Tamiller
Wikipedia
| ?Tamiller Status i världen: Husdjur |
|
|---|---|
 |
|
| Systematik | |
| Domän: | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike: | Djur Animalia |
| Stam: | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam: | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass: | Däggdjur Mammalia |
| Ordning: | Rovdjur Carnivora |
| Familj: | Mårddjur Mustelidae |
| Släkte: | Mustela |
| Art: | Iller M. putorius |
| Underart: | Tamiller M. p. furo |
|
|
|
| §Mustela putorius furo Auktor: Linné, 1758 |
|
 |
|
 Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen
|
|
Tamiller (Mustela putorius furo) kallas ibland för frett. Detta är strängt taget en beteckning för en albinistisk tamform av iller, vilken används för bland annat kaninjakt. Namnet frett anses härstamma från det engelska namnet för iller, ferret, och furo i det vetenskapliga namnet är latin och betyder tjuv.
Svenska tamillerföreningen använder dock "frett" (jämte "tamiller") och Mustela furo som namn på alla tamillrar.
Tamillern är ett allt vanligare sällskapsdjur. Till kynnet påminner den om ett mellanting mellan hund och katt. Tamillrar är nyfikna, livliga, tuffa och envisa. Djuren bör införskaffas av en seriös uppfödare. Svenska Tamillerföreningen kan ge tips och råd i det man behöver veta för att skaffa och ha tamiller.
Tamillrar kommer i många olika utföranden. Vanligt är vildillerfärgad, albino, tomte, pastell och silver. Det finns även vita illrar med svarta ögon. Illrar har sommar- och vinterpäls och kan växla lite i färg mellan årstiderna.
Livslängden för en tamiller är ca 6-10 år, mycket beroende på illerns foder. Felaktigt foder orskar sjukdomar och ofta stort lidande för illern. Sjukdomar kan vara mycket svårupptäckta. Illrar som i det vilda visar svaghetstecken blir lätta byten för andra rovdjur. Sjukdomsförloppet kan gå fort, en iller har mycket snabb ämnesomsättning och tål inte störningar av energiintaget under någon längre tid.
En tamillerhona väger ca 0,75-1,5 kg, en hane mellan 1,5-2,5 kg. Tamillrar som inte ska användas för avel bör kastreras för deras egen och ägarens skull. Honillrar för att de är brunstiga tills de blir dräktiga och därmed riskerar att få anemi och dö. Honillrar kan få p-piller, men det rekommenderas inte som en varaktig lösning. P-pillren anses orsaka andra sjukdomar vid varaktigt användande. Hanillrar börjar doftmarkera så fort de blir könsmogna och slutar inte om de inte kastreras.
Alla illrar har doftkörtlar som avsöndrar ett oerhört illaluktande sekret. Illrar "släpper" doftkörtlarna när de revirmarkerar, slåss, blir rädda, upprörda eller arga.En tamiller ska hållas i hemmet ungefär som en hund, men går på låda som en katt. Illrar ska inte hållas i bur annat än under transport. Det finns sträng lagstiftning om hur en tamillerbur ska se ut och hur stor den ska vara. Illrar som blir inlåsta i burar under längre perioder kan lida psykisk och fysisk skada.
Illrar har ett naturligt bitbeteende som den utövar på andra illrar, andra djur och på människor. Om tamillern inte uppfostras rätt så lär den sig inte "rätt" bitbeteende. Illerhonor uppfostrar sina ungar genom bland annat bett, främst i nackskinnet. Lämplig bestraffning av tamiller är därför nyp i nackskinnet. Illrar har tunn benstomme och ett slag mot en iller kan orsaka stora skador, särskilt i ansiktet och svansen. Illrar har ordentligt käktryck och vassa tänder utformade som sylar så ett bett kan göra ordentligt ont. Illerbett blir sällan infekterade, uformningen av tänderna gör att bakterier inte samlas.
Illrar sover en stor del av dygnet men när de är vakna brukar de vara mycket livliga och busa. Det första illern gör efter en sovstund är att gå på lådan och sedan äta. Illrar har en snabb ämnesomsättning och behöver särskilt högenergifoder. De flesta svenska tamillrar äter torrfoder, antingen särskilt illerfoder eller kvalitativt kattfoder med hög fetthalt. Illrarna kan inte tillgodogöra sig näringen i foder med fel sammansättning av protein, fett och mineraler. En tamiller måste ha konstant tillgång till mat och vatten. Många tamillrar skaffar fodergömmor runt om i bostaden. De flesta tamillrar uppskattar godis i form av vetegroddsolja eller russin. Choklad och salt mat är skadligt för illern och kan orsaka allvarlig förgiftning. Även för stora mängder grönsaker och frukt kan skada, då det gör att illern inte kan tillgodogöra sig tillräckligt mycket näring.
Illrar vokaliserar sig vanligtvis med poppande ljud och väsningar. En busig iller hoppar runt i hopkrupen ställning och poppar. En irriterad eller störd iller varnar ofta genom att väsa. Mycket irriterade illrar kan även börja vifta på den nedre delen av svansen, ungefär som en katt.
[redigera] Ursprung
Redan år 350 f.Kr. hade folket illrar, och de hölls tama för att kunna användas till jakt på kaniner och råttor. Aristoteles gav illern namnet kitin, som betyder "tjuv". Plinius kallade den för verra.
De flesta historiker tror att korsfararna under 900-1100-talet introducerade arbetsillern i Europa. Dessa tama illrar kan ha parat sig med den vanliga europeiska illern. Den europeiska illern, stäppillern och tamillern är så nära besläktade att de kan korsbefruktas på samma sätt som hundar och vargar.
Man vet helt säkert att köpmännen på 1400-talet tog med illrar till Sverige.
[redigera] Jakt med tamiller
Tamiller var vanlig på Gotland där den används vid jakt på s.k. Rabbis (dialektalt för den gotländska vildkaninen). Jakten går till så att fretten släpps ner i kaninhålet, och sedan fångas den flyende kaninen i nät eller skjuts när den kommer upp ur hålen.
De flesta historiker tror att korsfararna under 900- till 1100-talet introducerade arbetsillern i Europa. Det finns uppgifter från 1500-talet om att illern användes som ormdödare och anlitades för att få bort råttor och möss i spannmålsmagasin och lador.
Tamillern hålls idag främst som sällskapsdjur. En engelsk sport är "ferretlegging". Den går till så att den tävlande står iklädd ett par vida byxor som är åtsnörda vid anklarna. Sedan stoppar man ner en iller i vardera byxben och snör åt vid midjan. Sporten går ut på att stå så länge som möjligt utan att röra sig. Underkläder är naturligtvis inte tillåtet.
