Parthenon

Wikipedia

Parthenons västra del, sedd från Pnyxs kulle

Parthenon (på grekiska Παρθενών) byggdes mellan 447 f.Kr. och 433 f.Kr. på Akropolis i Aten som en hyllning till Pallas Athena för hennes skydd av staden Aten och Grekland under persiska krigen. Byggnadens officiella namn var Jungfru Athenas tempel men det kallades vanligen παρθένος (parthenos, ’jungfru’).

Parthenon ersatte ett äldre tempel som förstörts av perserna under en tid då Perikles styrde Aten. Arkitekterna bakom Parthenon hette Iktinos och Kallikrates.

[redigera] Konstruktion

Parthenons västra fasad är relativt oskadd.

Parthenon byggdes på Perikles initiativ. Han var den ledande atenske politikern under 400-talet f.Kr. Det byggdes under generalens övervakande av skulptören Phidias, som också hade ansvar över skulpturdekorationerna. Arkitekter var Iktinos och Kallikrates. Uppförandet inleddes 447 f.Kr. och färdigställdes 438 f.Kr., men arbetet med dekorationerna fortsatte åtminstone fram till 433 f.Kr.. Vissa räkningar för Parthenon finns bevarade och visar att den största kostnaden var stentransporten från berget Pentelikon, omkring 16 kilometer från Aten, till Akropolis.

Trots att det näraliggande Hefaistostemplet är det mest kompletta bevarade exemplet på tempel av dorisk ordning, betraktades Parthenon, på sin tid, som det ”finaste”. Templet, skrev John Julius Norwich, ”åtnjuter ett rykte som det mest perfekta doriska tempel som någonsin byggts”. Även under antiken var dess arkitektoniska förfining legendarisk, särskilt den utstuderade överensstämmelsen mellan stylobaternas böjning, tempelväggarnas avsmalnande och ”kolonnernas entasis”. Stylobat är den plattform på vilken kolonnaden står. De böjer sig lätt uppåt av optiska skäl. Entasis avser pelarnas lätta utbuktande uppåt, för att uppnå en optisk effekt då man ser i den riktningen. Dessa fina kurvor gör att templet ser mer symmetriskt ut än vad det faktiskt är.

Mätt från det översta trappsteget är Parthenons mått 30,9 meter gånger 69,5 meter. Den inre helgedomen var 29,8 meter lång och 19,2 meter bred, med två inre doriska kolonnader, som behövdes för att stötta upp taket. Exteriört mäter de doriska pelarna 1,9 meter i diameter och är 10,4 meter höga. Hörnpelarna har något större diameter. Stylobaterna har ett uppåtgående böjning mot mitten med 60 millimeter mot den östra och västra ändarna och 110 millimeter på sidorna.

[redigera] Dekorationer

Bara några få skulpturer finns kvar på Parthenon.

Parthenon var genomtänkt utsmyckat med marmorskulpturer både invändigt och utvändigt. Dessa har bara delvis bevarats, men ger en god bild över de flesta av de som gått förlorade. På det östra pedimentet (en triangulär yta ovanför pelarna på templets främre och bakre del) fanns en skildring av Athenas födelse. Det västra pedimentet visade Athenas strid mot Poseidon om Attika. Metoper löpte längs de yttre friserna på templets fyra sidor, ovanför kolonnerna och nedanför pedimentet. Dessa visade, på den södra sidan, slaget mellan lapiter och kentaurer, på den östra, striden mellan gudar och jättar och på den västra kampen mellan greker och amazoner. Det är okänt vad som visas på den norra sidan; det kan vara scener från det trojanska kriget.

Interiört fanns på tre sidor en fris som visade den stora Panathenaiaprocessionen, den stora årliga festivalen till Athenas ära. På den fjärde sidan fanns en fris som visade alla gudarna i det grekiska pantheonet.

Även om antikens bevarade tempels rena vita marmor tilltalar den moderna esteten, var Parthenon, liksom alla antika byggnader, åtminstone delvis målat, även om forskare är oense om till vilken grad och i vilka färger. Det är känt att helgedomens inre tak var målat i en djupblå färg och statygrupperna på pedimenten var målade i starka färger. Vissa forskare tror att de övre delarna av Parthenon var målade i starkt rött och blått så att skulpturerna skulle stå ut mer då de sågs från nedan.

[redigera] Kyrka, moské, krutförråd

Parthenon bevarades som den antika grekiska religionens viktigaste tempel i nära tusen år. Det var säkert intakt på 300-talet e.Kr., då det var lika gammalt som Notre Dame i Paris är nu, och betydligt äldre än vad Peterskyrkan i Rom är. Vid denna tid var dock Aten inte mer än en provinsstad i Romarriket, om än med ett storslaget förflutet. Någon gång under 400-talet plundrades den stora Athenastatyn av någon av kejsarna och togs till Konstantinopel, där den senare förstördes, möjligen under skövlingen av staden under det fjärde korståget 1204.

Kort efter detta omvandlades Parthenon till en kristen kyrka. Under bysantinsk tid var den Theotokos (Jungfru Maria) kyrka, och under det latinska riket var den en katolsk vårfrukyrka. I och med detta avlägsnades de inre pelarna och några av helgedomens inre väggar, och en absid uppfördes i den östra delen. Detta ledde oundvikligen till borttagande och skingring av vissa statyer. De som föreställde grekiska gudar togs troligtvis bort avsiktligt och kan ha förstörts.

1456 föll Aten i det Osmanska rikets händer och Parthenon konverterades igen, denna gång till moské. Osmanerna var vanligtvis respektfulla gentemot antika monument i deras områden och förstörde inte avsiktligen Atens fornminnen, men de gjorde heller inget för att skydda dem. Under krigstider användes en del av dem för att bygga murar och befästningar. En minaret uppfördes vid Parthenon, men annars var inget annat förstört. Europeiska besökare kunde under 1600-talet vittna om att byggnaden var bevarad i stort sett oskadd.

Parthenons södra del, med avsevärda skador från explosionen 1687

1687 drabbades Parthenon mycket hårt då Aten attackerades av venetier. Osmanerna befäste Akropolis och använde Parthenon som krutmagasin. Den 26 september samma år bombarderade artilleri, under den svensk-tyske fältmarskalken Otto Wilhelm Königsmarcks befäl, byggnaden och den exploderade delvis. Den inre strukturen förstördes, vad som var kvar av taket föll samman och några av pelarna, huvudsakligen på sydsidan, höggs av. Skulpturer föll till marken, och delar av dem såldes senare som souvenirer. Efter detta lämnades byggnaden oanvänd.

[redigera] Senare händelser

Under i slutet av 1700-talet besökte många européer Aten, och Parthenons bildsköna ruiner målades och tecknades av i hög grad, och fick många i Storbritannien och Frankrike att höja sina röster för grekisk självständighet. 1801 fick den brittiske ambassadören i Konstantinopel, Earl av Elgin, tillåtelse från sultanen att göra ritningar över Akropolis fornminnen och förstöra senare byggnader om det var nödvändigt för att beskåda fornminnena och att flytta några av skulpturerna. Han tog detta som en tillåtelse att samla ihop alla skulpturer han kunde hitta. Några rövades från byggnaderna, några från marken och några köpte han av lokalbefolkningen.

Idag finns dessa i British Museum, där kända som the Elgin Marbles. Andra skulpturer från Parthenon finns i Louvren i Paris och i Köpenhamn. Större delen av återstoden finns dock i Acropolis Museum, som ligger några meter sydöst om Parthenon. Några få kan fortfarande ses på själva byggnaden. Den grekiska regeringen har under många år försökt att få British Museum att återlämna skulpturerna till Grekland. British Museum har vägrat och den brittiska regeringen har visat sig ovillig att tvinga museet att göra det via lagstiftning.

Skulpturer från Parthenon, som nu finns på British Museum

Då det självständiga Grekland fick full myndighet över Aten 1832, avlägsnades minareten såväl som alla medeltida och moderna byggnader. Området skyddades av de grekiska myndigheterna som ett historiskt område. Idag drar det miljoner turister årligen, vilka går uppför den västra gången genom det renoverade Propyléerna, och uppför Panathenaiska vägen mot Parthenon, som har omgärdats av ett långt staket för att skydda mot skador.

Idag är det största hotet mot Parthenon miljöfaktorer. Aten har vuxit enormt sedan andra världskriget och har stora problem med trafikträngsel och luftföroreningar. Vibrationer från Atens trafik hotar Parthenons grund och surt regn orsakar korrosion av templet och skulpturernas marmor. Under de senaste tjugo åren har de grekiska myndigheterna och staden Aten har kommit en bit på väg i dessa frågor, men Parthenons framtid är fortfarande osäker.

[redigera] Skattkammare eller tempel?

Arkitektoniskt är Parthenon ett tempel, och innehöll tidigare den berömda kultbilden av Athena av Phidias och en skattkammare med offergåvor. Då grekiska offer alltid ägde rum vid ett altare under bar himmel, passar inte Parthenon in på vissa definitioner av ett tempel. Vissa forskare menar att Parthenon endast användes som en skattkammare. Denna åsikt, som lades fram i slutet av 1800-talet, har fått flera anhängare på senare tid. De flesta forskare anser dock fortfarande att byggnaden följer de definitioner Walter Burkert anger för en grekisk helgedom, bestående av temenos, altare och templet med kultbilder (Burkert 1985 pp 84 – 92). Se Holtzmann 2003 för en komplett recension av denna debatt.

Parthenon är en av världens mest berömda byggnader, snart 2500 år gammal, och hela Akropolis togs upp på Unescos världsarvslista 1987.

[redigera] Källor och litteratur

Beard, Mary. The Parthenon. Harvard University: 2003. ISBN 067401085X (svensk översättning "Parthenon" 2004; ISBN 91-7738-656-6)
Burkert, Walter. Greek Religion. Harvard University: 1985 ISBN 0-674-36281-0 (paperback)
Cosmopoulos, Michael (editor). The Parthenon and its Sculptures. Cambridge University: 2004. ISBN 0521836735.
Holtzmann, Bernard, L'Acropole d'Athènes : Monuments, cultes et histoire du sanctuaire d'Athèna Polias, Paris, 2003. ISBN 2708406876.
Tournikio, Panayotis. Parthenon. Abrams: 1996. ISBN 0810963140.
Woodford, Susan. The Parthenon. Cambridge University: 1981. ISBN 0521226295.