Boeing B-17 Flying Fortress

Wikipedia

Denna artikel handlar om Boeing B-17. För flygplanet Saab 17, som i svenska flygvapnet hade beteckningen B 17, se Saab 17.

Boeing B-17G ”Flying Fortress”
Beskrivning
Typ	Bombplan
Besättning	10
Första flygning	28 juli 1935
I aktiv tjänst
Varianter	7
Tillverkare	Boeing
Generella egenskaper
Längd	22,78
Spännvidd	31,63
Höjd	5,82
Vingyta	{{{vingyta}}} m2
Tomvikt	16 390 kg
Lastförmåga	8 525 kg
Maximal startvikt	24 915 kg
Motor	4 x Wright R-1820-97 9-cyl stjärnmotor
Motorstyrka	1 200 hk
Prestanda
Maximal hastighet	486 km/h
Räckvidd vid maximal vikt	1 450 km
Transporträckvidd	2 900 km
Maximal altitud	10 850 m
Stigförmåga	6 100 m på 37 min
Kraft/viktförhållande	147 hk/t
Beväpning
Kanoner / kulsprutor	13 st rörliga 12,7 mm kulsprutor
Bomber	Normal last 2 722 kg

Boeing B-17 Flying Fortress var ett amerikanskt bombflygplan.

B-17 användes av US Army Air Forces under den omfattande bombningen av Nazityskland under andra världskriget. Totalt byggdes 12,732 flygplan av både Boeing, Lockheed och Douglas mellan 1935 och april 1945.

[redigera] B-17 i Sverige

Den 24 juli 1943 buklandar en B-17F, "Georgia Rebel", utanför Årjäng. Den blev den första av totalt 68 B-17 som kom att söka nödhamn i Sverige under andra världskriget. ABA som bedrivit kurirflygningar från Bromma flygplats till Prestwick i Skottland med DC-3 inser att dessa flygningar börjar bli allt för riskfyllda då två av planen blir nedskjutna, och ett tredje blir anfallet av tysk jakt men kommer undan. En annan väg måste tas, men DC-3 har begränsad räckvidd. Genom förhandlingar med USA via den amerikanske flygattachén i Sverige, Lt.Col Felix Hardison, får man överta nio stycken nödlandade B-17 helt gratis (man behövde inte alls köpa dem för en dollar styck som vissa källor anger!) mot att cirka 300 internerade amerikanska besättningsmän får återvända. Sju av dem, tre B-17F och fyra B-17G, byggs om av SAAB till civila passagerarplan med plats för 14 passagerare. Den civila versionen får namnet "Felix" efter den amerikanske flygattachén, men varje flygplan får desssutom individuella namn. Med dessa flygplan återupptas kurirflygningarna. Man kan nu ta en mycket längre men säkrare omväg via norra Norge och ut över Atlanten till Skottland.

Första flygplanet som tas i bruk av SILA blir SE-BAH "Sam", en B-17F-75-DL (42-3543) den 24 augusti 1944, och den 9 oktober görs första flygningen till Prestwick från Bromma. Resterande kurirflygningar innan freden sker utan incidenter. Detta flygplan skrotas 1946 då det används som brandövningsobjekt på Bromma flygplats.

När ABA inser att de beställda DC-4 man planerat att återuppta Atlanttrafiken med efter andra världskriget blir försenade, låter man istället SILA påbörja trafiken med sina B-17. Den 13 juni 1945 görs en testflygning till Island fram och åter, och den 27-29 juni sker första flygningen till USA med SE-BAK "Jim", en B17F-115-BO (42-30661), som skrotades 1946. Detta flygplan var för övrigt det första som byggdes om av SAAB. Rutten går från Bromma till La Guardia i New York via Keflavik på Island och en reservflygplats i Labrador på Newfoundland i Kanada, och tar 51 timmar inklusive mellanlandningar. Totalt gör SILA 66 atlantflygningar med B-17 innan ABA tar över trafiken med DC-4. Redan den 18 maj hade även europatrafiken återupptagits då SE-BAM ”Tom”, en B-17G-5-BO (42-31163), flög Stockholm-Paris på fyra timmar. Den 4 december samma år totalhavererar detta flygplan utanför Strängnäs varvid sex besättningsmän omkommer. Inga passagerare fanns ombord.

Två flygplan säljs vidare i december 1945 till DDL i Danmark. Det ena, SE-BAR, en B-17G-35-DL (42-107067) får där registreringen OY-DFE men redan i januari 1946 blir det avställt som reservdelslager. Det andra, SE-BAP, en B-17G-35-BO (42-32076), blir OY-DFA, "Stig Viking", och flyger civilt fram till 25 juni 1947 då det avställs. Den 31 mars [[1948] övertas det först av danska arméflygkåren, som DAF672 (67-672), "Store Björn". Den 1 december 1949 förs det över till danska marinen där det flyger fram till 24 oktober 1952. Därefter används det av danska flygvapnet där det flyger som ESK-721 fram till 1 oktober 1953 då det återigen ställs i förråd.

Den 2 februari 1955 överförs det till Babb Co Inc, en flygplanmäklare i New York, som redan 6 april säljer det vidare till det franska bolaget IGN, Institut Geographique National, baserat i Creil utanför Paris. Det företaget kom att flyga med totalt 13 stycken B-17 ända fram till 1989, främst för kartfotografering över hela världen. Hos IGN får det registreringen F-BGSP. Sista flygningen för IGN sker 15 juli 1961, därefter ställs planet av utomhus som reservdelar åt de andra flygplanen.

Utan motorer och inredning skänks det av IGN den 23 januari 1972 till USAF Museum som redan den 4 februari fraktar det över Atlanten till Wright-Patterson AFB, Ohio, i en C-5 Galaxy. I juli samma år fraktas det vidare till Dover AFB där en totalrenovering påbörjas. Den 13 oktober 1988 flyger planet igen, denna gång för egen maskin, tillbaka till USAFM Wright-Patterson AFB, nu återställt som "Shoo Shoo Shoo Baby" dvs med samma nose art och militära utrustning som när den nödlandade på Bulltofta, dåvarande F 10 Ängelholm, den 29 maj 1944.

I dag står det före detta svenska passagerarflygplanet utställt på National Museum of the United States Air Force i Dayton, Ohio som representant för de militära B-17 som flög i Europa under andra världskriget. Det avses inte att flyga mer alls!

Övriga flygplan var SE-BAN "Ted" en B17F-70-DL (42-3490), som skrotades i oktober 1948 samtidigt som SE-BAO "Bob", en B-17G-40-BO (42-97115).