Ortografi
Wikipedia
| Språkvetenskapliga discipliner |
| Fonetik |
| Fonologi |
| Grammatik |
| Historisk lingvistik |
| Lexikologi |
| Ortografi |
| Pragmatik |
| Semantik |
| Semiotik |
| Språkfilosofi |
| Språksociologi |
| Språktypologi |
Ortografi handlar om stavning, interpunktion, bruket av versaler och gemener, avstavning och särskrivning. Ortografi kan oftast direkt översättas med skriftspråk och inte sällan med stavning. Man kan också med ordet avse relationen, "samspelsmönstret", mellan ett språks grafem (skrivtecken) och dess fonem ("språkljudsenheter"), tryckaccenter och tonaccenter med mera. I finskans ortografi dubbeltecknas till exempel lång vokal, medan så ej är fallet i svenskans ortografi.
Bland fonografiska (ljudbaserade) skriftspråk, som svenskans tillhör, talar man om "djupa" och "grunda" ortografier. De senare har en hög grad av direkta och regelbundna relationer mellan bokstav och fonem på så sätt att en bokstav tenderar att alltid representera samma ljud och att ett ljud i princip alltid skrivs med samma bokstav. Grunda ortografier har bland andra spanskan och finskan. Djupa ortografier är det motsatta. I dem kan en bokstav ofta representera flera olika ljud, ofta beroende på omgivning och likaså kan ett visst ljud ofta stavas på många olika sätt. Man måste ofta ha en hög grad av medvetenhet om hur bokstäverna indirekt påverkar andra bokstävers ljud. Det kan alltså råda ett tämligen regelbundet förhållande mellan skriftbild och ljudbild men det är inte lika direkt som hos de grunda ortografierna utan ligger på en "djupare" nivå. För de flesta är emellertid grunda ortografier lättare att avkoda, åtminstone till en början. Exempel på djupa ortografier är engelskans och franskans. Svenskans ligger på en medelnivå. Vid jämförelse med syskonspråkens ortografier ligger den djupare än norskans men grundare än danskans. Djupa ortografier avspeglar ofta ett äldre talspråk.
