V-2
Wikipedia
Replika av en V-2:a vid Peenemünde |
|
| V-2 | |
|---|---|
| Beskrivning | |
| Typ | Markrobot |
| Tillverkningsland | Tyskland |
| Tillverkningsår | 1944-45 |
| Vikt | 13 000 kg |
| Stridsladdning | 1 000 kg |
| Längd | 14 m |
| Diameter | 1,6 m |
| Spännvidd | |
| Bränsle | Syre och etylalkohol |
| Hastighet | 1 750 m/s |
| Räckvidd | 300 km |
| Flyghöjd | 100 km |
| Styrsystem | Gyroskop och radiostyrning |
| Övrigt | |
2. Stysystem
3. Radioenhet
4. Alkoholtank
5. Robotkropp
6. Syretank
7. Väteperoxidtank
8. Kvävgasbehållare
9. Väteperoxidreaktor
10. Bränslepumpar
11. Bränslemunstycken
12. Motorvagga
13. Brännkammare
14. Fenor
15. Alkoholmunstycken
16. Grafitroder
17. Aerodynamiska roder
V2, Vergeltungswaffe 2 ("Vedergällningsvapen 2") en robot använd av Tyskland under andra världskriget mot mål i Europa, främst Antwerpen och London. Utvecklad av Wernher von Braun. En av anledningarna till att Tyskland började utveckla V-2 och andra raketer under 1930-talet var att raketer inte var omnämnda i Versaillesfreden.
V2 startade lodrätt från en flyttbar plattform. Styrningen skedde i huvudsak endast under förbränningsfasen av robotbanan. Den utfördes genom att fyra roder tillverkade av grafit påverkade gasströmmen från raketmotorn. Robotens lutning justerades automatiskt med avsende på hastigheten så att när en förutbestämd hastighet uppnåtts var lutningen 45°. Roboten skickade via radio kontinuerligt uppgifter om sin hastighet till en markstation. När den bestämda hastigheten uppnåtts sändes från marken en radiosignal till roboten som stängde av bränsletillförseln. Därefter fortsatte roboten i en parabelbana mot målet. Genom att följa V2 med radar kunde man, sedan roboten gått in i kastbanefas, via radio i viss mån justera kursen i sida med hjälp av vanliga aerodynamiska roder. I längsled kunde dock ingen korrigering ske.
Motorn till V2 består av en sluten vätskeraketmotor som använde flytande syre och etylalkohol som bränsle. En del av alkoholen leddes först in i den dubbelväggiga dysan, för att kyla denna. Motorn genererade ungefär 125 kg förbränningsgaser per sekund, vilka srömmade ut med en hastighet av 2000 m/s och gav en dragkraft på 27 megapund. Bränslet pumpades in i brännkammaren av turbindrivna centrifugalpumpar. Turbinerna i sin tur drevs av ånga som genererades av vätesuperoxid och permanganat i en särskild reaktorkammare.
Omkring 6000 V2 byggdes i den underjordiska fabriken Mittelwerk och av dessa avfyrades c:a 3200 mot de allierade.
13 juni 1944 kraschade testraket nummer 4089 utanför Bäckebo i Nybro kommun i Småland. Raketen hade avfyrats från Peenemünde och avsågs förmodligen landa i närheten av Bornholm där tyskarna hade observationsstationer för raketexperimenten. Efter att delarna av den störtade raketen samlats ihop undersöktes den vid Flygtekniska Försöksanstalten i Stockholm av en grupp under ledning av flygdirektören och haveriexperten Henry Kjellson. Därefter skickades den till Storbritannien för analys.
I november 1944 sattes V2 för första gången in mot mål i England. På grund av den höga hastighet roboten uppnådde i slutfasen (1700 m/s) fanns det inga motmedel.
V2 är även benämnd som A4, Aggregat 4, eftersom den var den fjärde raketen i sin utvecklingsserie.
V2 har stått som modell för de flesta raketer efter andra världskriget. Den sovjetiska SS-1 Scunner var en ren kopia av V2.
[redigera] Se även
[redigera] Externa länkar
- V2Rocket.com
- Peenemünde
- Raketforskningen i Peenemünde
- Raketen och Jag
- Tracy Dungan: V-2: A Combat History of the First Ballistic Missile. Westholme Publishing 2005, ISBN 1594160120
- Tyska robotar som störtat i Sverige 1943-1944 av Linus Walleij
