Kristendom

Kristendom är den religion som utgår från tron på Jesus från Nasarets lära, liv, död och uppståndelse så som det återges i Nya Testamentet, andra delen av kristendomens heliga skrift Bibeln. Kristendomens anhängare anser att Jesus är den utlovade Messias/Kristus. Kristendomen är en abrahamitisk religion.

Innehåll

1 Kristen tro
- 1.1 Grundprinciperna i kristendomen
2 Tidig historia
3 Uppdelning
4 Bibelsyn
5 Högtider
6 Släktskapsträd för kristna riktningar
7 Referenser
8 Se även
9 Externa länkar

[redigera] Kristen tro

Kärnan i den kristna tron är att Jesus Kristus gav sitt liv och blev avrättad genom korsfästelse för människornas synders skull och att han uppstod från de döda på tredje dagen. Människorna har genom detta försoningsverk fått möjligheten till omvändelse och därmed förlåtelse och rening från sina synder. Genom Jesu uppståndelse från de döda har hoppet om ett evigt liv också blivit en central lärosats inom kristendomen. De olika kristna trosbekännelserna (till exempel den apostoliska och den nicaenska) tillkom för att ena (eller särskilja) kyrkans syn på vad kristen tro är och fungerar därför som en god sammanfattning av gränserna för vad som ingått i begreppet kristen tro vid olika tidpunkter och platser.

Den apostoliska trosbekännelsen:

Vi tror på Gud Fader allsmäktig

himmelens och jordens skapare.

Vi tror ock på Jesus Kristus, hans enfödde Son, vår Herre,

vilken är avlad av den Helige Ande,

född av jungfrun Maria,

pinad under Pontius Pilatus,

korsfäst, död och begraven,

nederstigen till dödsriket,

på tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda,

uppstigen till himmelen,

sittande på allsmäktig Gud Faderns högra sida

därifrån igenkommande till att döma levande och döda.

Vi tror ock på den helige Ande,

en helig allmännelig kyrka,

de heligas samfund, syndernas förlåtelse,

de dödas uppståndelse och ett evigt liv.

Det centrala budskapet brukar illustreras med ett bibelställe, som kallas Lilla Bibeln (Joh. 3:16):

Så älskade Gud världen att han gav den sin ende Son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.

[redigera] Grundprinciperna i kristendomen

Huvudartikel: Klassisk kristendom

En enda Gud (monoteism)
Treenigheten, Gud är både Fadern, Sonen och den Helige Ande på samma gång, tre olika men på samma gång en.
Gud är omnipotent, allvetande och evig.
Jesus Kristus är Messias samt både Gud och människa på samma gång.
Jesu födelse av en jungfru, människoblivande, uppståndelse, uppstigande till himmelen och återkomst.
Befrielsen från synd och död är endast möjlig genom Jesu person och handlingar. Speciellt genom att han offrade sitt liv genom korsfästelsen och hans uppståndelse, genom vilken människan är frälst och försonad med Gud.
Livet tar inte slut vid döden, utan människor kommer att få evigt liv.
Den sista dagen kommer Jesus att återkomma för att döma alla människor till antingen "evigt liv" eller "till helvetet" (som beskrivs som en brinnande sjö där man ska gråta och skära tänder).
Den frälsning från synd och död, som Jesus alltså på detta sätt vunnit, kommer enligt traditionellt synsätt inte alla till del automatiskt, utan måste tillägnas den enskilde. Här står tron i centrum: Genom att lita på Jesus och på att han vill och kan rädda, får man del av frälsningen. Romersk-katolska kyrkan, Ortodoxa kyrkan och lutherdomen ser även sakramenten som en kanal för Guds nåd. Romersk-katolska kyrkan och Ortodoxa kyrkan betonar också de goda gärningarnas betydelse. Karismatiska rörelser betonar ofta att en inre andlig upplevelse äger rum när frälsningen tas emot i tro. Uppfattningen att frälsningen kommer alla till del automatiskt kallas apokatastasisläran.

[redigera] Tidig historia

Kristendomen uppstod ur judendomen under första århundradet e.Kr. Till en början betraktades kristendomen som en liten gren inom judendomen. Den nya tron spred sig dock snabbt kring Medelhavet även bland icke-judar tack vare flitig mission, inte minst av aposteln Paulus. Redan tidigt bestod urförsamlingen i Jerusalem av både arameisktalande och grekisktalande judar. Den heliga gravens kyrka i Jerusalem finns skriftligt omnämnd på 300-talet, men det var då en väl etablerad tradition att anse att detta var platsen för Jesu grav. Den första biskopen över församlingen där var aposteln Jakob.

På grund av förföljelser och krig lämnade många kristna Palestina och flyttade till andra delar av det romerska riket, bland annat till Antiochia, där patriarken sedan dess räknar apostolisk succession från Petrus som skall ha fört kristendomen till staden. Enligt Apostlagärningarna var det där som den nya trons bekännare började kallas för kristna (efter Kristus).

Mindre Asien övertog snart tillsammans med Syrien rollen som kristendomens kärnområden. Kristendomen spriddes västerut och nådde snart rikets huvudstad Rom. Dit sändes även Petrus som anses ha blivit den romerska församlingens förste ledare (biskop), vilket är grunden till dagens påveämbete. Aposteln Markus begav sig enligt traditionen till Alexandria, och grundade den Koptiska kyrkan. Det är möjligt att Filippus kristnade Kush. Andreas skall ha kristnat Konstantinopel och predikat längs Svarta havet. Tomas skall ha grundat de Tomaskristnas kyrka i Indien och Österns assyriska kyrka. Judas Taddeus förde kristendomen till Armenien omkring år 40, vars urförsamling ligger till grund för Armeniska apostoliska kyrkan.

På 90-talet e.Kr. skedde en definitiv brytning mellan judendom och kristendom. De kristna slutade att delta i judarnas gudstjänster och romarna insåg skillnaden mellan judar och kristna vilket ledde till att de kristna inte längre behandlas med den tolerans som var bruklig mot judarna.^[1]

Under 100-talet byggdes organisationen ut, och varje församling blev självständig under en biskop. En grupp tidiga teologer, apologeterna, försökte försvara kyrkans tro mot förföljelser och knöt an till tidens filosofi och retorik. Flera grupper bröt med den kristna huvudtraditionen och bildade tidvis framgångsrika närbesläktade religioner. Bland dem fanns gnosticismen, markionismen och montanismen.

Under 200-talet ökade antalet kristna kraftigt vilket ledde till att de tidigare sporadiska förföljelserna från den romerska staten tilltog i styrka. De svåraste förföljelserna inföll under kejsarna Decius och Diocletianus. Under kejsar Konstantin den store (tidigt 300-tal) förändrades situationen för de kristna i Romerska riket som fick religionsfrihet och ökat inflytande. År 325 samlades biskopar från hela riket till det första ekumeniska kyrkomötet i Nicaea. Därmed var grunden lagd för en rikskyrka. Under kejsar Theodosius den store på 380-talet blev kristendomen statsreligion där, och omkring år 400 var riket kristnat.

Sedan 300-talet var kristendomen statsreligion i Armenien och Etiopien. Guldmynt från riket Aksum, som senare blev Abessinien, från 300-talet har kristna kors; den etiopiska kyrkan har sedan dess fortlevt.^[2] En viktig kristen knutpunkt var Nubien som hade biskopssäte i Faras från omkring 500-talet och synes ha haft en katedral under tidig medeltid.^[3] Kolonierna i Nordafrika kristnades norrifrån av romarna, om vilket basilikan i Cuicul från 411 vittnar, men många av dessa koloniförsamlingar konverterade senare till islam.

Under slutet av 700-talet bröts det sista organiserade motståndet i de germanska rikena ner av Karl den store. Skandinavien övergick till kristendomen från 900-talet och framåt.

[redigera] Uppdelning

Den organiserade kristendomen är uppdelad på en mängd olika kyrkor och trossamfund. Under de kristologiska striderna på 400-talet bröt flera kyrkor med majoritetslinjen. Dessa finns kvar än idag och brukar kallas orientaliska kyrkor.

Även inom romarriket skedde en splittring, där östlig (grekisk) och västlig (latinsk) kristendom allt mer gled isär. En tydlig schism år 1054 mellan biskopen i Rom (påven) och biskopen i Konstantinopel (den ekumeniske patriarken) ledde till att skillnaderna har permanentats i två olika kristna kyrkofamiljer: den Romersk-katolska kyrkan (och därur senare utbrutna kyrkor) samt de ortodoxa kyrkorna. Båda dessa gör anspråk på att vara den mest ursprungliga och allmänneliga kyrkan, med direkta band till Jesu lärjungar och fornkyrkan.

I väst var det inte slut på striderna. Under 1500-talets första hälft protesterade den tyske munken Martin Luther ihärdigt mot att kyrkan sålde avlatsbrev, och därmed inleddes reformationen. Några teologer, bland dem Johan Calvin och Huldrych Zwingli, ansåg att Luther inte gick tillräckligt långt och drev reformationen i än mer radikal riktning. Ett flertal olika kyrkor och samfund uppstod, en trend som fortsatt sedan dess. Som övergripande benämning på de kyrkor som uppstått i reformationens efterföljd brukar man använda ordet protestanter. Skillnaderna mellan de olika protestantiska samfunden kan vara mycket stora i specifika frågor.

[redigera] Bibelsyn

Bokstavstro (eller verbalinspiration) är när man tror på att varje ord i Bibeln är inspirerat av Gud till skillnad från att se Bibelns huvudbudskap som givet av Gud, men själva texten färgad av författaren och den dåtida kulturen. Båda perspektiven medger att Bibelns innehåll är givet av Gud och nedskrivet av felbara människor, men bokstavstroende menar att texten i sig är felfri.

[redigera] Högtider

De viktigaste högtiderna är: jul - firas till åminnelse av Jesu födelse, påsk - firas för att minnas Jesu död och uppståndelse, pingst - firas för att minnas den första gång då lärjungarna fick del av den Helige Ande, vilket ledde fram till Kyrkans födelse. Andra viktiga högtider är Kristi himmelsfärdsdag och Alla helgons dag. Dessutom firas varje söndag, Herrens dag, till åminnelse av Jesu uppståndelse. Flera av de kristna högtiderna firas även inom judendomen men med annat innehåll. T.ex. påsken, pesach, firas till åminnelse av uttåget ur Egypten. Likaså firas inom olika religioner uråldriga varianter av ljushögtider när det är som mörkast, d.v.s. vid juletid. Under första århundradet var det vanligt bland soldater, handelsmän och slavar att dyrka guden Mithras vars födelse firades den 25 december innan kristendomen gjorde detta datum till ett firande av Jesu födelse, vars födelsedag egentligen är okänd.

[redigera] Släktskapsträd för kristna riktningar

Kyrkliga samfund kan indelas efter deras kultur och tradition, och en distinktion uppställs då mellan västlig kristendom och östlig kristendom, vilkas brytning blev fullständig vid den stora schismen 1054.

Ett kronologiskt släktträd skulle istället se ut som nedan. Förhållandena har förenklats något för att en illustration skall var möjlig, och utgör i första hand under nyare tid efter samfundsbildningen i Sverige.

- Den tidiga fornkyrkan
  - Fornkyrkan
    - Katolska kyrkan
      - Katolska kyrkan
        
        Västlig kristendom
        
        Romersk-katolska kyrkan
        
        Romersk-katolska kyrkan
        
        Romersk-katolska kyrkan
        
        Sedevakantisterna
        
        Gammalkatolska kyrkan
        
        Evangelisk-lutherska samfund
        
        Evangelisk-lutherska samfund
        
        Bibeltrogna Vänner
        
        Lutherska bekännelsekyrkan
        
        Evangelisk-lutherska bekännelsekyrkan
        
        Laestadianerna
        
        Svenska Missionskyrkan
        
        Svenska kyrkan
        
        Svenska Alliansmissionen
        
        Anglikanska kyrkan
        
        Anglikanska kyrkan
        
        Metodistkyrkan
        
        Metodistkyrkan
        
        Frälsningsarmén
        
        Reformerta kyrkor
        
        Anabaptisterna
        
        Baptistkyrkan
        
        Fribaptisterna
        
        Pingströrelsen
        
        Trosrörelsen
        
        Östligt ortodoxa kyrkor
        
        Grekisk-ortodoxa kyrkan
        
        Rysk-ortodoxa kyrkan
      - Nestorianer
        
        Armeniska kyrkan
      - Monofysiter
        
        Koptiska kyrkan
        
        Georgiska kyrkan
        
        Syrisk-ortodoxa kyrkan
      - Sjundedagsadventister
        
        Adventistkyrkan
        
        Mormonkyrkan
      - Jehovas Vittnen
    - Arianer
    - Markioniter
    - Manikéer
    - Pelagianer
  - Montanister

[redigera] Referenser

^ Latourette, Kenneth Scott, A History of Christianity. San Francisco: Harper & Row 1975. Vol. I, s. 20ff.
^ Davidson, Basil, Afrika : En kontinents historia, Stockholm : Bonniers Fakta, 1984, s.36
^ Davidson, Basil, Afrika : En kontinents historia, Stockholm : Bonniers Fakta, 1984, s.40