Tennis

Wikipedia

Denna artikel eller detta avsnitt bör skrivas utifrån ett globalt perspektiv.
Förbättra gärna texten. Se diskussionssidan för mer information.

För Chris Reas album med samma namn, se Tennis (musikalbum).

Tennisdräkt 1891

Tennis är från början en engelsk racketsport som spelas på en plan antingen inom- eller utomhus. Planen är en rektangulär bana med en spelare på varsin sida om nätet (herr- eller damsingel) eller med två spelare på varje sida (herr- eller damdubbel och mixed dubbel).

Innehåll

1 Tennisens moderna historia
2 Tennisspelets internationella spridning
3 Tennisens första tid i Sverige
4 Sverige som framstående tennisnation
5 Spelet
6 Tennisspelare (se också artikeln Lista över tennisspelare)
- 6.1 Tennisturneringar
- 6.2 Världsettor
7 Se även
8 Referenser

[redigera] Tennisens moderna historia

Tennis, eg. lawn-tennis, uppfanns år 1874 av den engelske majoren Walter Clopton Wingfield (1833-1912). Hans tanke var att skapa ett lättillgängligt utomhusspel, lämpligt för både damer och herrar, och som var livligare och intressantare än det då dominerande krocketspelet. Han kallade från början sitt nya spel för "Sphairistikè" (grekiska för bollspel, ofta förkortat till "Sticky"), men övergick efter något år till beteckningen lawn-tennis. Liknande spelidéer, baserade på olika bollsporter som spelades med eller utan racket, hade cirkulerat i England under några årtionden dessförinnan. Förebilderna hade sitt ursprung i olika länder. Exempel på ett sådant spel var pelota från Spanien. En modifierad form av pelota, påminnande om modern tennis och med regler utvecklade av majoren Thomas Henry Gem, spelades redan 1859 på gräsbanor i England. År 1872 grundade Gem tillsammans med J.B. Pereira the "Leamington Lawn Tennis Club", avsedd för hans spelvariant. Wingfield hämtade emellertid mycket av spelprinciper till sitt nya utomhusspel från real tennis (amerikanska court tennis, franska jeu de paume), en mycket gammal racketsport som sedan medeltiden spelats inomhus i särskilda bollhus. Beteckningen real tennis är en retronym för att skilja sporten från lawn-tennis.

Wingfield marknadsförde sitt spel som en "portabel bana för spel av det uråldriga spelet tennis". Han fick år 1874 patent på sin uppfinning. Patentet beskrev bland annat en "timglasformad" mobil anordning som definierade spelplanens begränsningar. Anordningen såldes förpackad i en trälåda och var avsedd att läggas ut på en plan gräsyta. I lådan fanns också ett högt nät (1,4-1,5 m) som kunde spännas upp för att avskilja de två planhalvorna. I lådan fanns dessutom ett antal tennisbollar och en regelbok. Fyra tennisracketar av trä erbjöds separat. Dessa var av ungefär samma utseende och funktion som de för real tennis.

Tennis enligt Wingfields modell fick en snabb spridning i England. På grund av planens form och nätets höjd bestod spelet från början mest av höga bollar från mittplan och spel framme vid nätet. Från flera håll ifrågasattes det berättigade i att Wingfield erhållit ett patent, liknande spel med viss spridning fanns ju redan i England. När Wingfields patent gick ut år 1877 frångicks också helt användandet av mobila tennisplaner, istället anlades fasta rektangulära sådana. Även Wingfields regler modifierades till att mer likna dagens regler för tennis. Redan år 1877 anordnade All England Lawn Tennis & Croquet Club (tidigare bara All England Croquet Club) det första nationella mästerskapet i form av Wimbledonmästerskapen. Spencer Gore korades som segrare. Erfarenheterna från denna turnering låg till grund för en omfattande revision av reglerna. Bland annat ändrades planens utseende och mått till i princip de som gäller än i dag. Måtten bestämdes till; längd, 78 fot (23,77 meter) och bredd 27 fot (8,23 meter) för singelspel och 36 fot (10,97 meter) för dubbelspel.

Tennisnät

Framförallt förkortades serverutorna för att inte ge servaren för stor fördel. Nätes höjd sänktes till en knapp meter på mitten. Nätstolparnas höjd sänktes i omgångar mellan åren 1880-82, och år 1883 fick nätet sin nuvarande höjd (0,915 m på mitten och 1,07 meter vid stolparna) och utformning. Ändringarna medförde att spelet snabbt utvecklades, först genom ett mer systematiskt utnyttjande av volleyspel, sedan kom lobben och sist allt mer effektiva grundslag. Trots ett omfattande regelverk beträffande spelplanens mått och beskaffenhet, nätet och poängräkningen, infördes inga regler avseende tennisracketens utformning.

År 1884 fick också kvinnliga spelare tillträde till Wimbledonmästerskapen. Den första segrarinnan blev Maud Watson, som i finalen besegrade sin syster Lillian.

Wingfields ursprungliga tanke att tennis skulle spelas utomhus på en gräsplan visade sig snart mindre praktisk. Gräsbanor är svåra och dyra att underhålla. Behov fanns (och finns) exempelvis av att spela inomhus under årets kalla och mörka månader, varför ett antal olika underlag prövades på såväl inne- som utebanor. Grus, cement och trä kom tidigt till användning.

De första tennisstjärnorna blev de engelska tvillingbröderna Ernest Renshaw och William Renshaw som dominerade under hela 1880-talet, och delade på flera segrar bland annat i Wimbledonmästerskapen. Bröderna Renshaw var de första spelarna som använde smash som offensivt vapen och bland de första som servade "över huvudet".

Under andra halvan av 1890-talet och 1900-talets första år dominerade de båda "bröderna Doherty" (Reginald och Laurie) från London med flera segrar i Wimbledonmästerskapen.

[redigera] Tennisspelets internationella spridning

Tennisspelet spreds inte bara inom England, det blev redan tidigt under 1880-talet internationellt populärt, dock främst inom den engelsktalande världen. Till USA kom spelet redan 1874 och spreds genom pionjärinsatser av läkaren James Dwight och Mary Outerbridge. Kort därpå började tennis spelas också i Frankrike. Till Japan kom spelet 1880. Där kom en variant av lawn-tennis, benämnd Soft-ball tennis att bli lika populär. De båda spelen kom där att spridas parallellt. I USA bildades redan 1881 the US Lawn Tennis Association med uppgift att organisera turneringar. Amerikanska mästerskapen spelades första gången år 1881. År 1903 blev en av de engelska bröderna Doherty, (Laurie Doherty), den förste utlänning som vann de Amerikanska mästerskapen. Franska mästerskap (Franska öppna) spelades första gången 1891 och de internationella australiska mästerskapen (Australiska öppna) 1905. Tennis fanns med på OS-programmet redan 1906. Davis Cup instiftades av amerikanen Dwight Davis som en årlig internationell tävling mellan nationella tennislag. Davis Cup spelades första gången år 1900 med ett amerikanskt lag som segrare.

Australiern Norman Brookes vann år 1907 Wimbledonmästerskapen; han var den förste spelaren som använde sig av en något så när modern slagteknik. Han frångick bland annat den äldre tekniken att slå backhand "bakvänt" med samma sida av racketen som vid forehand. Han kunde också leverera hårt sidskruvade servar. Han var den förste utpräglade "serve-volley"-spelaren.

The International Lawn Tennis Federation, (ILTF), hade visserligen bildats redan före första världskriget, men först år 1919, efter kriget, kom man i gång på allvar med sin uppgift som samordnare av turneringsverksamhet i världen. Uppgifterna bestod också av att verka för spridning av tennis över världen och stödja bildandet av nationella tennisföreningar. Dessutom hade man som uppgift att fastställa regelverket, vilket i princip blev färdigt år 1924. Den enda regeländringen som tillkommit sedan dess är införandet av tiebreak enligt James Van Alens modell. I dag (år 2005) är 202 nationella tennisförbund associerade till ITF (man hade sedermera slopat beteckningen "lawn"). Så sent som år 1963 instiftades damtennisens motsvarighet till Davis Cup, "Federation Cup", av ITF. USA blev första segrarnation.

Under 1900-talets två första årtionden hade tennisspelarna fortfarande amatörstatus. Bland tidiga stjärnspelare under denna tid kan nämnas Suzanne Lenglen, Hazel Hotchkiss Wightman, Dorothea Douglass Chambers, bröderna Doherty (Reginald och Laurie) och Bill Tilden. Suzanne Lenglen blev den första spelaren som skrev på ett proffskontrakt (år 1926). Det var den amerikanske affärsmannen C. C. "Cash and Carry" Pyle som anordnade tennisturneringar för en handfull nyblivna proffs. Proffspelarna var sällan fler än dussintalet och var hänvisade till att hela tiden bara möta varandra, eftersom de var uteslutna från amatörernas Grand Slam-turneringar. Först år 1968 då the "Open era" inleddes, fick såväl amatörer som proffs delta i dessa turneringar.

[redigera] Tennisens första tid i Sverige

Till Sverige kom spelet redan år 1878 genom en kapten Arthur Frestadius som anlade en egen tennisplan på sin egendom i Stockholm. Också vår dåvarande kronprins Gustaf, sedermera kung Gustaf V, såg tidigt spelet i England. Efter att själv ha lärt sig spelets grunder där, lät han år 1881 tillsammans med bland andra hovstallmästare Edward Sager anlägga en tennisplan på Tullgarn.

Under den följande 10-årsperioden spreds medvetandet om lawn tennis i Sverige. Under 1890-talets första år anlades flera banor runt om i landet, såväl ute som inne. Kronprins Gustaf instiftade år 1896 i Stockholm, "Kronprinsens Lawn-tennisklubb", sedermera Kungliga Lawn-tennisklubben (KLTK).

Den första internationella tennisturneringen i Sverige spelades på KLTK år 1898. Vid denna tid tillhörde Pontus Qvarnström eliten bland inhemska spelare. Han spelade fortfarande med en ursprunglig spelteknik med höga bollar och mycket volleyspel. Under 1900-talets första år dominerade Gunnar Settervall svensk tennis, tillsammans med bland andra Carl Kempe och Wollmar Boström. Även damtennisen fick tidig spridning i landet. Under den tiden var Elsa Wallenberg och Märta Adlerstråhle de främsta kvinnliga företrädarna för sporten.

Redan år 1904 spelades Europamästerskap på KLTK. År 1906 bildades Svenska Lawn-tennisförbundet med Axel Wallenberg som ordförande. Tanken var att uppmuntra spridningen av spelet i Sverige. År 1908 fick man äran att organisera OS för tennis inomhus i London.

Under de följande årtiondena anlades ett stort antal banor i Sverige, samtidigt som ett flertal klubbar bildades. Bemärkta spelare under 1910-talet var Folke Hallengren och Olle Andersson. Under 1920-talet märktes Marcus Wallenberg, Allan Thorén och Sune Malmström. Bland de främsta damspelarna under 1910-och 20-talen fanns Sigrid Fick och Lily von Essen. Under 1930-talet kom sedan Kalle Schröder och Curt Östberg.

[redigera] Sverige som framstående tennisnation

Det var genom personliga insatser av Kung Gustav V, eller Mr G, som han kallade sig vid tennisspel, som sporten blev känd i Sverige. Den legendariske spelaren Kalle Schröder bidrog under 1930-talet i hög grad till att bredda intresset för tennis i landet och banade vägen för senare svenska tennisframgångar. Under 1950- och 1960-talen deltog Sverige regelbundet och framgångsrikt i Davis Cup med spelare som Lennart Bergelin, Torsten Johansson, Sven Davidson, Ulf Schmidt och Jan-Erik Lundqvist. Svensk tennis verkliga storhetstid skulle dock komma på 1970-talet i och med Björn Borgs genombrott som tonåring. Under Lennart Bergelins tränarskap utvecklades Björn Borg till en av tennisvärldens giganter och startade en tennisvåg i Sverige. Borg var också ankaret i det svenska lag som vann Davis Cup för första gången 1975. I finalmatchen besegrade han tillsammans med Ove Bengtson DC-laget från Tjeckoslovakien. Under 1980-talet följde arvtagare till Borg i form av framför allt Mats Wilander och Stefan Edberg, som båda tillhörde världstoppen. Sverige kunde även vinna Davis Cup på nytt ett flertal gånger. Framgångarna fortsatte under 1990-talet. I början av 2000-talet har Thomas Johansson vunnit en Grand Slam-titel i singel och Jonas Björkman nått förstaplatsen på världsrankingen i dubbel.

[redigera] Spelet

[redigera] Tennisbanan

Tennisbana

Tennis spelas på en rektangulär plan yta, utomhus på gräs (på engelska "grass court"/ "lawn court"), grus (på engelska "clay court"), cement eller asfalt överdragen med konstmaterial (på engelska "hard court"), inomhus på trä eller andra varianter av "hard court", även filt förekommer som underlag inomhus. Banan är 23,77 m (78 fot) lång och 8,23 m (27 fot) bred för singelmatcher och 10,97 m (36 fot) bred för dubbelmatcher. Linjerna som markerar spelytans begränsningar, kallas baslinjer och sidolinjer. På var och en av de båda baslinjerna finns en mittmarkering. Tvärs över banans mitt är ett nät uppspänt på 1,07 m höga stolpar. Nätets höjd på centralt på banan är 0,907 m. Nätet delar banan i två halvor som i sin tur är indelade i tre fält som bestäms av servelinjerna tvärs över banan parallellt med nätet på 6,4 m (21 fot) avstånd från detta och en central längsgående servelinje parallell med sidolinjerna. De två fälten närmast nätet benämns serverutor och det tredje fältet benämns bakplan. Serverutorna har samma mått för singel-och dubbelspel.

Området utanför banan bakom baslinjen måste vara minst 6,4 m till vägg och på sidorna minst 3,7 m.

[redigera] Spelets principer

Spelarna (två i singel eller fyra i dubbel) står på banan mot varandra på var sin sida av nätet. I princip slår spelarna med hjälp av sina tennisracketar en tennisboll fram och tillbaka över nätet in på motståndarens planhalva. Varje spelare försöker därvid spela bollen så att motståndaren får största möjliga problem att åstadkomma en regelrätt retur. Spelaren vinner poängen när motståndaren inte når bollen för en retur, returnerar bollen utanför spelarens planhalva eller i nät.

En av spelarna är den som servar, det vill säga sätter bollen i spel, och motståndaren är servemottagare. Serven spelas i mottagarens serverutor, alternerande mellan de båda rutorna. Servaren levererar serven stående bakom baslinjen mellan mittmarkeringen och sidlinjen. Mottagaren står på bakplan eller bakom baslinjen. För att en serve skall godkännas måste bollen hamna i den avsedda serverutan, utan att vidröra nätet. Servaren har två försök att serva, om båda misslyckas vinner mottagaren poängen.

Servaren kan vinna poängen direkt om mottagaren inte når bollen ("serve-ess") eller misslyckas att returnera bollen korrekt.

[redigera] Regler

Tennisracket

Game är en av poängräkningsenheterna i spelet. För att vinna ett game krävs vinst av fyra bollar och ledning med minst två vunna bollar. Enligt tradition räknas varje vunnen boll i ordning som 15, 30, 40 och game. Om en spelare inte vunnit någon boll betecknas detta som "love" (0). Andra typer av räkning har också använts, till exempel enligt James Van Alens VASSS. Det kan dock också förekomma (vilket inte är vanligt) "No Ad", Advantage är när en av spelarna har vunnit en boll från 40-40. Man skriver då Ad-40. Men om det är No Ad så spelas avgörande boll vid ställningen 40-40.

Det bör observeras, att uttrycket deuce (som betyder 40-40) från början användes först sedan en spelare misslyckats med att utnyttja en fördelsboll och tvingats återgå till 40-40. Det kan ha varit spelarens besvikelse, uttryckt i ett "deuce!" (tusan också!), som skapat "räkneordet" ifråga, andra tolkningsmöjligheter till trots.

Många teorier har framförts om den något märkliga poängräkningen i tennis. En av de rimligaste är att man utgår från klockan: fyra kvartar (poäng) blir en timme (game). Fyrtiofem har förenklats till fyrtio eftersom det är lättare att uttala.

Grundslag är alla typer av slag som en spelare använder efter det att bollen studsat på spelarens egen planhalva en gång. I rullstolstennis får bollen studsa ytterligare en gång. I tennis är de typiska grundslagen forehand-drive och backhand-drive. Slagen kan slås rakt, med överskruv (engelska topspin) eller skurna med underskruv (slice). Skruvarna påverkar bollbanan och är till för att försvåra beräkningen av hur bollen studsar och ger ett spelmässigt övertag. Se också nedan under spin.

Lobb är ett grundslag som innebär att spelaren slår en hög lyra över en motståndare som är placerad framme vid nätet. Om slaget lyckas tvingas motståndaren bort från nätet, om det misslyckas kan motståndaren i stället utföra en smash (se nedan). Offensiv överskruvad lobb är särskilt effektiv, eftersom den "skjuter" fart efter studs och blir mycket svår att hinna upp för motståndaren.

Serve (tidigare på svenska "ge upp bollen") är det slag som sätter bollen i spel. I tennis måste servaren kasta upp bollen i luften och slå till den med sin racket innan den studsar mot marken. Vanligen används i dag vid serve en smash över huvudet. Bollen spelas diagonalt från ett ställe alldeles bakom servarens baslinje till den ena av motståndarens serverutor. Serven slås alternerande mellan de båda serverutorna, med början i den vänstra (från servaren räknat), vilken benämns "forehandrutan". Varje spelare servar under ett game i taget, efter ett spelat game går serven över till motståndaren (eller motståndarparet i dubbel). En serve kan slås flackt, det vill säga utan skruv, eller med olika typer av skruv (slice, twist, kick). Förstaserven slås ofta med ett maximalt hårt rakt slag (flack serve). Andraserven slås oftare lösare men med skruv för att försvåra för motståndaren att bedöma bollbana och studs. En sidskruvad (twistad eller slice) serve kan tvinga motståndaren utanför banans sidlinje och "öppna" hela banan för servarens nästa slag. En kick-serve är en serve som slås med överskruv för att ge bollen god marginal över nätet (bollen "dyker" in i banan) och hög studs.

Serven får även slås underifrån, det vill säga som ett grundslag eller en stoppboll dock utan att först studsa.

Set är den högsta poängräkningsenheten i tennis. För att vinna ett set krävs vinst av sex game och ledning med minst två game. Vinst av två set (bäst av tre) eller tre (bäst av fem set) beroende på turneringens art, innebär matchvinst. Större turneringar spelas ofta i bäst av fem set.

Smash är ett ofta vinnande slag som används när motståndaren tvingats slå en hög retur eller misslyckats med en lobb som blivit för kort. Smashen är ett mycket kraftfullt slag där racketen svingas över huvudet och träffar bollen högt uppe i luften.

Spin används för att påverka bollens bana genom luften och studsen mot marken i avsikt att försvåra för motståndaren. Överskruv (topspin) ger bollen framåtrotation i färdriktningen, bollbanan blir relativt kortare än med raka slag och bollen studsar högt och snabbt. En skuren (underskruv, på engelska slice eller chop) boll tenderar att flyga längre än en rak eller överskruvad boll. Den studsar lågt, i vissa fall kan bollen till och med stanna upp efter studs eller ta fart tillbaka mot nätet (se stoppboll). Moderna racketar medger slag med mer spin än man kunde spela med de äldre typerna av träracketar. En viss typ av racketsträngning, "spagettisträngning", användes dock av vissa spelare under andra halvan av 1970-talet. Med denna kunde olika typer av extrem spin uppnås även med träracketar, men strängningen förbjöds under 1980-talet.

I dagens tennis är spel med kraftig topspin från både backhand och forehand det dominerande. Skickliga spelare varierar dock med både "flacka" slag dvs. mer eller mindre oskruvade slag, och med slice.

Stoppboll är beteckningen på en boll som slås så att den hamnar nära nätet på motståndarens sida med avsikten att denna inte skall hinna fram för att slå en retur. Begreppet "stopp" syftar på att bollen, förutom att vara kort, är kraftigt underskruvad. Studsen blir därvid mycket låg, bollen "stoppar", i idealfallet studsar bollen tillbaka mot nätet. De svenska spelarna Jan-Erik Lundqvist, Torsten Johansson och Sven Davidson var kända för sina effektiva stoppbollar.

Tiebreak spelas som ett extra game i tennis vid ställningen 6-6 i antal vunna game och innebär ett spel om bäst av 7 bollar. Tiebreak måste dock vinnas med två bollars marginal. Vid sju lika fortsätter alltså spelet till dess någon spelare har två poängs marginal. Vunnet tiebreak innebär set eller matchvinst. Tiebreaket infördes från 1970 enligt ett förslag från James Van Alen, modifierat av Rod Laver, för att man lättare skulle kunna beräkna speltidens längd. Detta har varit till stor fördel vid till exempel TV-sända matcher. Supertiebreak används i vissa sammanhang som avgörande set, detta spelas till tio vunna poäng och med två bollars marginal.

Volley är alla typer av slag som en spelare använder innan bollen studsat på spelarens planhalva. En halv-volley utförs i det närmaste omedelbart efter studs, oftast i nätposition.

[redigera] Spelstrategier

Tennisspelet har kontinuerligt utvecklats över tiden. En markant förändring beträffande spelstil och stategier, såväl bland motionsspelare som professionella spelare, noterades i mitten på 1980-talet då de dittills förhärskande tennisracketarna med ramar uppbyggda av lammelerat trä, ersattes av lättare, större och starkare grafitracketar. För motionsspelarna innebar detta att det var avsevärt lättare att träffa bollen rent, och också få större kraft i slagen. Detta uppfattades generellt som en förbättring jämfört med tidigare. För mer avancerade spelare och proffs innebar utvecklingen ökade möjligheter att slå hårda servar och effektiva överskruvade (topspin) grundslag från baslinjen. Under eran med träracketar förekom i huvudsak två speltaktiker; ett defensivt grundslagsbaserat baslinjespel där spelaren vann poäng med passerslag (topspin eller slice) alternativt genom motståndarens misstag, eller ett offensivt attackspel ("serve-volley-spel") där spelaren ständigt försökte nå position framme vid nätet och avgöra med volley. Ett antal framstående spelare, exempelvis Bill Tilden och Rod Laver, växlade mellan de båda taktikerna och kom på så sätt att "spela över hela banan". Illustrativa exempel på möten mellan spelare som använde olika speltaktiker är finalerna i Wimbledonmästerskapen 1980 och 1981 mellan Björn Borg (baslinjespelare) och John McEnroe (serve-volley-spelare). Spelarna vann varsin av dessa matcher. Andra kända typiska serve-volley-spelare är Stefan Edberg och Pete Sampras. Den utpräglade attackerande spelstilen framme vid nät har alltmer övergivits, eftersom med de nya racketarna nu även slagen från baslinjen blev effektiva nog att användas som offensiva vapen. Spelstilen är typisk för offensiva baslinjespelare som Monica Seles, Lindsay Davenport och Andy Roddick. Framförallt under andra halvan av 1990-talet kom spelet i allt högre grad att karakteriseras av ofta otagbart slagna servar och korta slagdueller från baslinjen. Spelet kunde då uppfattas som utarmat och tråkigt och utgjorde därför ett reellt hot mot tennis som publiksport. Diskussioner rörande eventuella ändringar av reglerna fördes, också inom ITF. Exempelvis har långsammanre bollar med större diameter prövats, och förslag om ändrad näthöjd och att bara tillåta ett serveförsök förts fram. Inga av dessa förslag till åtgärder har fått genomslagskraft. Under tiden har dock spelet ytterligare utvecklats. I takt med fortsatt utveckling av racketar och att proffsspelarna fysiskt är mer genomtränade än tidigare, tycks proffsspelet alltmer återta karaktären av "spel över hela banan". Detta innebär att de hårda servarna ofta returneras effektivare, långa speldueller från baslinjen har blivit vanligare och ofta avslutas duellerna med en slicad, hårt vinklad otagbar volley. På engelska betecknas spelare som har tillägnat sig denna spelstil för "all court players", spelare med förmåga att variera spelet att bli ett mellanting mellan baslinje-och serve-volley-spel. Exempel på sådana spelare är Roger Federer, Amélie Mauresmo.

[redigera] Tennisspelare (se också artikeln Lista över tennisspelare)

Tennisspelet kom ända från början att åtnjuta stor popularitet och utövas numera av miljontals spelare världen över. I dag spelar ca 500.000 - 700.000 svenskar tennis på olika nivåer, och drygt 100.000 är medlemmar i någon lokal förening, mot drygt 50.000 i slutet på 1960-talet. Den överväldigande majoriteten av spelarna är amatörer som huvudsakligen spelar för nöjes skull och för att få motion. Övergripande ansvar för tennisspelets utveckling i Sverige har Svenska Tennisförbundet.

I artikeln Lista över tennisspelare listas kända elitspelare från Sverige och andra länder. Ett stort antal av spelarna är upptagna i the International Tennis Hall of Fame, ett museum som är erkänt av ITF. Även Sverige har ett tennismuseum, the Swedish Tennis Hall of Fame i Båstad.

[redigera] Tennisturneringar

Tennisturneringar arrangeras av tennisklubbarna över hela Sverige liksom i andra länder. De delas som regel in i olika klasser beroende på spelarnas ålder, kön och också spelskicklighet. Vanliga spelklasser är herrsingel, damsingel, herrdubbel, damdubbel och mixed dubbel (med varje par bestående av spelare av olika kön). Turneringar arrangeras också för handikappade spelare, exempelvis Rullstolstennis. Se för övrigt Svenska Tennisförbundet.

Elitspelare är till övervägande delen professionella och det översta elitskiktet tjänar stora pengar när de når framskjutna placeringar i de större tennisturneringarna som organiseras av Internationella tennisförbundet (ITF), ofta i samarbete med Association of Tennis Professionals (se ATP-touren, organiserar manliga spelare) eller Women Tennis Association (se WTA-touren, organiserar kvinnliga spelare). Av dessa är de största och mest prestigefyllda de så kallade Grand Slam-turneringarna. Sverige har två ATP-turneringar: Swedish Open i Båstad och Stockholm Open, samt en WTA-turnering: Nordea Nordic Light Open i Stockholm.

[redigera] Världsettor

Under 1900-talets första fem årtionden var ett stort antal lysande tennisspelare aktiva bland såväl amatörer som professionella. Bland männen fanns spelare som bröderna Doherty, Bill Tilden, Ellsworth Vines, Henri Cochet, Fred Perry, Donald Budge (han blev den förste spelaren som tog en äkta Grand Slam), Jack Kramer, Pancho Gonzales, Frank Sedgman, Ken Rosewall och Lew Hoad. Före 1950-talet räknades Bill Tilden av många som den främste spelaren någonsin, senare under 1960-talet betraktades Pancho Gonzales som den främste. Bland kvinnliga spelare under den tiden räknas av många Suzanne Lenglen som den främsta, men spelare som Hazel Hotchkiss Wightman, Dorothea Douglass Chambers, Molla Mallory var också tidiga mästare. Senare dominerade Helen Wills. Under 1950-talet var Maureen Connolly den bästa spelaren, hon blev också den första kvinnliga spelaren som tog en äkta Grand Slam.

Efter 1968 har flera stora mästare varit aktiva, inklusive de svenska storspelarna Björn Borg, Mats Wilander och Stefan Edberg. Dessa tre spelare var under olika perioder världsettor. Under 1960-talet dominerade Rod Laver. Han är den ende spelaren som tagit två äkta Grand Slam, och han kan betraktas som den främste tennisspelaren efter andra världskriget följd av spelare som bland andra Pete Sampras, Björn Borg, Jimmy Connors, John McEnroe och Ivan Lendl. Det måste understrykas att det inte är möjligt att objektivt ranka de nämnda spelarna mot varandra, de spelade under olika tidsperioder, om än i många fall överlappande. Tennisen var under perioden 1926-68 strikt uppdelad mellan amatörspelare med rätt att delta i Grand Slam-turneringar och professionella spelare som var strikt hänvisade till att bara möta varandra. Detta gör en jämförelse baserad på antal vunna GS-titlar i viss mån meningslös. En sådan skulle premiera Pete Sampras med sina 14 singeltitlar som den främste, följd av Roy Emerson med 12 titlar och Rod Laver jämte Björn Borg med vardera 11 titlar. Margaret Smith Court, Billie Jean King, Martina Navratilova och Steffi Graf räknas till de främsta kvinnliga spelarna genom tiderna. Av dessa har Margaret Smith Court (år 1970) och Steffi Graf (år 1988) vunnit en äkta Grand Slam.

Över tiden har tennisen utvecklats. En faktor som i hög grad har påverkat och också förändrat spelet under de senaste 25 åren, är en racketteknologi som ger spelarna möjlighet att slå betydligt hårdare bollar med mer spin än tidigare. Också detta bidrar till att göra jämförelser med tidigare perioder svåra.

Nuvarande världsettor (februari 2007) är Roger Federer från Schweiz och Maria Sjarapova från Ryssland.

[redigera] Se även

[redigera] Referenser

[redigera] Källor

Gianni Clerici, 1974. 500 Jahre Tennis ( tysk översättning år 1978). Verlag Ullstein.
Martin Hedges, 1978. The Concise Dictionary of Tennis. Mayflower Books Inc.
Bud Collins, Tennis encyklopedia, 1998, eds. Bud Collins and Zander Hollander. Visible Ink Press (ISBN 1-57859-086-8).

[redigera] Litteratur

The World Book Encyclopedia (International), 1992.
Morgan Kihlberg, 1983. Idrottshistoria, Hur olika sporter uppstod och utvecklades. Zindermans.
John-Anders "Jonte" Sjögren och Jan Kotschack, 1992. En bok om tennis. ICA Bokförlag.