Svensk konst
Wikipedia
Med svensk konst menas här konst utförd i Sverige eller av en svensk konstnär. Denna artikel försöker beskriva konsten och konstlivet i Sverige ur ett historiskt perspektiv med huvudsakligt fokus på bildkonsten samt ge en inblick i dagens konstliv i Sverige. Svensk konst har självklart alltid varit influerad av omvärlden men dessa imnfluenser har kommit från olika geografiska centra vid olika epoker. Generellt kan man säga att de historiskt sätt främst kommit från kontinentala Europa.
Innehåll |
[redigera] Historia
- För internationell överblick, se Konstens historia.
[redigera] Förkristen konst
Redan när inlandsisen drog sig tillbaka började den skandinaviska halvön befolkas både från söder och öster av jägare och samlare. De tidigaste hällristningarna i form av symboler, figurer och avbildningar inhuggna i berghällar och på lösa klippblock gjordes kanske redan 7000 år f.Kr. av konstnärligt begåvade stenåldersjägare.
En av de första kända bildskaparna i Sverige var runristaren Balle den röde, som verkade i slutet av 1000-talet.
[redigera] Medeltiden
I och med kristendomens intåg följde också en ny ikonografi (bildvärld), som från början etablerdes i kyrkorna, bland annat i form av altarskåp, krucifix och stenhuggeri. Bildberättande tog fart i kyrkorna i Mellansverige mot slutet av 1400-talet med mästare som Albertus Pictor. Skulpturen S:t Göran och draken i Storkyrkan i Stockholm tillkommer även vid denna tid.
[redigera] Nya tiden
Vasatidens konst bestod till stor del av porträtt målade av hitresta utländska konstnärer. Urban målare med sin Vädersoltavla från 1535, i Storkyrkan i Stockholm, är en av få svenska kända konstnärer under Vasatiden.
Stormaktstiden under 1600-talet och 1700-talets första decennier var främst arkitekturens tid, med en rad slott, herrgårdar och kyrkor, exempelvis Stockholms slott, vilket även nu innebar att konstnärer kallades från utlandet. Dessa lärde upp nya generationer svenska konstnärer. I form av krigsbyten kom flera betydande konstsamlingar och viktiga enskilda konstverk till Sverige. Två stora svenska namn var David Klöcker Ehrenstrahl, porträtt- och allegorimålare, samt Erik Dahlbergh, fältherre, arkitekt och konstnär. Stilmässigt omfattar epoken renässansen och barocken.
Frihetstiden och den gustavianska tiden innebar ett stort kulturellt uppsving. Stilen var rokoko, senare efterträdd av nyklassicismen - i Sverige kallad gustavianska stilen. Framstående namn var Johan Pasch, Per Krafft d.ä., Alexander Roslin, Peter Adolf Hall och, kanske framförallt, Johan Tobias Sergel.
Efter Gustav III:s död inträdde en stagnationsperiod i den svenska konsten. Däremot blomstrade allmogemåleriet i bland annat Dalarna och Hälsingland under denna tid. Göticismen präglade sedan konsten under flera decennier, med namn som skulptören Bengt Fogelberg och målaren August Malmström.
Från mitten av 1800-talet och några decennier framåt dominerade naturmålarna, med Marcus Larsson i spetsen. Konstnärer som pekade mot något nytt var Egron Lundgren och Carl Fredrik Hill. Även historiemåleri förekom i stor omfattning under perioden, med namn som Carl Gustav Hellquist och Gustaf Cederström.
Ur ett internationellt perspektiv förde den svenskproducerade konsten en tynande tillvaro till slutet av 1800-talet då ett antal svenska konstnärer uppmärksammades utanför Sveriges gränser. En av dessa var Anders Zorn som flyttat till Paris och fick uppmärksamhet och tilldelades bland annat första medalj på världsutställningen i Paris 1889. Andra stora namn ur denna generation är Carl Larsson, Bruno Liljefors och August Strindberg. Bland skulptörerna finns Carl Eldh och Carl Milles. Nu börjar även kvinnliga konstnärer uppmärksammas, exempelvis Eva Bonnier och Hanna Pauli.
[redigera] 1900-talet
Modernismen börjar komma in i svensk konst i och med 1909 års män, vilken var en Matisseinfluerad grupp konstnärer med namn som Isaac Grünewald och Sigrid Hjertén. Mer abstrakta former representerades av Hilma af Klint, Nils von Dardel och Gösta Adrian Nilsson (GAN).
Från mitten av 1920-talet och ett par decennier framåt karaktäriserades dels av surrealismen, med exempelvis Halmstadgruppen, dels av expressionismen, som omfattar Göteborgskoloristerna, Sven Erixson och Bror Hjorth och en striktare formalistisk, abstrakt minimalism med konstnärer som exempelvis Olle Bærtling.
Efter andra världskriget hade den svenska konsten något av en högkonjunktur och en mängd konstnärer etablerade sig. Med den nya demokratiska idén om konst för alla grundades 1947 Folkrörelsernas konstfrämjande och under samma period startades likaså en mängd konstföreningar över hela landet. Samma år som konstfrämjandet grundades introducerades även konkretismen i Sverige genom 1947 års män med bland andra Lennart Rodhe och Olle Bonniér. 1950-talet rymde också expressionister som Torsten Renqvist och mer informella målare som Rune Jansson och Eddie Figge.
I början av 1960-talet vitaliserades den svenska grafiken med konstnärer som Philip von Schantz och Nils G. Stenqvist.
[redigera] Samtidskonst
Begreppet samtidskonst refererar antingen till konst som görs i vår samtid, eller utvidgat, konst från sent 1960-tal och framåt. Under 1960-talet etablerade det sig en mängd konstnärer, vissa influerade av exempelvis 1930-talets Dadarörelse, som vände sig ifrån modernismens grunder. Man började söka sig till andra uttryck som film, performance, happenings, readings, ljudkonst och liknande. Konstbegreppet förändrades och de uppdelade genrerna löstes upp mer och mer. Politiska ställningstaganden blev viktiga. I centrum för denna utveckling i Sverige och även internationellt fanns Moderna museet med dess dåvarande överintendent Pontus Hultén. Museet producerade många banbrytande utställningar under denna period som exempelvis Rörelse i konsten, med bland andra Jean Tinguelys och Per Olov Ultvedts rörliga skulpturer, och utställningen 4 amerikanare från 1962 med amerikansk popkonst där verk av konstnärer som Robert Rauschenberg och Jasper Johns visades upp för svensk publik innan konstnärerna ens slagit igenom i USA. Viktiga svenska konstnärer under denna period var exempelvis Öyvind Fahlström och Carl Fredrik Reuterswärd. Denna konst som vände sig från modernismens mer formella karaktär var grunden för den rörelse som mot slutet av 1970-talet och början av 1980-talet kom att kallas för postmodernismen.
Under 1970- och 80-talet framträdde en mängd svenska konstnärer som främst ägnade sig åt måleri. 1980-talets överhettade konstmarknad resulterade i att ett antal konstnärer mer eller mindre sålde allt de producerade. Viktiga namn under denna era var Cecilia Edefalk, Ola Billgren och Max Book.
Samtidskonsten i dagens Sverige är starkt involverad och påverkad av den internationella samtidskonsten. Viktiga riktmärken är de större konstbiennalerna runt om i världen som exempelvis biennalen i Venedig och Documenta i Kassel. Sedan början av 1990-talet har det renodlade måleriet fått träda tillbaka för andra former såsom installationer, video, fotografi, performance, datorgenererade animationer, interaktiva rumsgestaltningar, ljud och performance. Ofta är konstverket idébaserat, och ofta problematiseras konstbegreppet i sig. Under 1990-talet var konstnärer som Dan Wolgers, Annika von Hausswollf och Ernst Billgren tidstypiska och viktiga namn. Andra konstnärer som etablerat sig internationellt sedan 1990-talet är exempelvis Ann-Sofie Sidén, Annika Larsson, Jonas Dahlberg, Annica Karlsson Rixon, Jockum Nordström, Miriam Bäckström, Johanna Billing, Karin Mamma Andersson, Magnus Wallin och Carl Michael von Hausswollf.
[redigera] Konstutbildning i Sverige
Högre konstutbildning finns i Stockholm (Konstfack och Mejan), Göteborg (Valand), Umeå (Konsthögskolan i Umeå) och Malmö (Konsthögskolan i Malmö). Förberedande studier brukar ske vid folkhögskolor och ett antal privata eller halvprivata eftergymnasiala konstutbildningar som Göteborgs konstskola (tidigare Hovedskous) i Göteborg, Idun Lovén i Stockholm, Grafikskolan i Stockholm eller Nyckelviksskolan på Lidingö.
[redigera] Konsttidskrifter, konstkritik och konstdebatt
Under 1900-talet första hälft dominerade konstdebatten kring en sorts demokratisk tanke om att sprida den "goda" konsten till en större massa. De större dagstidningarna gav stort utrymme till utställningsrecensioner och konstartiklar. Under 1960-talet ökade antalet utställningar dramatiskt och dagstidningsbevakningen blev mer sporadisk. Istället växte det fram ett antal konsttidskrifter som exempelvis Paletten, som startade redan 1940, Konstrevy som bland andra hade Olle Granath som chefredaktör, och Ord & Bild. 1949 startade Folket i Bild sin konstklubb som gav ut tidskriften Konstvännen fram till 1967. Från 1970 var Ord & Bilds konstklubb sedan med att utge tidskriften Synpunkt tillsammans med Riksutställningar och Konstfrämjandet.
Efterkrigstidens stora konstdebatt handlade till stora delar om den informella konst, med rötter i Dadarörelsen, som växte fram och blev allt starkare under 1960-talet. En av huvudpersonerna i denna debatt var Ulf Linde som med sin bok Spejaren från 1960 konkretiserade begreppen kring den nya konsten och hur nu ansvaret för konstupplevelsen överlåtits till betraktaren istället för att tillskriva konstverket eviga värden och egenskaper.
I slutet av 1960-talet växte det fram en debatt kring vad man skulle få finansiera med offentliga medel. Kritiken kom nu ifrån politiska skribenter och politiker. En symbol för denna debatt blev utställningen Underground på Lunds Konsthall 1968. Sture Johannessons affisch till utställningen föreställandes en haschrökande naken flicka fick styrelsen att censurera utställningen och som en protest mot detta beslut avgick överintendent Folke Edwards.
[redigera] Institutioner: Museer, konsthallar, gallerier och dylikt
Den äldre konsten visas på museer där ett flertal är statliga, som exempelvis Nationalmuseum, andra är kommunala såsom Göteborgs konstmuseum, samt övriga i privat regi. För samtidskonsten finns större institutioner som Moderna museet, Liljevalchs, Malmö konsthall, Göteborgs konsthall, Bonniers konsthall, Index och Baltic Art Center.
Galleriverksamheten i Sverige drivs på väldigt olika premisser. Ett stort antal är vinstdrivande och fokuserar på konst som vilken vara som helst. Andra gallerier fungerar delvis vinstdrivande men även som en viktig plattform för samtida konstnärer. Dessa gallerier, som till största delen ligger i Stockholm, har ofta ett stall med konstnärer som de stöttar ekonomiskt och promotar både i Sverige och internationellt. Exempel på sådana gallerier är Galleri Andrén-Schiptjenko, Galleri Lars Bohman och Knäpper + Baumgarten. En stor del av de viktigare gallerierna i Sverige är konstnärsdrivna eller eldsjälsdrivna, och syftar inte till att vara vinstdrivande. Exempel på sådana gallerier är exempelvis Galleri 54 i Göteborg, Galleri 21 i Malmö eller Galleri Anna Nordlander i Skellefteå. En annan viktig utställningsverksamhet inom samtidskonsten är de stora mässorna som Stockholm Art Fair och biennalerna som Göteborgs Internationella Konstbiennal.
Andra institutioner som anordnar utställningar och dylikt är Riksutställningar, Konstfrämjandet och alla sveriges konstförening där Sveriges Allmänna Konstförening (SAK) är den största.
[redigera] Se även
- Lista över svenska konstnärer
- Lista över svenska konstnärer födda innan 1850
- Lista över svenska konstnärsgrupper
- Svensk arkitektur
[redigera] Källor
- Hillman, Göran, Vem är vem i svensk konst. Stockholm: Rabén & Sjögren 1993.
- Svensk konsthistoria. Lund: Signum 2002.
- Konsten i Sverige I&II, under redaktion av Sven Sandström, Norstedt, 1991, ISBN 91-1-1913702-8
