Svenska Missionskyrkan

Wikipedia

Missionskyrkan i Trollhättan

Svenska Missionskyrkan, svenskt nyevangeliskt trossamfund, grundat 1878, fram till 2003 kallat Svenska Missionsförbundet.

Svenska Missionskyrkan ingår i gruppen av frikyrkor och har ett förhållandevis nära samarbete med Svenska kyrkan, Svenska Baptistsamfundet och Metodistkyrkan i Sverige. Missionskyrkan använder den ekumeniska sångboken Psalmer och Sånger som är gemensam för flera samfund.

Samfundet har över 65 000 medlemmar (juni 2005) och omkring 750 församlingar i sju distrikt med varsin distriktsföreståndare. Dess högsta beslutande organ är kyrkokonferensen och dess ledande befattningshavare på nationell nivå är missionsföreståndaren

Svenska Missionskyrkan är, näst efter Svenska kyrkan, det svenska trossamfund som betjänar flest människor. Antal betjänade (aktiva) deltagare var 128 000 år 2004.

Svenska Missionskyrkans Ungdom (SMU) bedriver en omfattande barn- och ungdomsverksamhet.

[redigera] Distrikt

Mellansvenska distriktet, Mälardalen, Södra Götalands distrikt, Västra Götaland, ÖrebroVärmlandDal, Östra Götalands distrikt, Övre Norrlands distrikt. Svenska Frälsningsarmén blev ett icke-territoriellt distrikt i Missionskyrkan efter ömsesidiga beslut i juni 2005. Sedan 1998 har de två samfunden haft ett samarbetsavtal.

[redigera] Utbildningar

[redigera] Tidig historia

1870-talet var en tid av nya idéer och splittring inom Svenska Kyrkan. Bland annat hade Paul Peter Waldenström framträtt med en ny försoningslära som många i Evangeliska fosterlandsstiftelsens kretsar anslöt sig till. Detta ledde till ett krav att dess missionärer inte skulle skulle vara skyldiga att ansluta sig till den Augsburgska bekännelsen. På sina håll fanns också en strävan att bryta med den kyrkliga nattvardsordningen. När ett förslag att ändra Evangeliska fosterlandsstiftelsens bekännelseståndpunkt vid 1878 års konferens förkastades, bildades samma år Svenska missionsförbundet som från 1881 även satte mission i andra länder på sitt program och samma år sände ut sin första missionär, till Kongo i Livingstone-Inland-missionens tjänst, ett missionsföretag som från 1886 blev en självständigt organisation.

Från början av 1880-talet fanns alltså 3 olika missionerande organisationer i Sverige: Svenska kyrkans mission, Evangeliska fosterlandsstiftelsen samt Svenska missionsförbundet. Svenska missionsförbundets missionsfält var Kongo, Kina och Turkestan.

I Kongo blev Missionsförbundets mission självständig 1886 efter 5 års samarbete med China-Inland-missionen. Man arbetade bland annat med att utarbeta ett skriftspråk för kikongo, översätta Bibeln till detta språk och anlägga och driva ett tryckeri. Mellan 1895 och 1912 dog 55 missionärer i detta arbete. På den tiden ansåg man att det berodde på klimatet. När man överlämnade missionen i Alaska till Svenska missionsförbundet i Nordamerika 1889, beslutade man i Sverige att påbörja mission i Kina. Missionen i Östturkestan påbörjades 1894. Svenska missionsförbundet hade också verksamhet i Kaukasien, Ryssland och England (sjömansmission med 6 manliga och 9 kvinnliga arbetare).

Missionsförbundet hade (1911) 123 missionärer, varav 69 kvinnliga, 256 infödda medarbetare, 3 104 församlingsmedlemmar och 229 skolor med 5 822 elever. Man hade också en skola för missionärer (och pastorer (?)), den så kallade Missionsskolan, på Lidingö. Missionsförbundet stöddes 1912 av 1 315 missionsföreningar och friförsamlingar med 96 450 medlemmar, fördelade (sedan 1912) på 14 distrikt med var sin distriktsföreståndare. Dess missionstidning, "Missionsförbundet", gavs ut i 18 500 exemplar. Dess högste ledare, missionsföreståndare, var pastor Erik Jakob Ekman 1878–1904 och därefter lektor Waldenström. Årsmöteskonferensen, som bestod av delegerade från de till Missionsförbundet anslutna föreningarna och friförsamlingarna, valde styrelse och fattade beslut i alla viktigare frågor rörande missionsarbetet.

I januari 1920 utgavs Svenska Missionsförbundets Sångbok 1920 med 782 psalmer och sånger för enskilt och offentligt bruk. Mycket av den då avlidne Erik Nyströms arbete med den tidigare sångboken behölls i denna nya version, mycket nytt tillkom både från Sverige och utlandet och många av sångerna var nyförfattade.