Antisocial personlighetsstörning
Wikipedia
En person med antisocial personlighetsstörning karakteriseras av en grundläggande bristande respekt för andra människors rättigheter, och av att inte bry sig om sociala normer. Personer med denna störning är ofta inblandade i kriminella aktiviteter. Dessa personer är även kända som psykopater, även om begreppen inte är identiska.
Störningen är mycket vanligare hos män än hos kvinnor, en amerikansk bok (Sutker, 1993) uppgav att 3 % av den manliga befolkningen kunde diagnostiseras med störningen, men mindre än 1 % av den kvinnliga befolkningen.
En personlighetsstörningsdiagnos kan endast sättas på en vuxen människa (över 18 år gammal), men diagnosen är starkt förknippad med en tidigare uppförandestörning.
Innehåll |
[redigera] Diagnostiseringskriterier enligt DSM-IV-TR
A. Det finns ett mönster av ringaktning mot andra människor vilket pågått sedan 18 års ålder vilket är indikerat av minst tre (eller fler) av följande:
- Misslyckande med att följa sociala normer med respekt för lagliga beteenden indikerat av upprepade handlingar som legat till grund för arrestering.
- Falskhet, indikerat av upprepade lögner, användande av alias eller att ha lurat andra för egen personlig vinnings skull.
- Impulsivitet eller misslyckande med att planera i förväg.
- Irritabilitet och aggressivitet indikerat av upprepade slagsmål eller överfall.
- Vårdslöshet och bristande respekt inför egen och/eller andras säkerhet.
- Ihärdig vårdslöshet indikerat av upprepade misslyckanden i att ha koncist arbete.
- Brist på samvete indikerat av bortrationalisering eller oberördhet av att man behandlat någon illa, skadat, eller stulit från någon annan.
B. Individen är minst 18 år (för personer under 18 år se uppförandestörning).
C. Det finns indikatorer för uppförandestörning före 15 års ålder.
D. De antisociala beteendena finns inte exklusivt under schizofreni eller en manisk episod.
[redigera] Orsaker
Tvillingstudier och adaptionsstudier har visat att det finns en signifikant genetisk komponent i uppkomsten av antisocial personlighetsstörning. Med det menas inte att det finns en specifik genuppsättning som predisponerar störningen, utan den uppstår i en komplex interaktion mellan gener och social miljö.
Forskning har också undersökt neurobiologiska skillnader som kan ge upphov till störningen. Några generella hjärnskador har man inte hittat; patienterna får lika bra poäng på neuropsykologiska tester som genomsnittsindividen. Två stycken mer specifika hypoteser har i stället fått en del uppmärksamhet: "underarousal"-hypotesen, som menar att dessa patienter är kortikalt understimulerade, och därför behöver bete sig på extrema sätt, och oräddhetshypotesen, som menar att de har en högre tröskel för att uppleva rädsla.
Psykosociala orsaksfaktorer såsom uppfostran är också relevanta, ett barn som fått sin vilja igenom genom att bråka kan utveckla trotssyndrom eller uppförandestörningar som i vuxen ålder kan övergå till en antisocial personlighetsstörning.
[redigera] Behandling
Behandling av dessa patienter är problematisk, då de själva oftast inte anser sig ha några problem. Det bästa är kanske att fokusera på prevention i form av tidiga insatser i barndomen.
[redigera] Referenser
- David H. Barlow & V. Mark Durand (2005). Abnormal psychology: An integrative approach. Thomson Wadsworth. ISBN 0-534-63356-0
- Sutker, P.B., Bugg, F. & West, J.A. (1993). Antisocial personality disorder. I P.B. Sutker & H.E. Adams (red.), Comprehensive handbook of psychopathology (2nd ed., pp. 337-369). New York: Plenum Press
