Triton (måne)

Wikipedia

Triton
Kretsar kring	Neptunus
Upptäckare	William Lassell
Upptäcktsår	10 oktober 1846
Omloppsbanans egenskaper
Radie	354 800 km
Excentricitet	0,0000
Omloppstid	−5,877 d
Omloppsbanans lutning	130.267°
Fysikaliska egenskaper
Diameter vid ekvatorn	2706,8±1,8 [1] km
Ytans area	23 018 000 km2
Massa	2,14722 kg
Medeldensitet	2,050 · 103 kg/m³ kg/m3
Gravitation vid ytan	0,782 m/s2
Rotationstid	5 d, 21 h, 2 min, 28 s
Axelns lutning	0°
Albedo	0,76
Temperatur vid ytan	34,5 K
Atmosfärens egenskaper
Tryck	0,001 kPa
Kväve Metan	99,9 % 0,1 %

Triton är planeten Neptunus största måne. Radien är 77 % av Jordens måne. Triton är den sjunde och största av Neptunus naturliga satelliter. Den upptäcktes 1846 av William Lassell bara några veckor efter det att Neptunus upptäcktes. Voyager 2 besökte Triton den 25 augusti 1989 och är den enda rymdfarkosten som varit där. Nästan allt vi vet om Triton kommer från detta besök.

Tritons omloppsbana är retrograd. Den är den enda stora satellit vars omloppsbana är "bakvänd", andra satelliter med retrograda omloppsbanor är Jupiters månar Ananke, Carme, Pasiphae och Sinope, samt Saturnus måne Phoebe, men ingen av dem har en diameter större än en tiondel av Tritons. Man tror att Triton inte har bildats vid Neptunus, men senare fångats upp av Neptunus. Ett infångande kan svara, inte bara för Tritons omloppsbana, utan även för Nereids ovanliga omloppsbana och det kan även stå för den energi som krävdes för att smälta och skilja Tritons inre lager.

Beroende på att dess omloppsbana är retrograd tar tidvattenkraftssamspelet mellan Neptunus och Triton energi från Triton och sänker därför dess omloppsbana. I en väldigt avlägsen framtid kommer den antingen splittras, kanske till en ring, eller krascha mot Neptunus. Tritons rotationsaxel är också ovanlig, lutad 157 grader jämfört med Neptunus axel. Detta resulterar troligen i radikala årstidsändringar då först den ena och sen den andra polen flyttas in i solskenet. Under Voyagers förbiflygning var Tritons sydpol i riktning mot Solen.

Tritons densitet (2,0) är något större än Saturnus isiga satelliter. Triton består antagligen bara av cirka 25 % fruset vatten med rester av stenmaterial. Voyager upptäckte att Triton har en atmosfär, men den är väldigt tunn, cirka 0,01 millibar, och sammansatt mest av kväve med låga värden metan.

Temperaturen vid Tritons yta är bara −235 °C, lika kallt som på Pluto. Detta beror delvis på dess höga albedo (0,7 till 0,8) vilket betyder att endast lite av Solens ljus absorberas. Vid denna temperatur fryser metan, kväve och koldioxid.

Man kan bara se ett fåtal kratrar, alltså är ytan relativt ung. Nästan hela den södra hemisfären är täcks av ett "istäcke" av frusen kväve och metan. Det finns vidsträckta bergskammar och dalar i komplexa mönster över hela Tritons yta. Dessa är troligen ett resultat av frys- och tiningscykler. De mest intressanta och totalt oväntade formationerna i denna ovanligt intressanta värld är isvulkanerna. Det eruptiva materialet är antagligen flytande kväve, stoft, eller metanföreningar underifrån ytan.

Triton är tillsammans med Io, Venus, Jorden och Enceladus de enda kropparna i Solsystemet som är kända att vara vulkaniskt aktiva, medan Mars tydligt varit det i det förflutna. Det är också intressant att väldigt olika vulkaniska processer inträffar i den yttre delen av solsystemet. Jordens och Venus eruptioner består av stenmaterial och drivs av inre hetta. Ios eruptioner består antagligen av svavel eller svavelföreningar som drivs av tidvattenkraftssamspelet med Jupiter. Tritons eruptioner består av väldigt flyktiga föreningar likt kväve eller metan som drivs av säsongsvärme från Solen.

[redigera] Externa länkar

• Neptunian Satellite Fact Sheet

Neptunus månar
Naiad | Thalassa | Despina | Galatea | Larissa | Proteus | Triton | Nereid
S/2002 N 1 | S/2002 N 2 | S/2002 N 3 | Psamathe | S/2002 N 4
Neptunus | Solsystemet
För andra himlakroppar och områden, se vidare astronomi, rymdfysik och kosmologi.