Saturnus

Saturnus är den sjätte planeten från solen. Saturnus, som är den näst största, är en så kallad gasjätte. Den är känd sedan förhistorisk tid, och Galileo Galilei var den första som observerade den genom ett teleskop år 1610. Han blev förbryllad över planeten. Han såg planeten när ringarna låg i ett läge så att planeten såg ut som tre stycken planeter i en klump. Det gjorde dåtidens forskare mycket förbryllade.

[redigera] Saturnus uppkomst

Saturnus och de övriga gasjättarna måste ha bildats på ett annat sätt än det inre solsystemet. Man vet dock inte hur det gick till. I likhet med alla de andra planeterna bildades Saturnus av rester från det gasmoln och det stoft som givit upphov till solen. Det finns två teorier om hur gasjättarna bildades. Den ena är att partiklar av is och stoft kolliderade och slogs ihop till de yttre planeternas fasta kärnor, som sedan drog till sig gaser genom sin tyngdkraft. Den andra är att den skiva av rymdgrus som omgav den unga solen sprack upp i mindre klot av gas och stoft, vilka sedan drogs samman till planeter. Under miljontals år kolliderade fasta partiklar med varandra och byggde därigenom upp de stora klumpar av sten och metall som kallas planetesimaler. De blev tillräckligt stora för att deras egen tyngdkraft skulle dra till sig mer materia och ibland kolliderade de och slogs ihop med varandra. Enligt en teori bildades Saturnus kärna av stoftpartiklar som samlades i centrum.

[redigera] Fysiska egenskaper

Saturnus påminner starkt om Jupiter. Båda planeterna är av gas, båda gigantiska och båda roterar mycket snabbt runt sin egen axel, vilket ger upphov till en betydande avplattning. Saturnus har en gravitation på vid ytan på 10,44 m/s².

[redigera] Saturnus sammansättning

Gasjättarnas inre

Om man skulle skära upp Saturnus skulle man se att de yttre molnlagren bara bildar ett tunt skal, inte mer än 400 km tjock. Planetens inre är mycket lugnare än molnlagren. Det är ett stabilt roterande klot av väte som är uppdelat i flera åtskilda skal. Närmast ytan finns ett tunt lager av vätgas. Detta övergår gradvis i en djup ocean av flytande väte som också innehåller helium. I planetens mitt finns en kärna av fast sten, ungefär lika stor som jorden. Trycket på kärnan är mycket stort, mer än en miljon gånger jordatmosfärens tryck, och temperaturen vid kärnans yta uppgår till ca 5000°C, nästan lika högt som på solens yta.

[redigera] Atmosfären

Atmosfären består av väte, helium och även små mängder vatten, ammoniak och metan. I atmosfären finns det starka orkaner, som på Jupiter, och det uppkommer vita moln på planeten då och då. Någon fläck, som är typiskt för Jupiter, finns dock inte. Det finns däremot liknande "ränder" på Saturnus som på Jupiter.

[redigera] Saturnus ringar

Huvudartikel: Saturnus ringar

Saturnus ringar

Tidiga observationer av Saturnus blev komplicerade på grund av det faktum att jorden passerar genom planet för Saturnus ringar med ett par års mellanrum, vilket gör att ringarna då inte syns. Det var inte förrän 1659 som Christiaan Huygens korrekt antydde ringarnas geometri. Saturnus ringar förblev unika i solsystemet till 1977 då tunna ringar upptäcktes runt Uranus och kort därefter även runt Jupiter och Neptunus.

Även om ringarna ser solida ut från Jorden består de i verkligheten av oräkneliga partiklar av is och andra kometfragment. Partiklarnas storlek kan sträcka sig från ett sandkorns till flera meter och kanske upp till en kilometer. Ringarna är ytterst tunna – bara en kilometer – jämfört diametern som är 250 000 km. Trots det imponerande utseendet så är det relativt lite material i ringarna – pressade man ihop allt till en enda kropp skulle den bara mäta 100 km.

[redigera] Saturnus månar

Huvudartikel: Saturnus naturliga satelliter

Saturnus har i dagsläget 56 bekräftade månar.

[redigera] Rymdsonder

Bild i naturliga färger på Titan, tagen av Cassini

Pioneer 11 var den första sonden till Saturnus. Den anlände i september 1979. Den sände bilder och information om magnetfält, planetens strålning, ringsystemet och månarna. Fyra år senare anlände Voyager 1 och 2. Dessa rymdsonder var långt mer avancerade än Pioneer. De företog en rymdfärd för att utnyttja ett tillfälle då de yttre planeterna stod i en särskild inbördes ställning som bara inträffar en gång per 175:e år. Voyager 1 besökte Jupiter och Saturnus medan tvillingsonden Voyager 2 passerade Jupiter, Saturnus, Uranus och Neptunus. Båda Voyager-sonderna gjorde betydelsefulla upptäckter på Saturnus. De fotograferade de större månarna för första gången, hittade flera nya månar och upptäckte ljussvaga yttre och inre ringar utanför Saturnus huvudringar.

Cassini-Huygens heter en rymdfarkost som lades i omloppsbana runt Saturnus i juli 2004 för att utforska planeten, dess ring och månar. Den kommer att göra så i minst fyra år och i januari 2005 skickades sonden Huygens ner till Titans yta.

[redigera] Tidiga upptäckter

Eftersom Saturnus är synlig för blotta ögat har planeten varit känd sen antiken. Då Saturnus är så avlägsen visste man inte mycket om planeten innan teleskopet uppfanns. Den förste som lade märke till någonting särskilt var Galileo Galilei. Han såg att Saturnus hade "öron". Andra hade också sett öronen men de visste inte var det var. Att de försvann regelbundet ökade mysteriet. Den som löste problemet var Christiaan Huygens omkring 1655 och riktigheten av hans ringteori visade sig snart när andra observerade den skugga ringarna kastar på Saturnus. Kort därefter upptäckte Gian Domenico Cassini den delning som nu bär hans namn. Huygens hittade Titan, medan Cassini hittade Japetus, Rhea, Thetys och Dione. När man koncentrerade sig på månarna fick man lite fakta om planeten själv. Den första som såg någon markering på ytan var William Herschel. Med hjälp av en storm på ytan kunde han beräkna dess dygn. Saturnus ringar var ytterligare ett mysterium. Först trodde man att de var fasta. År 1895 använde astrofysikern James Edward Keeler ljus från ringarna för att visa att de roterar med samma fart.

[redigera] Externa länkar

Wikimedia Commons har media som rör Saturnus

Slå upp Saturnus i ordlistan Wiktionary.

[redigera] Se även

---Sidenote START---

Saturnus månar
Pan \| Daphnis \| Atlas \| Prometheus \| S/2004 S 6 \| S/2004 S 4 \| S/2004 S 3 \| Pandora \| Epimetheus och Janus \| Mimas \| Methone \| Pallene \| Enceladus \| Telesto, Tethys och Calypso \| Polydeuces \| Dione och Helene \| Rhea \| Titan \| Hyperion \| Japetus \| Kiviuq \| Ijiraq \| Phoebe \| Paaliaq \| Skathi \| Albiorix \| S/2004 S 11 \| Erriapo \| Siarnaq \| S/2004 S 13 \| Tarvos \| Mundilfari \| S/2004 S 17 \| Narvi \| S/2004 S 15 \| S/2004 S 10 \| Suttungr \| S/2004 S 12 \| S/2004 S 18 \| S/2004 S 9 \| S/2004 S 14 \| S/2004 S 7 \| Thrymr \| S/2004 S 16 \| Ymir \| S/2004 S 8
Cassini–Huygens \| Solsystemet \| För andra himlakroppar och områden, se vidare astronomi, rymdfysik och kosmologi.

Saturnus månar