Symbolism

Wikipedia

Arnold Böcklins målning Dödens ö.

Symbolism, litterär och konstnärlig strömning som på 1880- och 90-talen utvecklades i Frankrike och fick avläggare i andra länder.

Symbolismen uppstod på 1880-talet i Frankrike som en reaktion mot naturalismen i romanen, särskilt sådan den representerades av Émile Zola, och Parnass-skolans plastisk-måleriska poesi. Symbolisterna kallades, särskilt av sina motståndare, i början för dekadenter (fr. les décadents). De försökte pånyttföda och förnya idealismen och romantiken från 1800-talets början.

Föregångarna var E. A. Poe, Baudelaire och A. de Vigny. Symbolisterna lät sig inspireras av tyska kompositörer och då i synnerhet Richard Wagner och av engelsk poesi av framför allt prerafaeliterna. Som sina närmaste föregångare proklamerade de Stéphane Mallarmé, Paul Verlaine, Villiers de l'Isle-Adam, Arthur Rimbaud och Tristan Corbière.

Enligt symbolismen har poesin inte till uppgift att fotografiskt efterbilda verkligheten; den bör istället försöka fånga tingens själ. Under det att Parnass-skolan beskrev ett landskap, sökte symbolismen frammana dess stämning. I motsats till den klarhet, logik och precision, som härskat i den föregående skolan, eftersträvade symbolismen det dunkla, det mystiska, till och med det obegripliga. Den delar prerafaeliternas stora förkärlek för allegorin och de skapade teorier utifrån Poe's sätt att berätta sina historier, i det han under den synbara meningen döljer en annan, djupare symbolik.

Gustave Moreaus målning av Salome och Johannes döparens huvud från 1875.

Symbolen, lärde man, borde helst uppstå av sig själv utan alla medvetna ansträngningar och i ett naivt sinne, som inte ens en gång förstod att skilja på det synbara och dess abstrakta innehåll. Man igenkänner lätt i dessa teorier anslutning till Dantes, vissa tyska nyromantikers och Richard Wagners uppfattning av poesin.

I tekniskt avseende kämpade symbolismen för större metrisk frihet. För att förstå själva rörelsens innebörd bör man erinra sig att den franska traditionen hur språkets skulle behandlas inom lyriken fram tills denna tidpunkt hade varit mer konservativ än den germanska och att romantiken i Frankrike inte lyckades genomföra samma friheter i versbehandlingen som i Tyskland eller England. Det var denna frihet som man nu sökte vinna dels genom att behandla alexandrinen mindre konventionellt, dels genom att skriva så kallad fri vers.

Symbolismen kan spåras tillbaka till 1880-talets början, då några unga skalder först oberoende av varandra, sedan i närmare förening började utge små, vanligen kortvariga, tidskrifter där de offentliggjorde sina vers och kämpade för sina idéer. Bland dessa unga män kunna nämnas Jean Moréas, Charles Morice, Laurent Tailhade, Maurice Barres, Charles Viguier, Felix Fénéon, Gustave Kahn. Senare tillkom René Ghil, Francis Jammes, Jules Laforgue, Stuart Merrill och Francis Viélé-Griffin. Då hela skolan har en flytande karaktär är det svårt att alltid ange vilka som tillhör den. Bland riktningens förnämsta representanter bör i varje fall nämnas Henri de Régnier, Émile Verhaeren, Maurice Maeterlinck, även om de inte varit inblandade i skolstriderna. Det var först sedan Huysmans i romanen À rebours (1884) framställt den nya skaldetypen, dekadenten, och sedan Gabriel Vicaire och Henri Beauclair utgett sin kvicka parodi Deliquescences, d'A. Floupette, poète décadent (1885), som symbolism ådrog sig uppmärksamhet i större kretsar. Paul Verlaine uppenbarade sig samtidigt i Paris och hyllades som skolans chef och prince des poètes, tidskrifterna började myllra fram, och åtskilliga diktsamlingar av de nya skalderna såg dagen. Jean Moréas skrev skolans program, men förgäves sökte man samla skolans medlemmar kring en större gemensam tidskrift. Oenigheten var för stor, meningarna för skiljaktiga. Som dess sista handling kan betraktas festen för Jean Moréas, då han utgett diktsamlingen Pélerin passionné (1891), som i detta ögonblick betraktades såsom ett mästerverk. Därefter försvann skolan plötsligt eller kanske riktigare upplöste sig i flera smärre grupper. Jean Moréas själv grundlade l'école romane, som återgick till Pierre de Ronsard och använde ett starkt arkaiserande språk för att några år senare i sina sista diktsamlingar återgå till Parnass-skolan. En annan riktning var naturismen, som ungefär hade samma tendenser som impressionismen i målarkonsten; andra skalder närmade sig på nytt Parnass-skolan, åter andra hyllade socialistiska och till och med anarkistiska tendenser eller anslöt sig till Henrik Ibsen. Symbolismen har således endast haft en kort och föga lysande tillvaro som skola, men den uttryckte en allmän tendens i tidsmedvetandet (se fin de siècle), och knappast någon då levande författare undgick att ta intryck av rörelsen. Den bröt med naturalismen och virtuositeten och frigjorde den franska versen. Rörelsen fortplantade sig sedan till andra europeiska länder såsom Tyskland (Stefan George m. fl.), Danmark (Johannes Jørgensen), där de unga skalderna utgav tidskriften Taarnet, och Norge (Sigbjørn Obstfelder). I Sverige har symbolismen en viss motsvarighet i 1890-talslitteraturen, där August Strindberg och även Emil Kléen kan nämnas. En sista utlöpare i Sverige kan urskiljas i Sven Lidmans och Sigurd Agrells diktning på 00-talet, samt även hos Anders Österling och Vilhelm Ekelund.