Hans Järta

Wikipedia

Hans Järta, fram till 1800 då han avsade sig sitt adelskap, friherre Hans Hierta, född 11 februari 1774, död 6 april 1847, svensk, politiker, ämbetsman och skriftställare; ledamot av Svenska Akademien 1819. Även landshövding i Kopparbergs län mellan 1812 och 1822. Järta var son till generallöjtnanten friherre Carl Hierta och Maria Charlotta von Plomgren, och far till professor skytteanus Carl Thomas Järta.

Efter juridikstudier i Uppsala 1787-91 började han 1792 som andre sekreterare i kung Gustav III:s utrikesexpedition. Han betraktades som jakobin och hans frisinne försvårade karriären. Vid Norrköpings riksdag 1800 avsade han sig adelskapet, vilket innebar att han fick lämna statstjänsten. Järta var verksam som advokat 1800-1809, och i samband med statsvälvningarna 1809 var han som sekreterare i konstitutionsutskottet mycket aktiv i utformandet av den nya regeringsformen, samt författade det memorial där utskottet motiverade sitt resultat. Detta memorial anses vara ett mästerstycke i klassisk politisk elegans och juridisk finessrikedom, helt i enlighet med bl.a Montesquieus berömda statsrättsliga terminologier. Under Karl XIV Johans regering var han två gånger statssekreterare; 1809-1812 för Handels- och Finansärenden samt 1815-1816.

Förutsätt att under en mild och liberal styrelse Norges åkerbruk, handel och näringar utvidgas; att det i följd häraf ökade norska folkets odling tilltager; att detta, af fjäll och haf försvarade folk vinner genom vanan vid frihet en sann och stadgad karakterskraft. Om då Sveriges och Norges konstitutionella, moraliska och ekonomiska förhållanden icke tidigt sammanflätas, hvad kan väl, efter något sekel eller kanhända förut, hindra norska folket att åter börja den kamp för själfständighet, som det nu försökt...

Citatet ovan är hämtat från en promemoria som Hans Järta författade i september 1814 sedan innehållet i Mosskonventionen blivit känt i Sverige.

Från 1825 levde Järta som privatperson i Uppsala, med statlig pension. Han blev, främst på eget initiativ, riksarkivarie 1837, en befattning som han hade till 1844. Han ansågs vara en stor nydanare och det är som sådan han hedras som namngivare åt utmärkelsen Hans Järtas medalj för framstående insatser till förmån för arkiven och som avbildad på medaljens framsida.