Qingdynastin

Wikipedia

Karta

Qingdynastin (kinesiska: 清朝, pinyin: Qingchao) grundades 1616 som Jindynastin av Nurhaci, en manchu av klanen Aisin-gioro, men bytte namn till Qingdynastin 1636. Qing ersatte Mingdynastin som Kinas härskare 1644 men ekonomisk och militär expansion i första delen av dynastin förbyttes i inre och yttre oroligheter under 1800-talet och Qing störtades genom Xinhairevolutionen 1911 för att efterföljas av Republiken Kina, även om den siste kejsaren abdikerade först i början av 1912 och behöll sin titel till 1924.

Som en startpukt för dynastins snabba väg mot sitt fall räknas vanligen det första opiumkriget (1839-1842 mot Storbritannien); ett krig som startades och vanns av britterna. Därefter följde en rad för Kina förödande kolonialkrig, bland andra: kinesisk-franska kriget (1883–1885) och kinesisk-japanska kriget (1894–1895), vilka alla förlorades av kineserna.

Mot slutet av Qingdynastin låg mycket av den reella makten över landet i händerna på utlänningar och lokala ledare. Dessutom rådde inre stridigheter till följd av dåliga livsvillkor och nationella strömningar som ville driva ut de främmande makterna (till vilka ofta den kejserliga familjen själv räknades såsom varandes manchuer och inte hankineser). Detta ledde till flera omfattande uppror såsom Taipingupproret (1850–1864), Nianupproret (1853–1868) och Boxarupproret (1898-1901). Något som ökade misstänksamheten mot den kejserliga familjen var att den till viss del samarbetade med utländsk militär som slog ned t.ex. Boxarupproret.

1898 stoppade änkekejsarinnan Cixi och med henne lierade konservativa kretsar ett försök att reformera kejsardömet. För Qingdynastins motståndare kom idén på att ersätta kejsardömet med en genom revolution införd republik, snart att te sig som det enda sättet att rädda Kina.

En militärrevolt i Wuchang den 10 oktober 1911 blev startskottet till en landsomfattande revolution som i februari 1912 tvingade den siste kejsaren, Puyi, att abdikera varpå Republiken Kina utropades.

[redigera] Se även

Lista över Qingdynastins kejsare

[redigera] Referenser

Bamber & Christina Gascoigne, Kina - Kejsare, dynastier och konstskatter, Albert Bonniers Förlag AB 1974. Engelska originalets titel: Treasures and dynasties of China, översatt av Margareta Eklöf under fackgranskning av intendent Bo Gyllensvärd.
Lilla uppslagsboken, Förlagshuset Norden AB, Malmö 1974, band 5, spalterna 795-796.