Skata

Wikipedia

För andra betydelser, se Skata (olika betydelser).

?Skata

Systematik
Domän:	Eukaryoter Eukaryota
Rike:	Djur Animalia
Stam:	Ryggsträngsdjur Chordata
Understam:	Ryggradsdjur Vertebrata
Klass:	Fåglar Aves
Ordning:	Tättingar Passeriformes
Familj:	Kråkfåglar Corvidae
Släkte:	Skator Pica
Art:	Skata P. pica
Vetenskapligt namn
§Pica pica Auktor: Linné, 1758
Underarter
P. p. fennorum P. p. pica P. p. germanica P. p. galliae P. p. melanotos P. p. bactriana P. p. asirensis P. p. hemileucoptera P. p. bottanensis P. p. sericea P. p. leucoptera P. p. camtschatica P. p. mauritanica
Detta är förmodligen ett fotografi av underarten P. p. sericea som ibland kallas koreaskata. Den kraftiga blåskimrande färgen på vingen tyder på denna underart som vissa kategoriserar som en annan art.
Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen

Skata (Pica pica) är en kråkfågelart. Den förekommer i stora delar av Eurasien och Nordafrika. I Europa finns den framförallt ofta i bebodda områden. På grund av dess karakteristiska svartvita fjäderdräkt och den påfallande långa stjärten är den omisskännlig även för lekmän.

Innehåll

1 Utseende, och läte
2 Utbredning och taxonomi
- 2.1 Skatan i Sverige
3 Biotop
4 Föda
5 Häckning
6 Folktro
7 Övrigt
8 Namn
9 Referenser

[redigera] Utseende, och läte

Underarten P. p. mauritanica. Notera det blå fjäderlösa partiet bakom ögat.

Skatan skiljer sig från de närmaste släktingarna främst genom sin långa, kilformade stjärt. Näbben och fötterna är ganska grova. Fågeln är svart i skulderfjädrarna, vit på bröstets bakre del och på magen, och har blå och grön metallglans på vingarna och stjärten. Ungfåglarna är på huvud och bröst svartbruna och saknar metallglansen. Stjärten är ej fullvuxen då de lämnar boet. Kroppslängden är 40-50 cm (varav stjärten står för 20-30 cm), vingspannet 48-53 cm. Den väger ungefär 210 gram.

Den nordvästafrikanska underarten P. p. mauritanica är något mindre och har ett turkosblått fjäderlöst parti bakom ögat.

Den har ett strävt hest skrattande läte, schack, schack, schack som är mycket välkänt. Även en lågmält sjungande skuggsång som kan höras året om men främst på våren och sommaren. Dess sång består av ett lågmält, halvkvävt pladder med härmljud, som ofta hörs kalla vinterdagar.

[redigera] Utbredning och taxonomi

Skatan som är en stannfågel har en mycket vidsträckt utbredning i hela Europa, norra och västra delarna av Asien och nordöstra Afrika. Skatan delas ibland upp i så många som tretton underarter där alla utom underarten P. p. mauritanica som häckar i Marocko och Algeriet har en klinal variation. Vissa vill kategorisera taxonet mauritanica som en egen art och andra kategoriserar även kladen sericea, anderssoni och leucoptera som en art med tre underarter.

Pica pica fennorum, återfinns i norra Skandinavien och i Baltikum och västra Ryssland österut till Moskva.
Pica pica pica inklusive Pica pica germanica, nominatformen, återfinns i södra Skandinavien, Nederländerna, Tyskland, centrala och sydöstra Europa till Mindre Asien, Mellanöstern och på Cypern.
Pica pica galliae, häckar i Belgien, sydvästligaste Tyskland, Frankrike, Schweiz, Italien, Dalmatien och Grekland.
Pica pica melanotos, återfinns på Iberiska halvön.
Pica pica asirensis, återfinns asirbergen i sydvästra Saudiarabien.
Pica pica bactriana inklusive Pica pica hemileucoptera, återfinns från östra europeiska Ryssland till Irkutsk i Sibirien, och söderut till Ukraina, Krimhalvön, Kaukasus, Transkaukasien, norra Irak, Iran, Afghanistan, Ladakh i norra Indien, västra Tibet och västra Mongoliet.
Pica pica sericea inklusive Pica pica anderssoni och Pica pica leucoptera, återfinns i områdena runt Amur och Ussuri, i Korea, Kina, nordöstra Burma, norra Laos, Tonkin, norra Annam och Hainan, och i Taiwan.
Pica pica japonica, återfinns i södra Japan.
Pica pica bottanensis, återfinns i nordöstra Qinghai, västra Sichuan, östra Tibet, Bhutan, Sikkim och Arunachal Pradesh i östligaste Indien.
Pica pica camtschatica, är en isolerad population som återfinns på Kamtjatkahalvön.
Pica pica mauritanica, återfinns i Marocko och Algeriet.

För hela släktet skator (Pica) fylogenetiska släktskap och en utbredningskarta över släktet: se Skator.

[redigera] Skatan i Sverige

I Sverige är den vanlig i hela landet ända upp till Lycksele lappmark och mellersta Norrbotten men saknas i norra delen av fjällkedjan och i Östersjöns mellan- och ytterskägårdar.^[1] I Sverige förekommer det två underarter: P. p. ennorum som häckar i norra Sverige ned till södra Jämtland och P. p. pica, nominatformen, som häckar i södra Sverige. Skillnaden mellan dessa båda underarter är klinal och det finns ingen tydlig karaktäristik som skiljer dem åt vilket gör det omöjligt att skilja dem i fält.

Skatan har ökat i Sverige sedan 1970-talet och man uppskattar att det idag (2007) finns mellan 300.000 och 700.000 par.^[2]

[redigera] Biotop

Skatan är ofta starkt knuten till mänsklig bebyggelse, en så kallad kulturfågel, och uppträder både i städer och på landsbyggden. Den häckar också i kustområden. Särskilt tätt häckar skatparen i villaområden och koloniträdgårdar.^{[källa behövs]} Övernattning kan vissa tider äga rum kollektivt, särskilt i täta buskage ute i våtmarker.

[redigera] Föda

Skatan är en allätare och ses ofta proviantera på marken. Sommartid äter insekter, daggmask, sniglar, bär, smågnagare, mm. Under vår och försommar plundras även fågelbon på ägg och ungar. De lever också av människans avfall och vintertid kan de även förtära exempelvis hundspillning.

[redigera] Häckning

Under vårvintern kan man ibland se stora antal skator samlade på specifika platser, där de utför spelhandlingar som höga hopp med utspärrade stjärtar och kraxande. Dessa sammankomster som ibland kallas skatriksdag tros vara en form av gemensamt parningsspel.

Skatorna häckar första gången redan vid ett års ålder. Paret håller ofta ihop livet ut och fåglarna håller sig i samma revir år efter år. Boet lägger skatan i toppen av eller inne i kronan på höga träd, men kan ibland vara placerat lågt i en taggig buske eller i en TV-antenn etc. I trädlösa områden kan boet också placeras på byggnader, ofta på gaveln under taknocken. Ofta håller sig paret till samma bo och kan göra så i många år ända tills de plötsligt kan bygga nytt, även i samma träd som tidigare.

En skata i flykten.

Bobyggnaden utförs av båda könen och kan pågå under lång tid med början redan på hösten eller under midvintern året före häckningen. Ibland kan boet vara klart efter bara två veckor om det påbörjas under våren. De plockar specifika pinnar från marken som provas ut väl innan de flyger till boet med dem. Där placeras de på plats med ibland mycken möda eftersom pinnarna ibland kan vara upp till en halv meter långa. Boskålen består av jord och lera och är fodrad med fina rötter och en omfattande grenkonstruktion med tak och väggar. Boet kan vara försett med 1 eller 2 ingångar från sidan. Bona blir ofta mycket stadiga och kan tom. klara de värsta höststormar. Äggen, 5-9 till antalet (sällsynt upp till 10), läggs i slutet av april eller början av maj. De ruvas mest av honan i 18-19 dagar. Äggen är blekt grönaktiga och tätt beströdda med grönbruna fläckar. Båda föräldrarna matar ungarna, som är flygfärdiga efter 24-30 dagar. I södra Sverige brukar ungarna hoppa ut ur boet i början av juni.

[redigera] Folktro

Skatan är precis som sin släkting korpen mytomspunnen och förknippad med diverse skrock och anses bland annat vara en olycksfågel. Runt om i världen ansågs den förr vara en demonisk fågel och man skyllde många sjukdomar på skatan.^[3]I Kina är den ansedd som en lyckofågel och ses ibland som en symbol för yin och yang.

[redigera] Övrigt

Skatan anses vara intelligent och läraktig. Den är duktig på att undvika att jägare kommer inom skotthåll och är i likhet med flera andra kråkfåglar känd för att bortföra och gömma glänsande föremål. Den högsta uppmätta åldern för en skata är 15 år och en månad.^{[källa behövs]}

[redigera] Namn

Det ursprungliga namnet på fågeln är skjora^{[källa behövs]}, men den är numera mest känd som skata på grund av sin långsmala stjärt.^{[källa behövs]} Skatan har även dialektala namn som verkar vara varianter på samma ursprungliga gamla namn, nämligen sjira, skira, skjura, skjöra (jamska) stjoro och stjouro (österbottniska).