Tegel
Wikipedia
Tegel (från lat. tegula ”taktegel”) är ett av bränd lera framställt byggnadsmaterial. Den vanligaste användningen av materialet tegel är i form av tegelstenar. Andra användningsområden är taktegel, tegelrör med mera.
Tegelsten för byggnadskonstruktioner görs med bestämda förhållanden mellan längd, bredd och tjocklek, vanligt murtegel har förhållandet ungefär 4:2:1. Stenarna kan då muras ihop på olika sätt, i olika typer av murförband.
Innehåll |
[redigera] Material
Huvudsakliga råmaterialet för teglet är tegelleran, en förvittringsprodukt av fältspat, mycket utbredd särskilt på de delar av jordytan, där den så kallade istiden härskat och genom sina vattenmassor slammat leran ned i dalarna (jämför Lera). Leran är ett vattenhaltigt aluminiumsilikat, som vid upphettning avger sitt kemiskt bundna vatten och bildar ett hårt vattenfritt silikat.
Beroende på föroreningar av alkalier, järn, kalk och magnesium, är leran mer eller mindre eldfast, och erhåller efter bränningen olika färger. Den renaste leran, kaolinen, blir vit när den bränns, de eldfasta lerorna ljust gula, de mer järnhaltiga gulröda och röda, och de med viss proportion av kalk och järn vid bränning med tillräcklig lufttillförsel gulgröna eller, om de är kalkfria, blåsvarta.
De vanliga tegellerorna är mycket orena kaoliner, förorenade av fina glimmer- och kvartskorn samt osönderdelade fältspatkorn, ibland även inblandade med kalkstensbitar. Alltefter sammansättning tål leran olika hög temperatur vid bränningen. Ren lera (kaolin) smälter sålunda vid omkr. 1 850 °C. och kalkhaltig vanlig tegellera redan vid omkr. 1050 °C. En lera garbrännes (färdigbrännes) vid en temperatur, då den bibehåller sin form, efter avsvalning, är fullt frostsäker och har erhållit övriga önskade egenskaper: styrka, färg, täthet.
Vanligt byggnadstegel skall vara poröst, eftersom väggarna ska verka isolerande mot värme och köld. Man kan till och med inblanda ämnen i leran för att öka porositeten, till exempel sågspån, kokssmul och så vidare, som efter utbränningen kvarlämnar hålrum i teglet, det vill säga gör teglet mycket poröst. Leran har egenskapen att med vatten bilda en formbar massa, som vid torkning hårdnar och krymper. En fet (sandfri) lera krymper mer än en mager lera. Då krympningen ofta vållar sprickor genom ojämn sammandragning, tillsättes till den råa leran ett ämne, som ej krymper, ett så kallat magringsmedel. Detta utgöres vanligen av grus eller krossat bränt tegel (eller bränd lera), så kallad chamotte.
[redigera] Tillverkningsprocesser
Vid tillverkning av tegel särskiljs fyra olika huvudprocesser:
- lerans förarbetning
- teglets formning
- torkning
- bränning
Därefter kan ytan ibland behandlas.
[redigera] Lerans förarbetning
Leran uppgrävs, sedan matjorden avbanats, numera vanligen vid större tegelbruk medelst grävmaskin av skopverkstypen, då de olika lagren lera samtidigt blandas. För att intimt blanda lera, grus och vatten i lämpligt förhållande används ofta en så kallad matarsump, en liggande roterande axel försedd med knivar, som skär sönder och samtidigt matar fram lera och grus i ett liggande tråg Då det vanligen finnas större stenar i leran, utskiljas dessa i särskilda stenavskiljande valsverk, och övriga stenar krossas i finvalsverk.
Nödvändig grusmängd för magring samt vid behov vatten (respektive torr lera) tillsätts före behandlingen i valsverken för att reglera lerans styvlek. (Enligt äldre metoder begagnades lerbråka eller lerkran, en maskin med vertikal roterande knivaxel för blandning med vatten.) För att få fuktigheten att fördela sig riktigt jämnt (för kvalitetsgods) sumpas leran, det vill säga den på ovan beskrivet sätt erhållna massan lägges i hög och får ligga visst antal dygn.
[redigera] Teglets formning
Från valsverken faller leran ned i en snäckpress, en horisontal cylinder, vari en axel, försedd med snedställda knivar eller skruvformade blad, roterar. I änden, genom vilken leran utpressas, är anbragt ett munstycke, som ger lersträngen dess form. Strängen löper ut på ett så kallat avskärarbord, där en eller flera hårt spända ståltrådar avskär stycken i tegelformat. Formningen kan ske även medelst så kallad valspress, då två snedställda valsar utpressar leran genom munstycke, eller också formas teglet för hand, endera i mycket mjuk konsistens genom så kallad strykning i träformar eller i fastare konsistens, då leran slås medelst en flat klubba uti den beslagna formen, så kallad tegelslagning. För att ersätta handstrykningen har även konstruerats olika slags strykmaskiner.
[redigera] Teglets torkning
Det mjuka teglet skall torkas efter formningen. Handstruket tegel måste först torka flat; vanligen sker detta på en sandplan. Efter någon dag vändes det på kant och staplas därefter glest under bar himmel eller i lador. Maskinformat tegel är fastare och transporteras därför direkt till torkladan. Insättningen i torkfacken sker där vanligen för hand, men ofta insattes ett större antal tegel samtidigt i facken med hjälp av en automatisk avsättarvagn, vars uppbärande klor är höj- och sänkbara.
Vanligen eftersträvas en efterlikning av naturlig torkning. Det förekommer ofta konstgjord torkning, där uppvärmd luft, fläktar eller andra anordningar åstadkommer en hastig torkning. Även torkkanaler används, som det nyformade teglet i regel får passera på vagnar.
Det ovan angivna tillverkningssättet grundar sig på den fuktiga lerans formbarhet. I motsats härtill står den i Sverige föga använda torrpressningen, varvid blott torr lera sammanpressas vid mycket starkt tryck (och vanligen någon uppvärmning).
[redigera] Teglets bränning
För att teglet skall bli väderbeständigt, måste det brännas. Detta skedde i forna tider helt enkelt genom att först stapla råteglet glest i rätt stor höjd och med i bottnen satta tvärkanaler av råsten (det vill säga obränt eller soltorkat tegel). En tät mur av råsten lades utomkring den stora stapeln och avslammades med lera. Ved inkastades i bottenkanalerna samt tändes, och elden underhölls alltefter tegelstapelns storlek och teglets garbränningstemperatur.
Dylik bränning, som företogs på fältet intill den plats, där teglet slagits för hand och för övrigt ännu förekommer på sina ställen, kallas fältbränning och ugnen fältugn. Denna ugnstyp förbättrades därigenom, att fasta väggar uppbyggdes och särskilda eldstäder med roster inrättades.
Numera bränns teglet i ugn.
[redigera] Tegelytans behandling
Stundom önskar man på en muryta ha en speciell färg, som aviker från det vanliga murteglets. Detta kan ernås genom så kallad förblandning. Med "förbländer" förstås ett tunnare, vanligen ihåligt, av bränd ädlare lera till verkat tegel, som inmuras i fasadytan av mur; bakmuren görs av vanligt tegel (s.k. bakmurstegel). Annars begjuts själva råteglet med en tunn välling av annan lera, som bränner sig med den färg man önskar erhålla.
I denna lera inblandas stundom fältspat, glaspulver eller dylikt för att öka sintringen, och dessutom tillsätter man vissa metallföreningar för att erhålla de önskade färgerna. Så behandlat tegel kallas engoberat och överdraget engob. Densamma är matt på grund därav, att massan inte smält, utan på sin höjd sintrat, i motsats till glasyr, som vanligen är blank, enär densamma fullständigt smält. Furnering av tegel består i att låta en tunnare lersträng från en maskin löpa ut på den tjockare massiva tegelsträngen. Det tunna lerskiktet görs av ädlare lera. Dylikt tegel kallas furnirförbländer. Glasering av tegel sker för att ge teglet särskilt glatt yta och färg.
En villfarelse är, att man skulle glasera teglet för att göra det väderbeständigt. Är inte det oglaserade teglet väderbeständigt, erhåller det heller inte denna egenskap genom glaseringen. De vanliga tegelglasyrerna består av pulverformig mönja eller blyoxid, blandade med tegelmjöl, fin sand eller lera. Även här tillsätter man metalloxider för att erhålla olika färger. Då blyglasyrer inte tål direkt låga, framför allt inte reducerande låga, bränns dylika produkter i muffelugn, eller också skyddas det glaserade godset mot direkt eld genom inkapsling eller oglaseradt tegels staplande i form av skyddsskärmar. Blådämpning av tegel används särskilt i Tyskland och Holland för taktegel. Man erhåller därvid en silvergrå färg på teglet, som är fullt väderbeständig. Blådämpning tillgår på följande sätt: Då teglet ernått garbränningstemperatur, stänges spjället, och olja eller tjära nedhälls i ugnen. Denna fylles då av bolmande rök, och ur denna rök avsätter sig på och i teglet fina kolpartiklar. På grund av teglets höga temperatur torde detta kol bli koksartat och därigenom förläna godset den silvergrå färgen.
[redigera] Tegelformer
De två huvudgrupperna av tegel är murtegel och taktegel.
[redigera] Murtegel
Tegelsten har sedan urminnes tider använts som byggnadsmaterial för murar, pelare och valv inom husbyggnader för olika ändamål. Åt murteglet har alltid getts parallellepipedisk form, med i forntiden under romartiden ganska stora mått å längd och bredd upp till 40–50 centimeter, men en tjocklek av endast 4–5 cm. För att få bättre förband mellan de olika stenarna (se Mur) och för att lättare kunna variera planmåtten på en mur, har man i nutiden övergått till mindre mått på stenen samt gett den en bredd av ungefär halva längden. Tjockleken har sedan anpassats därefter på olika sätt.
Av murtegel förekommer för olika användning flera olika slag, såsom klinker, eldfast tegel (cha-mottesten), fasadtegel (verblender), vanligt murtegel, håltegel (däri inbegripet fasontegel), poröst tegel med mera. Om tegel bränns till fullständig sintring, uppstår s.k. klinker, som har den största möjliga styrka och täthet samt ringa vattenabsorptionsförmåga. Dylikt tegel används till vattenbyggnadsarbeten eller till mycket starkt belastade murar, men mest i form av plattor till golf, trottoarer och dylikt, på grund av dess stora motståndsförmåga mot stötar och nötning. Eldfast tegel beredes av eldfast lera och kan fås att motstå mycket höga värmegrader samt används därför till ugnsboklädnader och dylikt Fasadtegel kan vara dels sådant, som är särskilt tillverkat som sådant, dels sådant, som är utsorterat ur murtegel. Efter nutida smak och fordringar på en byggnads fasadbehandling tillverkas fasadtegel ofta så, att det närmast efterliknar det gamla handgjorda teglet och sålunda erbjuder relativt stor omväxling i färg och struktur. Vanligt murtegel blir alltefter bränningsgraden lösbränt, medelbränt eller hårdbränt och motsvarar i samma mån allt större fordringar på styrka och väderbeständighet, det vill säga motståndsförmåga mot atmosfärens inverkan genom vattendränkning och frysning, liksom mot inverkan av eld och vatten.
Håltegel benämnes dels vanligt tegel, vari man vid formningen spårat ut kanaler på ena eller andra sättet och dels särskilt formad fasonsten med relativt större hålrum och tunnare väggar (till exempel boktegel). Den förra sorten används i vissa fall till lättare mellanväggar o.d. samt till ett särskilt slags fasadsten, så kallad verblender, där förfaringssättet begagnats för att underlätta bränningen samt få stenen så jämn som möjligt i färg och korrekt i form och mått. Den senare sorten används i stor omfattning till moderna bjälklag och mellanväggar samt till värmeisolerande yttermurar.
Poröst tegel, det vill säga tegel, som särskilt gjorts mera poröst används till lättare mellanväggar eller utbyggnader på fasader o.d. Utom ovannämnda variationer av tegel förekommer andra produkter, som ofta gå under benämningen tegel, såsom slaggtegel och kalksandtegel med flera.
De fordringar som bör uppställas på ett fullgott murtegel är att det är väl genombränt och vid slag med hårt föremål ger en ren klang, att det har plana ytor och raka kanter, att det visar en likformig och finkornig struktur om man bryter det, att massan ska vara fritt från kalk- och stenstycken, lerbollar och dylikt, att icke uppta mer än 16 procent av sin vikt vatten samt att hastigt uttorka, att av atmosfärens påverkan varken förvittra eller ge utfällningar av salter, samt att icke förstöras genom påverkan av eld och vatten.
[redigera] Taktegel
Det äldsta takteglet var fjällformade, rektangulära plattor med klackar för hängning över läkt, så kallat fjälltegel, spåntegel, bäversvansar. Senare uppstod det så kallade munk- och nunneteglet. "Nunnorna" lades så, att de bildade ränndalarna, under det att de nästan lika formade "munkarna" lades ovanpå för att täcka fogarna. Dessa taktegel lades till att börja med i murbruk, men formas numera så, att de passa in i varandra utan bindemedel. Som en kombination av "munk" och "nunna" tillkom sedan det så kallade 1-kupiga takteglet, den vanliga takpannan. Den består av en tunn tegelplatta, som böjts i vågform; den har en lång våg nedåtgående och en kort vinge, som täcker över nästa pannas uppskjutande kant. Detta slags tegel är det på äldre byggnader i Sverige mest brukliga. 2-kupiga tegel motsvara de 1-kupiga med den skillnaden, att här finns två nedåtgående och två uppåtgående vågor. Det 1-kupiga är försedd med en klack, det 2-kupiga (det i mellersta och norra Sverige mest använda) med två. För att göra tegeltaken ännu tätare har man försett takteglet med falsar, som sluter sig i varandra, varvid man utgått ifrån såväl de gamla modellerna som från nykonstruerade. Sådant tegel kallas falstaktegel.
Under det att fjälltegel samt 1-kupigt och 2-kupigt tegel kan tillverkas på strängpress, måste allt falstaktegel tillverkas genom pressning i formar, vanligen av gips.
[redigera] Teglets historia
Teglets historia sammanhänger med människosläktets behov av bostäder. Naturligt nog har det legat nära till hands att av den smidiga leran forma hela bostäder ("jordkulor") och sedan delar därav, som torkade i solen lät sammanföra sig till väggar. Den så uppkomna råstenen (gemenligen kallad råtegel) kan med säkerhet spåras tillbaka till 10 000 år f.Kr. (borrningar i Nilens flodbädd), men den kunde användas endast i torrt klimat. Verkligt tegel, det vill säga av lera bränt tegel, användes omkring 1 800 år f.Kr., och troligen har kännedomen om tegeltillverkningen varit ännu äldre. Sedan 1290 f.Kr. byggde assyrierna en mur kring Babylon, som krävde omkring 32 miljarder tegel i svenskt normalformat. Det skulle ta 70 år för Sveriges nuvarande tegelindustri att tillverka så stort kvantum. Mederna införde omkring 600 år f.Kr. tegeltak.
Sveriges äldsta tegelbyggnad antas vara Gumlösa kyrka, invigd 1191 av biskop Absalon (i dåvarande Danmark). Först med 1200-talet, då Uppsala domkyrka började byggas, slog teglet helt igenom för kyrkobyggnader i Sverige. En särskild tegelstil för kyrkor utvecklades i Nordtyskland. Teglet övergick därefter till att bli slottens och profanbyggnadskonstens material – först under 1600-talet blev det i större utsträckning de privata bostädernas.
I städerna ha givetvis de stora eldsvådorna tvingat fram eldsäkrare material än trä, och dit har även de största mängderna av tegel hopats. Från att i äldsta tider ha varit ett fyllnadsmaterial – råsten – med natursten som skyddshölje för byggnaderna, trädde teglet ut i fasaden, så snart det var bränt (se de äldsta kyrkorna i Sverige). Till följd av smaken för puts doldes sedan under längre tid teglet, men det hade åter efter 1890-talet kommit fram till ytan, många gånger då i särskild för fasaden tillverkad färg- och ytbehandling, så kallat fasadtegel.
Teglet hade under 1800-talet en särskild storhetstid. Materialets relativa eldfasthet samt den billiga tillverkningskostnaden gjorde den särskilt attraktiv när städerna byggde ut sin bebyggelse. Tidigare hade de flesta svenska städerna, med undantag för Skåne (som redan hade en vittomfattande tegelbyggartradition), Gotland, Öland med flera träfattiga områden byggt husen av trä. Den nya Byggnadslagen från 1874 förbjöd ny stadsbebyggelse i trä (senare skulle det komma undantag med det som kom att bli landshövdingehus i Göteborg) för att minska risken för eldhärjningar. Tegel antändes däremot inte så lätt och arbetskraften var billig liksom råmaterialet och tillverkningsprocessen, varför det kom att flitigt användas. Tegel var dock ett ännu inte helt rumsrent så det vanligaste var att fasaden mot gatan putsades och försågs med ornamentik medan bebyggelsen mot en innergård försågs med tegelfasader. Många arbetarbostäder från denna tid byggdes också i tegel, ofta med engelska radhus som förebild.
Tegel kom att uppleva en storhetstid mellan 1890–1920 då nationalromantiken slog igenom i arkitekturen. Nationalromantikerna var visserligen svagare för trähus, men i stadsbebyggelsen fick man hänge sig åt tegeldyrkan. Många kyrkor, palats och förvaltningsbyggnader från denna tid byggdes i tegel med Köpenhamns rådhus från sekelskiftet 1900 som ett typexempel.
Under mellankrigstiden kom man mer och mer att återgå till slätade putsfasader. Tegel gav associationer till mörka och dystra utrymmen och var inte rationellt. En tidigare tradition av fasadputsning återkom vilket dolde teglet bakom fasaden. Teglet återkom dock efter andra världskriget i ABCstäderna och så småningom även i miljonprogrammets ramar. Nya maskinella metoder gjorde teglet mycket ljusare än tidigare när processen gjorde att många tegelbitar blev fullständigt brända i ugnarna men fick ändå användas i byggnaden. Samtidigt har tegelbruken i Sverige minskat drastiskt till ett fåtal. Så sent som 1970 fanns ännu ett hundratal tegelbruk.
