Plutos naturliga satelliter

Wikipedia

Hubblebild av Plutosystemet

Dvärgplaneten Pluto har tre kända månar. Den största, Charon, upptäcktes den 22 juni 1978 av den amerikanske astronomen James W. Christy vid US Naval Observatory på fotografier tagna av flottans 1,5-metersreflektor (detta teleskop är placerat endast sex kilometer ifrån det teleskop Clyde Tombaugh 1930 använde för att upptäcka Pluto).

De andra två månarna upptäcktes 2005 med hjälp av Hubbleteleskopet, och gavs ursprungligen endast beteckningarna S/2005 P1 respektive S/2005 P2. I juni 2006 namngavs dessa officiellt av Internationella Astronomföreningen till Nix och Hydra efter förslag från upptäckarna. Dessa nyupptäckta månar, som är alltför små för att kunna ses med amatörutrustning, befinner sig i banor mycket långt utanför Charons bana; är mycket mindre och mycket ljussvagare (magnitud 23) än Charon.

Eftersom Pluto ibland befinner sig närmare solen än Neptunus, kommer också någon av de tre månarna att förhållandevis ofta ligga innanför Neptunusbanan. Detta innebär att förutsättningar teoretiskt föreligger för en spektakulär rymdkrock, eller att någon måne infångas av gravitationskrafter som ger den en ny hemvist. Statistiskt sett är dock sannolikheten att så verkligen sker synnerligen låg. Det har uppenbarligen inte hänt med dem hittills under solsystemets historia.