Herrnhutism
Wikipedia
Herrnhutismen, religiös rörelse som uppstod kring greve Nikolaus Ludwig von Zinzendorf (1700-1760). Det viktiga för herrnhutismen var varken rätt lära eller rätt omvändelse utan istället rätt hjärteförhållande till Jesus. Känslomässiga upplevelser av Kristi lidande och glädjen över försoningen i Kristi blod var centrala. Liksom den äldre pietismen var man inriktad på individen och på förnyelse av de lutherska kyrkorna istället för separatism.
Under 1740-talet framträdde herrnhutismen i sin mest radikala form som känslosvärmisk med sensuella inslag. Bröllops-, blod och sårmystik blev mycket framträdande. Man kunde tala om Jesus som den "söte brudgummen" och sig själva som "blodiglar" som levde av såren på Jesu kropp (d.v.s. de sår på händer, fötter och i sidan om uppstod vid Jesu försoningsdöd på korset).
På 1760-talet blev herrnhutismen en egen kyrka. I Sverige finns idag Evangeliska brödraförsamlingar i Stockholm och Göteborg. En egen psalmbok vid namn Sions Sånger gavs ut med en karaktär som tydligare stämde överens med den egna prioriteringen av vad som är viktigt i den kristna tron.
[redigera] Litteratur
- Arne Jarrick, Den himmelske älskaren. Herrnhutisk väckelse, vantro och sekularisering i 1700-talets Sverige (Stockholm 1987)
