Karmelitorden

Wikipedia

Karmeliternas heraldiska vapen.

Karmelitkloster i Kalifornien, USA.

Karmelitorden, eg. Den saliga jungfru Marias brödraorden av berget Karmel, är en katolsk orden, ursprungligen en eremitorden med kloster vid berget Karmel i Palestina, varifrån den utbredde sig under korstågstiden.

Innehåll

1 Allmänt
2 Historik
3 Brödrakonvent i Sverige under medeltiden
4 Se även
5 Externa länkar

[redigera] Allmänt

Alltsedan 1400-talet finns även en kvinnlig gren av orden, som blivit den största ordensgemenskapen inom den Romersk-katolska kyrkan. Den s.k. oskodda grenen är resultatet av Teresa av Ávilas och Johannes av Korsets reformer vid slutet av 1500-talet.

Både kvinnliga och manliga karmeliter finns i Sverige, och de har utgivit en stor del av den karmelitiska litteraturen.

Karmelitorden är en av tiggarordnarna och grundades av korsfararen Berthold från Kalabrien under senare hälften av 1100-talet. Den första regeln fick den 1209 av patriarken Albert av Jerusalem. Enligt den skulle bröderna bo i skilda celler, ägna sig åt bön och handarbete, leva i fattigdom, avstå från att äta kött och iaktta tystnad under en stor del av dagen. Dessa stadgar fastställdes av påven 1226.

[redigera] Historik

Karmeliterna flyttade till Cypern och Sicilien 1238, på grund av de oroliga förhållandena i Palestina. 1240 och 1244 fanns de i England och Frankrike, och 1245 hölls deras första generalkapitel. I samband med flytten till gjordes djupgående förändringar av organisationen. Den inordnades bland tiggarordnarna (1245), och ordensstadgarna förändrades och mildrades. Den gamla bruna dräkten byttes mot en svart, som påminde mera om dominikanernas. I dräkten ingick ett grått skapular som bestod av två tygstycken som bars på bröst och rygg, hopfästa över axlarna.

Enligt legenden hade detta plagg ursprungligen överlämnats till ordensgeneralen Stock av jungfru Maria, som personligen lovat att den som dog iklädd detta plagg inte skulle smaka den eviga elden. Dessa förespeglingar bidrog i betydande mån till karmeliternas framgångar, men uppammade också inom orden ett enastående övermod. Den alltmera slappnande klostertukten framkallade också upprepade reformförsök, som gav upphov till olika kongregationer.

Redan på 1400-talet fanns inom karmelitorden en motsättning mellan observanter och konventualer. På 1420-talet uppstod den stränga mantuanska reformkongregationen. Den viktigaste är dock den av den heliga Teresia under 1500-talets senare hälft grundade kongregationen av barfotakarmeliter, som omkring år 1600 delades i två, med var sin general.