man har bland annat hittat
- 362 listor med Stalins signatur på, 373 med Vjatjeslav Molotovs, 195 med Kliment Vorosjilovs signatur.
- direktiv/order om summariska rättegångar (av så kallade "trojkor", tremannadomstolar)
Vid den 20:e partikongressen 25 februari 1956 sade Nikita Chrustjov om moskvaprocesserna: "Det blev klart att flera av partiets, sovjeternas och den ekonomiska sektorna aktivister som brännmärktes som fiender aldrig hade varit fiender, spioner eller sabotörer bara ärliga kommmunister." Sedan nämner Chrustjov att av de 139 medlemmar som invaldes i partiets centralkommitté blev 98 skjutna. Av 1 966 delegater med röst- och yttranderätt vid kongressen blev 1 108 arresterade för kontrarevolutionär verksamhet.
De politiska rättegångarna pågick till Stalins död 1953, men efter 1938 mer måttligt.
