Användare:Nicke L/Översättning

Wikipedia

Elster (Pica pica)

Sktatn (Pica pica) är en fågelart i familjen kråkfåglar. Den förekommer i stora delar av Eurasien och Nordafrika. I Europa finns den framförallt ofta i bebodda områden. På grund av dess karakteristiska svartvita fjäderdräkt och den påfallande långa stjärten är den omisskännlig även för lekmän.

I den germanska mytologin var skatan såväl budbärare för gudarna som dödsgudinnan Hels fågel, så att den i Europa fick rykte om sig att vara ett olycksbud. Som "tjuvaktig" skata sågs den också på medeltiden som häxdjur och galgfågel. I Asien ses skatan däremot traditionellt som lyckobringare och hos nordamerikanska indianer som ett andeväsen, som är vänligt ställt till människorna.

[redigera] Beskrivning

Elster im Flug

Grundfärgerna hos nominatformen av skata är svart och vitt. Stjärten är gestuft och ofta lika lång som hela resten av kroppen, i varje fall längre än vingarna. Buk, sidor och skuldror är vita, och handpennorna är övervägande vita. Den resterande fjäderdräkten är svart med metallglans. Stjärtfjädrarna och ytterfanen på Schwungfedern skimrar på nära håll efter ljusförhållandena metalliskt grönt, blått eller purpurfärgat. På våren blir färgerna mattare och mindre skimrande. På handpennornas ytterfan försvinner de nästan helt. Som mest skimrande är flera år gamla fåglar, särskilt hanarna, kort efter ruggningen. Hanar och honor bland skatorna skiljer sig inte från varandra till det yttre. Hanar, som i genomsnitt väger 233 g är dock något tyngre än honor (i genomsnitt 203 g). Skator kan bli ungefär 51 cm långa och har en vingbredd på ungefär 90 cm.

Ungfåglar har nästan samma färgning som vuxna fåglar. Skillnaderna är små. Stjärten är utan glans och kortare. De yttre skulderfjädrarna är ofta inte helvita, utan något grå. De vita områdena på innerfanen på de yttre handpennorna räcker inte lika långt till fjäderspetsen som hos de adulta skatorna. Armpennorna visar blå glans endast i det mellersta området. De yttersta armpennorna har nästan alltid en vit fläck, ibland också den andra eller den tredje därpå följande fjädern. Ettåriga skator påbörjar sin ruggning något tidigare än fleråriga. De byter hela fjäderdräkten. I Europa börjar ett- och fleråriga fåglar att rugga i juni, flygga fåglar oftast i juli, senast i slutet av augusti. Skatorna rör sig på marken mestadels hoppande. De är dock även i stånd att gå. Skatan rör sig mycket trädens grenverk. Den flyger vågformigt flaxande.

[redigera] Läte

Oftast låter skatan höra sitt "schackande" eller "schäckande"^[1]. Det består av mer eller mindre snabbt på varandra följande serier av lätt kraxande "schäck-schäck-schäck". Schäckandet är ett varnings- och alarmläte och tjänar till att försvara reviret. Skator som inte häckar använder bara lätet när fara hotar. Fågelns upprördhet är särskilt stor om schäckandet är snabbt och avhackat.

För att befästa partnerskapet framför par en låg pratsång. Denna varierar mycket starkt till tiden och efter individ. Den kan vara såväl rytmisk som orytmisk. Ofta innehåller den svaga drilljud och högt pipande. Mestadels består sången dock av ett gurglande, buktalaraktigt pladdrande med pipljud. För att markera revir använder par ett läte som låter som "kia", "kjää" eller "kik". Ofta visar de sig då i mitten av reviret på den högsta grenen i ett träd. Ungfåglar i boet tigger med ett högt gällt skrikande "tviit". Tre till fyra veckor gamla ungfåglar ger sig till känna för de vuxna fåglarna med ett tvåstavigt läte. Det låter ungefär "jschiejäk", "tschjuk" eller "„tschjuk-juk". Honans kontaktläte liknar ungfåglarnas vistelseortsläte.

Ofta ger skatan också ifrån sig ett långt utdraget "tschark" "tschirk" "tschirrl" eller "tschara". Efter intonation (mjuk, hård, lång, kort) har detta läte olika betydelser. Därtill kan skatan även framföra nasala och uttänjda ljud som "gräh".

[redigera] Utbredning

Skatan förekommer i stora delar av Eurasien och Nordafrika. I Europa är utbredningen flächendeckend och räcker från Nordkap i Skandinavien ned till de sydspetsarna av Spanien och Grekland. Den saknas endast på enstaka Medelhavsöar. Därutöver förekommer den i Nordafrika i kustnära områden i Marocko, Algeriet och Tunisien. Skatan är stannfågel, i Skandinavien dock även sträckfågel.

I östra Europa förekommer skatan upp till omkring 65° N, i Västasien sträcker sig dess utbredningsområde över Turkiet och delar av Iran till närheten av Persiska vikens kust. I fjärran Östern avviker utbredningens norra gräns åt söder bort till Japanska havet tillbaka till ungefär 50° N. I Asien förekommer skatan i området bort till norra Vietnam. Även i nordvästra Mongoliet finns skator. En isolerad population befinner sig på Kamtjatka-halvön. Dessutom finns en liten population på nordvästra Kyushu som är skyddad som naturminne.

[redigera] Biotop

Skatan förekommer såväl i slättland som i bergstrakter. Den kan påträffas över hela världen på höjder upp till 2500 m. Underarterna P. p. asirensis , P. p. bottanensis, P. p. hemileucoptera bildar undantag. Så lever P. p. bottanensis upp till 4000 meters höjd och söker sin föda ända upp till över 5500 meters höjd.

Skatorna bor framför allt i väl strukturerade, delvis öppna landskap med ängar, häckar, buskar och enstaka träddungar. Den lever även vid skogsbryn, i närheten av vattensamlingar och i träsk med vassruggar, videbuskage och busksnår. Sällan är den att finna i smala skogsremsor, små skogstomter, utsträckta skogar och i trädfria ängs- och åkerlandskap. Även branta sluttningar, smala, djupt inskurna dalar liksom klippiga och snöiga regioner undviks. Endast de ovan nämnda undantagen lever i bergskedjor, delvis också bortom snögränsen. Mer än hälften av beståndet i Europa häckar idag enligt uppskattningar i och på gränsen till orter. Där breder skatorna ut sig i städer. De bor framför allt i enfamliljshusområden med kortklippta gräsytor, därtill parkanläggningar, alléer, kyrkogårdar och stora husträdgårdar. Tidigare var den däremot även i Europa en karakteristisk fågel i jordbrukslandskapet med häckar och åkerskogsdungar, alléer eller gamla frukträdgårdar.

[redigera] Föda och födosökning

En skata äter av en död kanin

Skator förtär hela året både animalisk och vegetarisk föda. Födan består av insekter och deras larver, maskar, spindlar och snäckor. Därtill äter skatan små ryggradsdjur upp till en fältsorks storlek, exempelvis groddjur, ödlor, små däggdjur, ungfåglar och små fåglar. Skator är borövare som under häckningstiden plundrar andra fåglars bon. Dessutom äter de under hela året as. Frukter, fröer och svampar bildar särskilt på hösten och på våren beståndsdelar av deras föda. Det som inte kan smältas kastas ut i form av spybollar.

Hälften av europeiska skators föda är animalisk. Under häckningstiden täcker 95 procent av sitt näringsbehov med animalisk föda. På våren och sommaren lever fåglarna i Europa övervägande eller uteslutande av animalisk föda. På hösten och vintern består födan där tilltagande av vegetariska beståndsdelar. I Europa befinner sig i spybollarna till en andel av fem till tio procent även rester av ryggradsdjur.

Skatan söker mestadels sin föda på marken. När den jagar insekter och spindlar i låg växtlighet springer den en bit, stannar upp, sträcker sig högt upp och håller utkik. Om den har upptäckt ett byte springer eller hoppar den snabbt dit och hugger tag i det med näbben. Om den är i högre växtlighet när den söker byten går den omkring utan pauser och springer till bytesdjuret. Den jagar smådjur på liknande sätt. För att samla in insekter hoppar den högt på höga gräsax eller blad. Ytterligare tekniker är att peta omkring på marken och att krafsa med näbben och kasta löv eller jord åt sidan med näbben. En annan teknik är att vrida omkring små stenar (upp till cirka 10 cm stora) eller gräsbuskar. Skatan plockar också bär. Framför allt i Amerika pickar skator ofta parasiter från får eller nötkreatur. Skatan äter ibland även fiskar.

För det mesta slukar skator insekter hela, men getingar krossar den först grundligt med näbben. Större djur håller den oftast fast vid marken med fötterna. Dödandet sker genom hugg med näbben, i regel mot bytets bål eller genom att slunga bytet mot hårda föremål. Småfåglar plockar skatan noggrant innan den äter.

Skator anlägger hela året näringsförråd, som oftast töms inom tio dagar. Om plundrande kråkor förekommer, deponerar de förråden omväxlande på olika ställen. Framför allt på hösten samlar de fröer eller as. På en utvald plats slår de med näbben ett litet hål i marken, lägger födan där och täcker sedan hålet igen med jord och växter. När födan blir knappare på vintern kan fyllda födomagasin framförallt i bergsområden vara viktiga för överlevnaden.

[redigera] Skators föda i stadsområden

I bebyggda områden genomsöker stadsskator kompost- och avfallshögar och äter köttrester, bröd, pasta, ost, äggskal och liknande. De täcker därmed ungefär hälften av sitt näringsbehov. I innerstäderna utgör andel småfåglar i födan endast fem till åtta procent. På regelbundna avstånd avsöker stadsskator vägkanter, bansträckor, stränder av vattensamlingar, skolgårdar och vägrenar vid motorvägar. Stadsskator gömmer framför allt föremål från människors omgivning (djurfoder, kompost och avfall, hundexkrementer, växtlökar), mer sällan ekollon eller as. Även hålrum under takpannor kan tjäna som lager åt dem.

[redigera] Levnadssätt

Artens aktivitetsbörjan ligger i regel ungefär en halvtimme före soluppgången, men detta varierar efter årstid. Under timmen före solnedgången närmar sig skator mer och mer sin sovplats, som de kort därefter intar. Skatan lever i två olika samhällsformer. Under häckningstiden lever häckningsparen ensamma i sina revir, medan icke häckande skator sluter sig samman i grupper. På vintern bildar skator skaror från ett dussin upp till några hundra fåglar.

[redigera] Fortplantning

Skatan blir könsmogen på hösten i dess första levnadsår. Den blir då medlem av en gemenskap av andra icke häckande skator. På den därefter följande våren häckar endast knappt hälften av hanarna och väl hälften av honorna.

[redigera] Parbildning och boplatsval

Skatan lever i livslång monogami, men om den ena partnern dör ersätter den andra den oftast snabbt med en ettårig fågel. Om resultatlösa häckningar upprepar sig för ofta skiljer sig par i regel också. På hösten tillbringar ett framtida par tilltagande mer tid tillsammans, tills de båda känner sig bundna till varandra. De går dock ensamma liksom tidigare när de söker föda. Om ett ungt skatpar har erövrat ett revir sker ibland lekartade handlingar.

Inspektionen av möjliga boplatser genom att peta omkring sker från oktober till januari, i Centraleuropa till februari. Hanar tycks särskilt bli aktiverade genom torrhet och temperaturer under −4 °C. Honan anvisar möjliga boplatser ofta genom att dallra med vingarna ("tigga"). Båda fåglar visar sitt intresse vid ett rede ibland genom att schacka eller ett speciellt boläte, genom att dallra med stjärten, blinka eller svaja.

Som boplatser föredras två områden: Å ena sidan byggs redena ofta i de översta grenarna i höga träd på 12 till 30 meters höjd, då de där är svåra att nå och fåglarna kan få god överblick över omgivningen. Därvid väljs bohöjden så, att den ligger optimalt mellan säkerhetsbehovet och den energi som ska användas till att uppföda ungarna. Med stigande höjd för redet ökar säkerheten, men även energianvändningen tilltar. Å andra sidan bygger skator även reden på tre till fyra meters höjd i tätt törnigt buskage eller i görniga häckar. Stadsskator använder sällan också ställen som stålgallerkonstruktioner eller järnvägsledningsmaster som häckningsplats.

Den vanligaste boplundraren är kråkan. OM ett par blir för mycket besvärat av kråkor under bobygget anlägger det ett nytt rede på ett annat ställe.

[redigera] Boet

Skatbo i en lönn

Redan i januari kan det egentliga bobyggandet påbröjas. I Centraleuropa börjar det dock först i februari eller mars. Medan nya par börjar bobygget med utdragen lek, påbörjar gamla par bygget efter en förkortad lekritual. Redet är ett klotformat, ganska stort bygge av grenar. Utsidan av boet är 35 till 75 cm brett och består av utspärrade, torra, ofta korslagda utåtstående grenar. Underbyggnaden av redets botten tillverkas av fin jord och fina kvistar. Redets botten byggs i regel av fina rötter, som arbetas ihop till ett enhetligt flätverk. Bottnen har en diameter på cirka 135 mm och ett djup på ungefär 100 mm. De flesta reden har en huvartad överbyggnad som består av utspärrade grenar med en eller ofta två utgångar på sidorna. Om huvan saknas beror det på att passande byggmaterial saknas eller att paret är oerfaret. Överbyggnaden tjänar till att skydda kullen från kråkor eller rovfåglar. Båda fåglar deltar ungefär på samma sätt i bobygget. Den sammanlagda tiden för bobygget uppgår i snitt till 40 dagar.

Ett par börjar ofta bygga på flera ställen, men ger upp boansatserna igen till förmån för den bestämda platsen för häckningen. Detta beteende sker särskilt då när störningar uppstår vid bygget av ett rede. Sålänge ett fågelpar är tillsammans fulländar de ofta många reden, även om de ofta förbättrar gamla bon till häckningen.

Gamla skatbon, samt även kråkbon, används av hornugglor, tornfalkar och lärkfalkar, som själva inte bygger några bon. Om skatbon förstörs drabbar det därmed även dessa arter.

[redigera] Lek och parning

Vissa par kopulerar redan under bobygget. Om äggen läggs under andra hälften av april (vid en normal häckning) förekommer betydligt fler parningar. Särskilt vid denna tid tigger honan högt och påfallande.

Vid leken närmar sig hanen honan med delvis utspärrad fjäderdräkt. Enligt Bährmann spärras då ryggfjädrarna ut, enligt Glutz även de vita fjädrarna på undersidan. Ofta sker närmandet bakifrån eller kretsformigt med högt hållet eller framåtsträckt huvud. Dessutom sjunger hanen ibland lågt.

Hanen flaggt und blinkt också, i det att han sänker huvudet och lyfter av de slutna vingarna snett från ryggen, medan han viftar med vingfjädrarna. Samtidigt slår han stjärten ryckvis uppåt och nedåt (beim Flaggen) eller åt vänster och höger (beim Blinken) och ger ifrån sig ett svagt "tscha(r)k". Skall därmed tillbakahållen aggression bli uttryckt, är stjärtrörelsen starkare utpräglad, vingrörelsen svagare och hjässfjädrarna angelegt. Dessutom upphävs huvudet och bålen. Även honan kan utföra Flaggen und Blinken. Båda kan även synkront utföra en vågartad parflygning.

Honan inleder ibland parningen även genom tiggning. Därvid ställer hon sig nedåtböjd eller högt upprest framför hanen, sträcker ut de angewinkelten vingarna och dallrar därmed. Hon utstöter mycket höga tiggläten och spärrar upp näbben. Ofta lägger hanen då an hjässfjädrarna. Om honan är parningsberedd böjer hon sig utsträckt mot marken och tigger med dallrande vingar. Antalet parningar under häckningstiden är omstritt. Angivelserna skiljer sig mellan sammanlagt endast ungefär tre gånger på säsongen och flera gånger dagligen.

[redigera] Äggläggning och ruvning

Äggläggningens början varierar även inom Europa avsevärt. I Centraleuropa ligger den genomsnittliga början (mars till maj) för förstakullar vid den åttonde april. Om en kull blir förstörd kan ett par framställa en ersättningskull. Om även denna går under kan det bli ännu en kull. I undantagsfall är även en tredje kull möjlig.

Honan ruvar på kullen, efter att några ägg lagts. Ibland börjar hon dock ruva redan efter att det första ägget lagts eller först efter att alla ägg lagts. Under den tiden uppehåller sig honan fortfarande länge utanför redet. Hon lägger ungefär ett ägg om dagen. Äggen är ovala, ibland dock även kortovala, långovala eller spetsovala. De är i regel blågrönaktigt till ljusbrunt färgade med tät brungrå till olivgrön fläckning. Färg och teckning kan variera i i stor omfattning. Äggen är cirka 33 till 34 centimeter långa och cirka 23 till 24 millimeter breda. Totalvikten hos ett nylagt ägg uppgår till åtta till tolv gram. Typiska kullstorlekar är fyra till sju ägg, vid mycket god födotillgång kan dock upp till tolv ägg läggas. Efterkullar är i regel mindre än förstkullar.

Uteslutande honan ruvar på äggen, medan hanen försvarar reviret och täcker större delen av honans försörjning. Utfodringen sker under redets överbyggnad, sällan i det fria. Fåglarnas beteende under häckningstiden är underkastat betydande individuella variationer. Vissa hanar bevakar boområdet grundligt och anmäler varje inkräktare genom omedelbart kraxande. Andra hanar varnar först när inkräktaren kommer för nära redet. Sammantaget tycks fåglarna vara påfallande lugna i närheten av redet. Kråkor blir principiellt attackerade. Delvis blir små fåglar och duvor tolererade i reviret.

I Europa kläcks ungarna i snitt 17 till 22 dagar efter äggläggningens början och inom från två till fyra dagar. Ungefär hälften av alla häckningar misslyckas, då redet plundras av kråkor, duvhökar, katter eller mårddjur. En del reden blir också förstörda av människor.

[redigera] Ungarnas utveckling

Ung skata

Ungarna är vid födelsen nakna och under första fyra till åtta dagarna blinda. Fram till den elfte eller tolfte dagen blir de värmda. Under denna tid utfodrar hanen med svald föda ur krävan, senare gör bägge partner detta. Fågelungarnas vikt stiger under de första knappa 20 dagarna ungefär linjärt på runt 180 g.

Efter ungefär 24 till 30 dagar lämnar ungarna för första gången redet. Före den första utflygningen klättrar ungfåglarna omväxlande in och ut och gymnastiserar ohjälpta på redets tak och i de omkringliggande grenarna. De utfodras dock fortfarande i redet av föräldrarna och tas hand om i reviret. Ännu inte flygfärdiga ungar förblir i skydd och kan själva klättra högt upp från marken på relativt glatta trädstammar och slå med vingarna.

Vid uppfödandet av ungar utgör insekter en viktig näringskälla, på grund av deras höga proteininnehåll. I loppet av uppfödningsfasen ändrar sig dock näringsbehovet. Under den första tredjedelen av den tid då ungarna är i boet utfodras de med mindre och mer lättsmält material (flugor, larver, spindlar). I mitten och den sista tredjedelen av tiden i redet består födan i lika andelar av stora och små beståndsdelar (maskar, steklar, skalbaggar, bitar av ryggradsdjur).

När de är ungefär 45 dagar gamla börjar ungfåglar själva söka föda på marken, men förblir efter utflygningen fortfarande sex till åtta veckor beroende av föräldrarna. Efter en viss tid börjar de flyga ut i de närmsta omgivningarna ensamma, men återvänder fortfarande till sina föräldrars revir. Så snart ungarna kan flyga bra förs de till en gemensam sovplats. Ibland tar även den yngre generationen initiativet. Med början av självständigheten ansluter sig ungfåglarna till gemenskapen av icke häckande artfränder. Skator som lever långt norrut flyger som sträckfåglar på vintern så långt söderut som är

Skatan kan bli upp till 16 år gammal, men blir i naturen på grund av sina naturliga fiender i genomsnitt cirka två och ett halvt år gammal.

[redigera] Territorialbeteende

Skator är trogna sina vistelseorter. Häckningsparen övervakar sitt revir hela året, även när de på vintern delvis ansluter sig till de icke häckande gemenskaperna när de sover. Revirets storlek kan variera kraftigt. I genomsnitt ligger det mellan fyra och sex hektar. Under tiden för äggläggning och på senhösten blir inkräktare särskilt intensivt avvärjda. Redena försvaras hela året mot kråkor.

För att markera reviret presenterar sig hanen eller honan, oftast båda tillsammans, i en väl synlig trädtopp. Dessutom sitter fåglarna upprätt med hängande stjärt och burrar upp de vita delarna av fjäderdräkten. Samma beteende visar de vid revirstridigheter med grannpar, men också mot djur av andra arter. När hon försvarar reviret tigger och kraxar honan demonstrativt. Hanar kämpar kraftfullt mot såväl artfränder som kråkor på marken och i luften. Inom syn- eller hörhåll för sin partner driver hanen bort främmande honor, som den annars kringsvärmar.

På senhösten försöker nya fågelpar erövra ett revir åt sig. För att besätta ett revir kan en ungfågel antingen ersätta en avliden häckfågel eller säkra ett eget revir mellan två befintliga revir eller erövra ett revir genom strid. Dessutom förenar sig en liten grupp ickehäckare och tränger in i ett befintligt revir. Normalt lyckas hanen i reviret fördriva inkräktarna. Om han däremot misslyckas övertar den mest dominanta ungfågeln, som oftast också är initiativtagare till anfallet, reviret.

[redigera] Sovgemenskaper och gemenskaper av icke häckande fåglar

Skator som inte häckar bildar på kvällen sovgemenskaper. På hösten och vintern ansluter sig också de fåglar som har bildat par och har revir. Sovplatser är ofta svårtillgängliga platser och används över flera år. Sovplatserna befinner sig exempelvis på ängar i träskområden eller på små öar.

På vintern samlar sig oftast 20 till 50 skator på sovplatserna. Ibland bildas där även gemenskaper på några hundratal fåglar. På sommaren befinner sig dock oftast bara ett eller några dussin fåglar i sovgemenskaperna. Det förmodas att dessa huvudsakligen är ettåriga fåglar. Över dagen stryker de icke häckande fåglarna omkring i små grupper och säker efter föda.

I sovgemenskaperna finns det en inte särskilt utpräglad hierarki. I allmänhet dominerar häckfåglar över ickehäckare och hanar över honor. Även djur som är förtrogna med uppehållsplatsen är oftast dominanta. Konkurrerande skator av ungefär samma sociala rang om föda, leder det närmast till hot. Då hålls kropparna oftast stelt upprätt och näbben sträckt uppåt, ibland sträckt slätt vågrätt. Om ingen av de båda viker tillbaka följer en strid med stjärtryckningar, sparkar, förföljningsflygning, påhoppning och näbbhuggning, där det även kan förekomma skador. Striderna är dock mindre häftiga än vid revirstrider. Att blänka med vingarna är då ett uttryck för tillbakahållen aggression. Skatpar konkurrerar inte om föda och delar den ibland.

Svärmbildningen tjänar förmodligen till att vinna föda framför allt mot kråkorna. Gemenskaper av icke häckande fåglar kan försvara födokällor längre. Dessutom kan större fåglar som stora måsar, korpar, ugglor och ormvråkar eller även ekorrar fördrivas genom stjärtryckningar och liknande från sovgemenskaper, men inte av enstaka fåglar.

[redigera] Intelligens

Skatans hjärna räknas till de högst utvecklade bland oscinerna. Förmågan till objektpermanens, som utvecklas relativt snabbt, är mycket utpräglad, vilket står i sammanhang med utvecklingen av fodersamlandet. De kan också återutföra ett objekts platsflyttning, som tidigare inte gick att se (stadium 6 enligt Piaget)^[2]. Endast människor, människoapor och hundar når detta stadium. Förmågan att hitta föda som den själv har gömt utvecklar sig hos unga skator precis då som deras förmåga till objektpermanens utvecklas. Efter ungefär tio veckor behärskar den denna uppgift fullständigt. Följaktligen förfogar skator över höga representationsresultat. Dessutom visar de också ett komplext socialt beteende och känner igen sina artfränder individuellt.

Framför spegeln visar skator ett nyfiket beteende: De går av och an framför spegeln, kastar försiktiga blickar bakom spegeln. Dessutom visar de goda urskiljningsresultat, i det att de i försöket i det övervägande antalet fall efter att ha tittat i spegeln endast rör sig till den avspeglade asken när den har ett innehåll som är intressant för dem (ringen, fodret). Markerade skator visar framför spegeln självrefererande beteende. Ibland slåss de dock mot sin egen spegelbild. Alltså reagerar skator framför spegeln liknande schimpanser och orangutanger i jämförbara tester, som hos dessa människoapor tolkas som tecken på självmedvetande.

[redigera] Bestånd och hot

[redigera] Beståndsutveckling

I Tyskland lever enligt IUCN 180 000 till 500 000 häckande par, wmedan andra källor talar om exempelvis 210 000 till 280 000 par. Före 1850 blev inga data fastställda. Från 1850 till 1910 fastställdes en tillbakagång, som tillbakafördes på den intensiva och effektiva jakten. Från 1920 till 1950 tilltog populationen åter. Sedan 1950 förtecknas en minskning av populationerna på landet med en samtidig ökning i städerna, vilka grundas på intensifiering av jordbruket. Sedan 1989 förblir beståndet sammantaget konstant, även om vidare en ihållande urbanisering är att fastställa. Data från revirkarteringar visar på grund av den ringa datatätheten och lokalt mycket olika beståndsändringar extrem breda spridningsområden vid sammantaget ungefär lika förblivande trend. Spridningarna i data från punkt-stopp-räkningar är däremot små. Efter 1994 är punkt-stoppindexet i bebodda områden dessutom positivt, i obebyggda områden däremot starkt negativt^[3].

IUCN uppskattar de europeiska häckningspopulationerna av skata till mer än 7 500 000 häckande par^[4]. Sedan populationerna i Frankrike och Ryssland hade tilltagit från 1970 till 1990, avtog de igen från 1990 till 2000. Trots detta blev den dåvarande tillbakagången uppvägd genom den tidigare ökningen, så att skatan räknas som säker (Secure) respektive livskraftig (LC)^[5].

[redigera] Jakt som skadedjur

Traditionellt jagas skatan i Europa, då den ska förorsaka skador på nyttodjur eller populationer av småfåglar och småvilt. ett sådant inflytande har hittills inte fastställts i vetenskapliga undersökningar, så att jakten sker utan saklig grund.^[6]^[7]^[8]^[9]^[10]^[11]^[12]

I Europa dödas enligt officiella uppgifter årligen 980 630 skator^[13].

[redigera] Skata och människa

Dess svartvita teckning har i Europa - i motsats till Asien - givit skatan rykte som olycksbudbärare. Hos de nordamerikanska indianerna är den dock ett andeväsen som är vänligt sinnat till människorna.

[redigera] Etymologi och benämning

I antiken använde såväl Aristoteles som Plinius den äldre och Claudius Aelianus samma beteckning för skatan och nötskrikan. Så kallade de den första fågeln på grund av dess långa stjärt pica varia longa cauda (insignis) och den senare på grund av dess brokiga fjäderdräkt pica varia (insignis). År 1758 gav Carl von Linné skatan det latinska namnet Corvus pica.

Der Name Elster ist etymologisch abgeleitet vom mittelhochdeutschen Wort „Agelstern“, bei welchem im Laufe der Sprachentwicklung der Anfang und das Ende weggefallen sind. So haben sich viele Synonyme entwickelt: Alster, Azel, Hatzel, Ägerste, Algarte, Agelhetsch, Agerist, Schalaster, Schalester, Scholaster, Schulaster, Schagaster, Aglaster, Agelaster, Agerluster, Heste, Heister, Egester, Hutsche, Kekersch, Krückelelster, Hetz, Hetze, Häster. Aber auch die Namen „Gartenkrähe“ und „Diebsch“ waren in Gebrauch. Auf ihre Stimme bezogene Namen waren „Gackerhätzel“ oder „Tratschkatel“.

Im Englischen wird sie „Magpie“ genannt. Dabei ist die Vorsilbe „mag“ als die Kurzform für „Margaret“ zu verstehen, die als Spitzname für eine geschwätzige Person verwendet wird, und spielt sicher auf das Schäckern (eng.: „mag-mag-mag“) des Vogels an. Der zweite Wortteil stammt von der lateinischen Bezeichnung „pica“ ab und ist auch im französischen Namen der Elster, „pie bavarde“, zu finden.^[14]

Skatan har orättvist fått sitt tillnamn "tjuvaktig". Likväl kvarstår hårdnackat föreställningen att skator gärna bär in glänsande föremål i sina bon. Rossini lät 1817 till och med uppföra en opera "La gazza ladra" ("den tjuvaktiga skatan"). Faktiskt samlar skatan saker, för att undersöka dem, och - om så är möjligt - bära iväg dem. Särskilt interessanta för den gömmer under lite löv eller gräs. Man nimmt an, dass die Handlungsweise des Futtersammelns und -hortens aus Neugier und Spieltrieb durch dieses Verhalten erhalten oder trainiert wird. Ein gewisses Interesse an blinkenden Objekten teilen Elstern mit vielen Vogelarten. Den Ruf, diese auch zu stehlen, verdanken sie vermutlich dem Umstand, dass man sie manchmal beim Verstecken von Nahrungsvorräten beobachten kann oder der Tatsache, dass sie Nesträuber sind.

[redigera] Mytologi och kult

I den germanska mytologin var skatan såväl gudabudbärare som dödsgudinnan Hels fågel. Man associerade den med olycka, sorg och nöd. I europeisk medeltid och vid tiden för häxförföljelserna räknades den – liksom kråkor, korpar och svarta katter – som häxdjur eller till och med som en häxa själv. Den var tidvis också bekant som själsrövare i förbindelse med Satan. Dessutom blev den associerad som "galgfågel" med döden. Sedan denna tid har den i Europa rykte om sig att vara "tjuvaktig". I den grekiska mytologin var den guden Dionysos fågel. I iranska berättelsen var den fienden till gräshoppan, som den hade förstört.

I allmänhet anses skatan i Västeuropa och på Brittiska öarna som en obda omens fågel. Där ses det som olycka att se denna "otursfågel", särskilt när den uppträder ensam. På Brittiska öarna finns det ännu bevis för Animalismus und Tierverehrung in Bezug auf die Elster. Den räknas också som orakelfågel. Så framställer på Irland en skata som knackar på fönstret en dödsvarning. Att döda denna fågel medförde också i nordöstra Skottland otur. I delar av norra England räknas det som ett dåligt omen, om en skata korsar stigen framför en från vänster till höger, men ett gott omen, om den korsar den från höger till vänster. I nordöstra Skottland anses det i vissa byar som ett lyckotecken att se en skata, i andra byar som ett oturstecken. Tron att skatan hade makten att förvandla sig till en människa bevarades i Clunie och Perthshire fram till slutet av 1700-talet. Till detta gränsar också det vitt utbredda traditionella räknerimmet i Storbritannien (framför allt i England och Skottland, mindre i Wales och Nordirland), som förutspår framtiden. Det finns flera regionala versioner, av vilka dessa fyra är de mest kända:

One is/for mirth/sorrow/anger/sorrow,

Two (is)/for grief/mirth/mirth/joy,

Three (is)/for a wedding/wedding/wedding/girl,

Four (is)/for a death/birth/birth/boy,

Five (is)/for heaven/heaven/rich/silver,

Six (is)/for hell/hell/poor/gold,

Seven (is)/for the devil’s ain sell/the de’il’s ain sel’/I can tell you no more/a secret never to be told.

Efter kristnandet uppstod i England en berättelse, enligt vilken skatan ses som förbannad, då den som enda fågel inte hade framfört klagosånger och sorgesånger vid Jesu korsfästelse. I den skotska traditionen misstänkte man den i lång tid för att bära en droppe av Satans blot under tungan.

I Frankrike och Tyskland trodde man också att det medförde olycka att döda en skata. Man sagte ihnen nach, dass sie ihre menschlichen Nachbarn vor der Anwesenheit von Füchsen, Wölfen und bewaffneten Menschen warnten. In Poitou wurde ihr zu Ehren kleine Gestecke von Heiden- und Lorbeerzweigen in die Büsche gesteckt. Obwohl es auch in Norge tabu war, Elstern zu töten, stahl man ihre Eier am 1. Mai zum Beltane-Fest. I Bengalen och andra delar av Indiens dödar man också inga skator.

I Kina (鹊 què) och Japan räknas skatan som lyckobud, som särskilt tillkännager en glädjande tilldragelse, oftast en födelse eller ett besök. Der Ursprung dieses Glaubens ist wahrscheinlich in den Legenden der Mandschurei zu finden. Dort wird erzählt, wie die Elster als heiliges Tier Fanscha, einen der Vorfahren der Mandschuren, vor den bedrohlichen Nachbarstämmen gerettet hat. Als die Nordchinesen zusammen mit den Mandschuren das Kaiserreich eroberten, verbreitete sich der Glaube in ganz China. Zur Zeit der Qing-Dynastie (1644–1911) stellten die Mandschuren die Kaiser, so dass ihre Kultur teilweise mit der Han-Kultur verschmelzen konnte, so dass die Elster in der heutigen Form verehrt wird. Einer anderen Erklärung zufolge gelten Elstern deshalb als Freudenbringer, weil sie im Mythos Die Weberin und der Kuhhirt ^[15] am siebten Tag des siebten Mondmonats eine Brücke über die Milchstraße bilden und so den getrennten Liebenden ein Zusammenkommen ermöglichen (Qixi-Fest). In Korea wird die Elster als Nationaltier und als Glücksbringer verehrt. In Erzählungen repräsentiert sie die Schwachen und Wehrlosen. Tritt sie metaphorisch als Gegenstück zum Tiger (Erde, Naturgewalten) auf, so steht sie für den Himmel und die göttliche Gewalt.

Bei den nordamerikanischen Indianern ist die Elster ein Geistwesen, das mit den Menschen befreundet ist. Dies zeigt sich in der „Buffalo Race“-Geschichte der Sioux, in der die Elster für die Menschen ein Wettrennen gegen die Büffel gewinnt, so dass sie diese fortan jagen dürfen. Auch bei den Blackfoot tritt die Elster als Verbündeter des Menschen in Konflikt mit den Büffeln auf. In der Legende vom Büffeltanz ermöglicht sie, dass eine Squaw aus dem Ehegelübde mit einem Büffel befreit wird, ihr Vater ins Leben zurückgeholt werden kann und dass über einen Tanz und ein Lied die Harmonie wiederhergestellt wird. Auch bei den Hopi und den südwestlichen Stämmen ist sie ein Totemtier. Auch die Pueblo-Indianer verehrten diesen Vogel in ihren Mythen.

[redigera] Konst och litteratur

Francisco de Goya: Porträtt av Don Manuel (1784)

Ein künstlerisches Denkmal gesetzt hat den Vögeln – neben Rossini mit der Oper La gazza ladra („Die diebische Elster“ (1817)) – der chinesische Song-Maler Cuī Bái in seinem Bild Hase und zwei Elstern von 1061. Zudem hat sich auch Claude Monet in seinem Bild La Pie mit der Elster beschäftigt. Pieter Brueghels Bild Die Elster auf dem Galgen zeigt zwei Elstern auf einer Hinrichtungsstätte. Goya zeigt auf einem Portrait den Sohn des Grafen von Altamira, wie dieser eine zahme Elster an einem Band führt.

Aisopos erzählt in einer Fabel davon, wie die Elster der Taube, die schon alles zu wissen glaubt, zeigt, wie man ein Nest baut. In der Einleitung von Wolfram von Eschenbachs Parzival (1200–1210), einem mittelhochdeutschem Text, tritt gleich zu Anfang die Elster („agelstern varwe“) als Sinnbild für den Widerstreit zwischen dem Guten und dem Bösen im Menschen auf. Später wird in der Rübezahl-Sage (Wie Rübezahl zu seinem Namen kam) durch Emma eine Rübe in eine Elster verwandelt, die als Bote ihren Geliebten Ratibor benachrichtigt. Auf Grundlage von Äsops Fabel über den Fuchs und die Elster, hat Christian Fürchtegott Gellert ein Gedicht verfasst, in dem sie als Sinnbild für den Menschen steht, der sich am liebsten selbst reden hört und meint, alles besser zu wissen und zu können, aber eigentlich keine Ahnung hat. In der Fabel Die Elster. Der Uhu. ^[16] lässt Johann Wilhelm Ludwig Gleim sie sich beim Uhu über die Faulheit von Lerche und Nachtigall beschweren, obwohl sie selbst besser den Mund hielte. In Heinrich Seidels Der Hexenmeister ^[17] bringt ebendieser Wendelin und die Elster Schackerack in seine Gewalt, die sich durch gegenseitige Hilfe befreien. Auch Christian Morgenstern beschäftigt sich in dem Gedicht Die Elster mit dem Bach und dem Vogel.

[redigera] Referenzen

[redigera] Einzelnachweise

^ http://www.nabu.de/m01/m01_11/03689.html
^ Bettina Pollok, Helmut Prior and Onur Güntürkün: Development of Object Permanence in Food-Storing Magpies (Pica pica). I:Journal of Comparative Psychology 114, Nr. 2, 2000, S. 148-157.
^ Johannes Schwarz u. Martin Flade: Ergebnisse des DDA-Monitoringprogramms. Teil I: Bestandsänderungen von Vogelarten der Siedlungen seit 1989, Vogelwelt 121: 87 – 106, 2000; Weblink: http://www.dda-web.de/downloads/texts/publications//schwarz_siedlungsarten_in_d.pdf
^ http://www.birdlife.org/datazone/species/BirdsInEuropeII/BiE2004Sp5745.pdf
^ http://www.birdlife.org/datazone/species/index.html?action=SpcHTMDetails.asp&sid=5745&m=0
^ H.-W. Helb: Wissenschaftliche Begleituntersuchungen an Elster (Pica pica) und Rabenkrähe (Corvus c. corone) in Rheinland-Pfalz. – Pollichia-Kurier 15 (1): 6–10, 1999
^ W. Knief, P. Borkenhagen: Ist eine Bestandsregulierung von Rabenkrähen und Elstern erforderlich? Ein Untersuchungsbeispiel aus Schleswig-Holstein. Natur und Landschaft 68: 102–107, 1993
^ Gerhard Kooiker: Untersuchungen zum Einfluss der Elster Pica pica auf ausgewählte Stadtvogelarten in Osnabrück. Vogelwelt 112: 225–236, 1991
^ U. Mäck, U., M.-E. Jürgens, P. Boye, H. Haupt: Aaskrähe (Corvus corone), Elster (Pica pica) und Eichelhäher (Garrulus glandarius) in Deutschland. Betrachtungen zu ihrer Rolle im Naturhaushalt sowie zur Notwendigkeit eines Bestandsmanagements. Natur und Landschaft 74: 485–493, 1999
^ K. Witt: Haben Elstern (Pica pica) einen Einfluß auf die Kleinvogelwelt einer Großstadt? Vogelwelt 110:142–150, 1989
^ Schmidt, K & E.Hantge 1954: Studien an einer farbig beringten Population des Braunkehlchens (Saxicola rubetra). J. Orn. (95), ½: 130-173.
^ 12. Sitzung des Schleswig-Holsteinischen Umweltausschusses: Begrenzte Freigabe der Bejagung von Rabenvögeln zum Schutze der heimischen Tierwelt und Durchführung einer begleitenden Untersuchung, 1997. [1]
^ http://www.komitee.de/index.php?tab_passeriformes
^ Online Etymology Dictionary, Eintrag "magpie": http://www.etymonline.com/index.php?term=magpie
^ http://www.china.org.cn/german/97387.htm
^ http://gutenberg.spiegel.de/gleim/fabeln/elstruhu.htm
^ http://gutenberg.spiegel.de/seidelh/wintmaer/hexen.htm

[redigera] Allgemeine Literatur

Udo Bährmann: Die Elster (Pica pica). Neue Brehm-Bücherei Band 393, Westarp Wissenschaften, Spektrum Akademischer Verlag, Magdeburg, 1995, ISBN 389432208X
T. R. Birkhead: The Magpies. The Ecology and Behaviour of Black-Billed and Yellow-Billed Magpies. T & AD Poyser, London, 2002, ISBN: 0856610674
G. Deckert: Siedlungsdichte und Nahrungssuche bei Elster Pica p. pica und Nebelkrähe Corvus c. cornix (L.). Beitr. Vogelkd. lena 26: 305-334, 1980
H. Ellenberg, F. Gast, J. Dietrich: Elster, Krähe und Habicht – ein Beziehungsgefüge aus Territorialität, Konkurrenz und Prädation. Verh. Ges. Ökol.12: 319-329, 1984
Wolfgang Epple: Rabenvögel; Göttervögel-Galgenvögel, ein Plädoyer im Rabenvogel-Streit. G. Braun Buchverlag, 1997, ISBN 3-7650-8135-3
Urs N. Glutz von Blotzheim: Handbuch der Vögel Mitteleuropas 13/3, Passeriformes (3.Teil, Corvidae und Sturnidae). Aula Verlag, Wiesbaden, 1993, ISBN 3891045425
F. A. Kipp: Zeremonielle Frühlingsversammlungen bei Eichelhäher, Elster, Tannenhäher und Rabenkrähe. Vogelwelt 99:185-190, 1978
Gerhard Kooiker, Claudia Verena Buckow: Die Elster. Ein Rabenvogel im Visier. Aula Verlag, Wiesbaden, 1999, ISBN 3-89104-633-2
Sang-im Lee et al: Phylogeny of magpies (genus Pica) inferred from mtDNA data. Mol. Phylogenet. Evol. Vol.29: 250-257, 2003

[redigera] Literatur zur Problematik der Regulierung

J. Bellebaum, K. Nottmeyer-Linden: Gibt es Überpopulationen von Elster, Rabenkrähe und Eichelhäher in Nordrhein-Westfalen? – LÖBF-Mitteilungen 1998, Heft 1: 29–34, 1998
Einhard Bezzel: Übles Raubzeug oder harmlose Singvögel? Das Schicksal von Eichelhäher, Elster und Rabenkrähe im Streit zwischen Jägern und Vogelschützern. – Seevögel, Z. Ver. Jordsand 9/4: 57–61, 1988
R. Dreifke: Ursachen für Verteilung und Häufigkeit von Elstern (Pica pica). Eine Untersuchung auf zwei Probeflächen in Schleswig-Holstein. – Dipl. Arb. Univ. Göttingen, 1990
Wolfgang Epple: Zum Schutz der Rabenvögel. Informationsdienst Naturschutz Niedersachsen, Heft 5/97
G. Erlinger: Die Bestandsentwicklung von Rabenkrähe Corvus corone und Elster Pica pica nach Einstellung der Jagd im NSG Hagenauer Bucht am unteren Inn. Anz. Orn. Ges. Bay.13,2: 245–247, 1974
H.-W. Helb: Wissenschaftliche Begleituntersuchungen an Elster (Pica pica) und Rabenkrähe (Corvus c. corone) in Rheinland-Pfalz. – Pollichia-Kurier 15 (1): 6–10, 1999
W. Knief, P. Borkenhagen: Ist eine Bestandsregulierung von Rabenkrähen und Elstern erforderlich? Ein Untersuchungsbeispiel aus Schleswig-Holstein. Natur und Landschaft 68: 102–107, 1993
Gerhard Kooiker: Untersuchungen zum Einfluss der Elster Pica pica auf ausgewählte Stadtvogelarten in Osnabrück. Vogelwelt 112: 225–236, 1991
Gerhard Kooiker: Weitere Ergebnisse zum Einfluss der Elster Pica pica auf Stadtvogelarten in Osnabrück. Vogelwelt 115: 39–44, 1994
T. Langgemach, E. Discherlein: Zum aktuellen Stand der Bejagung der Aaskrähe (Corvus corone), Elster (Pica pica) und Eichelhäher (Garrulus glandarius) in Deutschland. Ber. Vogelschutz 41: 17–44, 2004
U. Mäck: Populationsbiologie und Raumnutzung der Elster in einem urbanen Raum. Ökologie der Vögel, Band 20, Heft 1, 1998
U. Mäck, U., M.-E. Jürgens, P. Boye, H. Haupt: Aaskrähe (Corvus corone), Elster (Pica pica) und Eichelhäher (Garrulus glandarius) in Deutschland. Betrachtungen zu ihrer Rolle im Naturhaushalt sowie zur Notwendigkeit eines Bestandsmanagements. Natur und Landschaft 74: 485–493, 1999
U. Mäck, M.-E. Jürgens: Aaskrähe, Elster und Eichelhäher in Deutschland. Bericht über den Kenntnisstand und die Diskussionen zur Rolle von Aaskrähe (Corvus corone), Elster (Pica pica) und Eichelhäher (Garrulus glandarius) im Naturhaushalt sowie die Notwendigkeit eines Bestandsmanagements. BfN-Schriftenreihe, Bonn-Bad Godesberg, 1999
R. Mulsow, W. Schroeter: Zur Biologie der Elster (Pica pica L.) im Hamburger Raum. Stellungnahme zur Frage Soll die Elster bejagt werden oder nicht?c Hamb. avifaun. Beitr. 20: 97–106, 1985
K. Witt: Haben Elstern (Pica pica) einen Einfluß auf die Kleinvogelwelt einer Großstadt? Vogelwelt 110:142–150, 1989
M. Würfels: Siedlungsdichte und Beziehungsgefüge von Elster, Rabenkrähe und Habicht 1992 im Stadtgebiet von Köln. Charadrius 30: 94–103, 1994