Tortyr
Wikipedia
Tortyr är tillfogande av kroppsliga smärtor eller hotelse därmed i syfte att framtvinga bekännelse inför rätta; outhärdlig plåga, marter. Verbet tortera (av latin tortum, supinumform av torquere, egentligen ’vrida’), svårt plåga, tillfoga marter, pina, speciellt i juridisk mening för att tvinga till bekännelse. Under modern tid i allt vanligare användning i syfte att påverka civilbefolkningen under krig eller annan väpnad konflikt.
Innehåll |
[redigera] Historia
[redigera] Antiken
Hos de civiliserade folken i äldre och långt in i nyare tid har tortyr använts av dömande och exekutiva myndigheter för att från anklagade personer eller vittnen locka fram sanningen. I det forna Aten brukades tortyr på slavar, men endast undantagsvis på friborna. Hos romarna brukades tortyren (questio) i både civil- och kriminalmål, i de förra dock, endast när det gällde slavar, frigivna eller ärelösa (gladiatorer och dylikt) eller då sanningen ej på annat sätt kunde utrönas. För högförräderi och trolldom samt för motsägelser i egna vittnesmål kunde även fria underkastas tortyr (dock ej barn, havande kvinnor, höga ämbetsmän, riddare, soldater i tjänst och präster). Vittnesmål av en ärelös var ej giltigt, om det ej bekräftades genom tortyr. En tid tillät lagen till och med fordringsägare att hålla sina gäldenärer i fängelse och grymt pina dem för att frampressa betalning.
[redigera] Medeltiden
Även den kristna medeltiden, som såvitt möjligt upptog den romerska rätten, betjänade sig (sedan 1200-talet) av tortyren, framför allt mot kätteriet, som förklarades vara ett "majestätsbrott mot Gud". Då ordalierna avskaffades, fick man en ersättning i tortyren, och man tyckes ha vid bäggedera förfaringssätten knutit den förhoppningen, att Gud skulle styrka oskulden till att uthärda smärtor, för vilka en skyldig måste duka under. Kyrkan visste emellertid att tillförsäkra sitt prästerskap frihet från tortyr vid civil domstol. Detta barbariska bevismedels användning nådde sin höjd genom den religiösa vidskepelsen under 1500- och 1600-talen, i kätteri- och häxeriprocesserna.
[redigera] Inkvisitionen
Ryktbarast bland tortyrdomstolar var inkvisitionen. Dess viktigaste instruktioner härrör från Tomás de Torquemada (1484) och Fernando de Valdés (1561). Enligt den förre fick tortyren återupprepas, endast ifall en avlagd bekännelse återkallades. Domarna fann då på den utvägen att kalla en förnyad tortyr "fortsättning". Vittnen kunde torteras, om domaren misstänkte, att de dolde sanningen. Hela systemet fick en typisk utbildning uti Italien (framställd bl.a. i Farinaccius "Praxis et theoria criminalis", 1622). Man anlitade all grymhetens uppfinningsrikhet för att uttänka tortyrsätt. Bland sådana märks sträckbänk, den vid händerna upphängda kroppens uttänjning medelst vidhängda vikter, benets eller tummens sammanpressning i skruvstockar med avtrubbade taggar på insidan (spanska stöveln; tumskruven), bränning med eld under fotsulor och naglar eller i sidan, hunger och törst, bespisning med salt mat utan dryck, örfilande för att hindra offret att falla i sömn (utsträckt till sex-sju dygn, plägade sistnämnda tortyr ända med sinnesrubbning). Tillkallade läkare skulle tillse, att marterna ej drevs så långt, att offret förlorade medvetandet eller gav upp andan. Torteringen föregicks av "territion" (avskräckning), i det att bödeln förevisade redskapen för den anklagade. Tortyren motsvarade ingalunda det ändamål, som med densamma avsågs. Var den anklagade oskyldig, fick han likväl undergå ett hårt lidande, endast av det skälet, att man ej visste, huruvida han begått brottet. Ofta hände ock, att han, halvt vanvettig av smärtorna, pådiktade sig brottet, falskeligen uppgav medbrottslingar och så vidare Å andra sidan plägade bovar på förhand systematiskt härda sig mot sådana smärtor för att vid behov kunna framhärda i sitt nekande. Och man kunde föga vänta, att den, som ej kuvades av fruktan för att bli halshuggen eller hängd, skulle rädas för tortyrredskapen.
[redigera] Avskaffandet
Genom kejsar Karl V:s rättegångsordning av 1532 inskränktes tortyren i någon mån. Men först 1700-talets humanitära idéer bragte klarnad insikt om det orättfärdiga och omänskliga i tortyrväsendet. Thomasius, Beccaria, Voltaire, J. Möser med flera uppträdde med tungt vägande ord mot detsamma. 1816 påbjöd äntligen en påvlig bulla, att tortyren skulle avskaffas, rättegångarna bli offentliga och angivaren konfronteras med den anklagade. Lagbestämmelserna om tortyrstraff upphävdes i Preussen (av Fredrik II) 1740 och 1754, i Sachsen 1770, i Ryssland av Katarina II, i Österrike 1775, i Frankrike 1780 och 1789 samt i Bayern och Württemberg 1806. I Danmark avskaffades de av Struensee 1770, men blev efter hans fall ånyo gällande, om ock med stark begränsning, och avlystes fullständigt först 1837. Utom och mot lagen nyttjades tortyren emellanåt i England (mellan 1310 och 1640), så ock i Sverige.
[redigera] Sverige
Att tortyr förekom i Sverige under Gustaf I framgår av att de "Domarregler" som tillskrivs Olaus Petri beivrar missbruk av tortyr och söker inskränka den till högmålsbrott. Under Erik XIV nyttjades tortyren flitigt av Konungens nämnd, förbjöds av Karl XI, men kom fortfarande någon gång till användning med eller utan stöd av Sveriges regerings reskript, särskilt i de pinliga förhör, som specialkommissioner brukade utföra med personer anklagade för statsbrott. 1734 års lag förbjöd uttryckligen all tortyr, men medgav ett betänkligt undantag, i det att Rättegångsbalkens 17 kap 37 § tillstadde domaren att i grova brottmål "varsamliga" försöka med "svårare fängelse" för att få sanningen i dagen. Domstolarna under frihetstiden gjorde ett omänskligt bruk av denna, sålunda av själva lagen stadfästa rätt, i synnerhet i statsprocesserna. Sålunda dömdes 1756 åtskilliga för sammansvärjning anklagade att "till tjuvkällaren eller smedjegården avföras för att genom hårdare fängelse förpliktas att bekänna sanningen". Kapten Erik Puke upphissades i källaren naken "med järnked vid handklofvar midt i taket, så att han näppeligen nådde med tårna ner på berghällen". Först fick han hänga i två timmar och sedermera ytterligare en, till dess kirurgerna märkte, att ryggbastet blev för kallt. I Gustaf III:s kungliga brev av 27 augusti 1772 befalldes, att alla pinorum och tortyrinstrument i riket skulle förstöras, men lagföreskriften om "svårare fängelse" upphävdes först genom kunglig förordning 12 september 1868. Under upprörda tider tar sig i trots av lagstiftningen den mänskliga råheten ännu under senare tider uttryck i verkligt torterande.
[redigera] Se även
