Ålands historia

Wikipedia

Artikelns språkbruk behöver moderniseras. Hjälp gärna till! Se Diskussion:Ålands historia för detaljer. Se även fler artiklar med brister

Den här artikeln behandlar Ålands historia.

Innehåll 1 Förhistoria 2 Forn- och medeltid 3 Finska kriget 3.1 Upproret på Åland 3.2 Skärgårdskriget 3.3 Åland ockuperas 3.4 Freden i Fredrikshamn 4 Bomarsundstiden 5 Storfurstendömet 6 Åland under första världskriget 7 Finlands självständighet 8 Åland under Finska inbördeskriget 9 Ålands självstyrelse 10 Noter

[redigera] Förhistoria

Orrdalsklint och Långbergen i Saltvik, de högsta delarna av Åland, började stiga ur Yoldia-havet för cirka 10 000 år sedan. De första människorna kom till öarna för cirka 6000 år sedan och tillhörde den kamkeramiska kulturen. Den gropkeramiska kulturkretsen utbredde sig till Åland för cirka 4500 år sedan. För cirka 3800 år sedan, under slutet av stenåldern, ersätter Kiukaiskulturen gropkeramiken.^[1]

[redigera] Forn- och medeltid

Åland har sedan lång tid huvudsakligen haft en svensktalande befolkning. Vissa tecken, som införandet av ledung, tyder på att svenskt styre tidigt rått på ön.

Likaså delar den kristna kyrkan på Åland särdrag med den svenska, och ön kan i äldre tider tillhört Uppsala stift. När Åbo stift bildades fördes emellertid Åland dit. På Åland fanns åtta socknar vilka bildade ett eget prosteri.

Rättsligt hade Åland en relativt självständig ställning och redan 1322 omnämns ett åländskt landsting samt ett sigill för Åland. 1435 fördes Åland till Norrfinne domsaga som då upprättades. Förutom Åland ingick norra delen av Egentliga Finland, Satakunda samt "övre och nedre Norrbotten" i denna domsaga. Åland var dessutom ett fögderi under en kunglig fogde. Efter uppförandet av Kastelholms slott i slutet av 1300-talet insattes där en slottsbefälhavare, och Åland blev ett särskilt slottslän. Under vissa tider stod det åländska förvaltningsområdet i förbindelse med Åbo slottslän, vars innehavare stundom under sig förenade ett flertal av Sveriges östra provinser.

I juridiskt och administrativt hänseende indelades Åland i "tredingar", vilka hade sina egna ting, "tredingsting", under särskilda domare. En särställning intog på Åland "landsdomaren"; vars namn antyder att han var knuten till "landstingets" verksamhet. Såsom ovan påpekats blev den svenska ledungsorganisationen genomförd på Åland. För skatteändamål var landet uppdelat i "marklag", och såsom hemmans- och jordmått fanns "bol", "markskatt", "markaköp jord", "markland" och så vidare.

I början av Gustav Vasas regeringstid var Åland under en följd av år (1524-1537) förlänat till riksrådet Ivar Fleming, men indrogs därefter till kronan. År 1556 införlivades Åland i det hertigdöme som då upprättades åt hertig Johan. Några år efter att detta hertigdöme upplösts förlänades ön till änkedrottning Katarina Stenbock. Under första halvan av 1600-talet bildade Åland ett eget ståthållardöme under Hans Johansson till Ålekvarn, Jöran Wulfstorp och Stellan Mörner. 1634 års regeringsform omstrukturerade Finland, och då sammanfördes Åland med Egentliga Finland till ett landshövdingdöme, vilket fanns kvar ända till 1808.

[redigera] Finska kriget

Under det finska kriget 1808-1809 utsattes Ålands befolkning för hårda prövningar. I februari 1808 anfaller Ryssland utan krigsförklaring med 24 000 man och ockuperar södra Finland. Den 22 mars rycker de första ryska trupperna in i Åbo och i slutet av mars ockuperas Åland.

[redigera] Upproret på Åland

I mars 1808 utgår en befallning från Åbo landshövdingämbete till kronobefallningsmannen på Åland att den åländska allmogen ska samla spannmål för den ryska arméns behov. Landshövdingens order väckte starkt motstånd på Åland. Den 19 mars 1808 hölls i Jomala sockenstuga ett upprört sammanträde, vid vilket bönderna vägrade fullgöra några som helst leveranser till den ryska armén och enhälligt betygade sin orubbliga trohet mot Sveriges konung och fosterland. Fyra allmogemän skyndade också genast över till Sverige för att delge regeringen vad som inträffat och samtidigt betyga det åländska folkets villighet "att med all möjlig makt möta ett fientligt anfall, om nödiga medel därtill och i synnerhet behörigt befäl och ammunition dem meddeltes". En folkresning under ledning av länsmannen Erik Arén och prästen Henrik Johan Gummérus för en väpnad kamp mot ockupationsstyrkorna understöd av en mindre svensk styrka. Den väpnade kampen spred sig snabbt över Åland och kulminerade i Kumlingeslaget den 9 maj 1808 då några hundra åländska bönder besegrade och tillfångatog den ryska truppen vid Kumlinge prästgård.

[redigera] Skärgårdskriget

I juni 1808 går den svenska skärgårdsflottan ut för att skydda Åland. Flottan samlas vid Korpo öster om Åland och den 19 juni genomförs en landstigning vid Lemo. De svenska landstigningen misslyckas och under sommaren och hösten förekommer sjöstrider i den åboländska skärgården.

[redigera] Åland ockuperas

Under vårvintern 1809 beordrar Tsaren Alexander I av Ryssland anfall mot egentliga Sverige för att tvinga fram en fred där Finland tillfaller Ryssland. Anfallet ska ske på tre fronter; en styrka ska gå över Kemi älv in i Västerbotten, en skall gå över isen från Vasa till Umeå och en styrka ska gå från Åbo över isen mot Åland. Anfallet mot Åland inleds den 10 mars då general Pjotr Ivanovitj Bagration leder 17 000 man över isen. Den 14 mars når ryssarna åter Kumlinge som de förlorat våren 1808. På Åland finns ca 5 000 man från Västgöta-Dals regemente under befäl av Georg Carl von Döbeln. Samtidigt som ryssarna kommer till Åland nås von Döbeln av beskedet att den svenska kungen Gustav IV Adolf avsatts i en statskupp den 13 mars. Von Döbeln beslutar sig för att förhandla med ryssarna för att försena den ryska framryckningen och ge sina trupper tid att rädda sig tillbaka till den svenska fastlandet. Förhandlingarna lyckas och den 17 mars marscherade regementet över isen till Sverige. En mindre rysk styrka förföljer svenskarna och den 19 mars kommer den över isen till Grisslehamn. Von Döbeln förhandlar återigen med ryssarna och föreslår att man skall sluta ett lokalt stillestånd. Stilleståndet som kommer att kallas Konventionen på Åland undertecknas den 21 mars 1809 och stipulerar att ryska trupper inte får beträda svensk jord och att ryssarna ska lämna Åland. I gengäld lovar von Döbeln att man från svensk sida inte skall återbesätta ögruppen. Överbefälhavaren för de ryska styrkorna i Finland General Bogdan von Knorring vill inte utsätta sin armé för den risk som det innebär att gå in i Sverige och accepterar erbjudandet. Den 25 mars lämnar ryssarna Åland men von Knorring beslut gillas inte av Tsaren. Vid ankomsten till Finland avskedas von Knorring och ersätts med Barclay de Tolly som rysk överbäfelhavare i Finland.

[redigera] Freden i Fredrikshamn

Konventionen på Åland gör att Åland inte blir skådeplats för ytterligare strider under 1809. Den 17 september undertecknas Freden i Fredrikshamn. Efter förhandlingarna tvingas Sverige avträda Finland, östra Norrland och Åland. Åland blir därmed en del av Storfurstendömet Finland.

[redigera] Bomarsundstiden

Efter Freden i Fredrikshamn 1809 blev Åland en del av Storfurstendömet Finland och därmed Tsarrysslands mest västliga utpost. Eckerö Post och Tullhus uppfördes 1828 som gränsstation mot Sverige. Då Åland ligger nära inloppet till finska viken och Bottenhavet och nära det svenska fastlandet och Stockholm var ögruppen strategiskt viktigt för kontrollen av Östersjön. För att bevaka detta strategiska intresse hade Tsarryssland en stark militär närvaro på Åland som kraftigt påverkade det Åländska samhället fram till att Parisfreden (1856) gjorde Åland demilitariserad. Den Ryska närvaron kulminerade i byggnationen av Bomarsunds fästning som påbörjades 1832 och var Ålands största byggprojekt genom tiderna. Runt byggplatsen växte Ålands första stadsliknande samhälle upp i Skarpans och vid denna tid utgjorde de Ryska militärerna och byggnadsarbetarna en betydande andel av den Åländska befolkningen. Befästningen fick som följd att Åland drogs in i krigshändelserna under Krimkriget då en Fransk-Brittisk flottstyrka i ett led att blockera den Ryska importen anföll befästningen vid Slaget vid Bomarsund 1854. Skarpans brändes ner och fästningen intogs i augusti 1854. Efter erövringen erbjöds Sverige ta över fästningen men den fruktade Ryska reaktionen gjorde att man valde att avstå. Istället beslöt Fransmännen och Engelsmännen att spränga fästningen som totalförstördes. Vid Parisfreden (1856) skapades Ålandsservitutet som innebar att Ryssland inte skulle få befästa Ålandsöarna i framtiden. Servitutet var obekvämt för Ryssland, och den ryska regeringen försökte få bestämmelserna uppluckrade, vilket till exempel märks i samband med avslutandet av Nord- och Östersjötraktaterna 1908 men utan resultat. Servitutet innebar att Ålands tid som militär utpost var över och slutet på Bomarsundstiden i Ålands historia.

[redigera] Storfurstendömet

Efter Parisfreden (1856) upphörde den Ryska militära närvaron på Åland och förutsättningarna för livet på ögruppen blev därmed mer likt resten av Storfurstendömet Finland. Åland förvaltades som ett härad inom Åbo och Björneborgs län. Genom en resolution år 1846 hade de Åländska bönderna fått rätt att importera stål och bygga egna fartyg vilket blev grunden till Åland som sjöfartsnation. Den så kallade bondeseglationen gav Åland tillträde till den internationella handeln och innebar en förändring av den Åländska ekonomin och ett ökat kulturellt utbyte. I Bomarsund hade en del handelsmän framgångsrikt etablerat sig och efter Skarpans förstörelse uppstod behovet av en ny stad på Åland. Generalguvernören av Finland Greve Friedrich Willhelm Rembert von Berg gav den svenska arkitekten Georg Theodor von Chiewitz i uppdrag att utarbetade en stadsplan som fastställdes av den ryske kejsaren och Storfursten av Finland Alexander II. Tsarens fru Maria Alexandrovna gav sitt namn åt den nya staden Mariehamn som grundades 1861. Den nya staden växte långsamt och ända in på 20-talet hade Degerby som centralort för Ålands skärgården större befolkning än Mariehamn. Stadens djupa hamn gjorde att den åländska sjöfarten kunde utvecklas. Många framgångsrika redare bosatte sig i staden. Se Storsjöseglarna. Under senare hälften av 1800-talets ekonomiska uppsving blomstrade även den Åländska ekonomin men den ökade handeln till trots var Åland vid denna tid en jordbrukarbygd med fisket som den andra huvudnäringen. Haraldsby med sitt sågverk, tegelbruk och skeppsvarv var Ålands enda industriort. 1889 inleddes den så kallade Badhusepoken i Mariehamns historia i och med att Mariehamns badanstalt öppnade. Anstalten bestod av ett kurhotell med badhus och tillhörande byggnader och besöktes under sommarmånaderna av Sankt Petersburg mer bemedlade invånare. Badanstalten kan sägas vara Ålands första turistanläggning och förde med sig ny arkitektur och påverkade i hög grad det lilla samhället fram till Första världskriget då turismen upphörde och hotellet brann ner 1916.

[redigera] Åland under första världskriget

Första världskriget innebar stora förändringar för det åländska samhället. Efter krigets utbrott fick Tsarryssland Parisfredens signatärmakter Frankrike och Englands tillstånd att bryta mot Ålandsservitutet och Åland blev en del av den befästningslinje som skulle skydda Sankt Petersburg. De första trupperna anlände på långfredagen 1915 och bestod av 300 kustartillerister. 1916 utökades denna styrka med tre bataljoner (3000 man) ur Officersskarpskytteskolans skytteregemente och en artilleribrigad med två fältbatterier om 6 kanoner var. Ryska artilleribatterier anlades i Saggö och Boxö i norr, Sålis, Frebbenby och Mellantorp i väster och Kungsö, Korsö, Herrö, Storklobb och Kökar i söder. Förutom de fasta batterierna fanns även 2 större flyghamnar, i Eckerö och Granboda på Föglö och fältbefästningar bestående av skyddsrum, skytte- och kulsprutevärn skyddade med spanska ryttare och sammanlagt 24.000 m taggtrådshinder. Ryska soldater inkvarterades i många gårdar men inga större motsättningar fanns mellan soldaterna och lokalbefolkningen. Den ryska garnisonen med trossen och obeväpnade medräknade uppgick till runt 8.000 man när den var som störst under åren 1916 och 1917. Ålänningarna själva uppgick 1916 till runt 24.700 personer. Att Åland blev ett befästningsområde ökade dock dess isolering då pass krävdes för att besöka ögruppen och haven minerades och övervakades av patrullbåtar. Före Finska inbördeskriget 1918 utspelar sig inte några större krigshändelser på Åland. Den allvarligaste händelsen var då en tysk zeppelinare bombade den ryska ubåtsflottiljen i Västerhamn och 7 matroser dödades i juli 1916.

[redigera] Finlands självständighet

Under kriget sattes händelser i rörelse som skulle komma att leda till Finlands självständighet och Ålands självstyrelse. Februarirevolutionen upplevdes på Åland ungefär på samma sätt som på fastlandet, stort jubel i de ryska soldaternas kaserner och glädje också bland civilbefolkningen. Den 18 mars demonstrerade soldaterna i Mariehamn och den 19 mars hölls ett stort medborgarmöte i Mariehamns rådhus med tal av Julius Sundblom. Den 29 mars anordnades en åminnelse- och frihetsfest till de stupade ryska revolutionshjältarnas minne.

Den 20 mars föreslog garnisonens chef, överste G. Davidoff att ett speciellt organ kallat den Åländska garnisonens deputerades råd skulle bildas för att sprida upplysning om revolutionens syften. garnisonsrådet tog på sig uppgiften att upprätthålla disciplinen som urholkades då soldaternas efter revolutionen tog sin upplevda frihet som rätt för att ta sig allehanda dittills förbjudna friheter. Garnisonens officerare fick finna sig i att bli behandlade som soldater och några särskilt ogillade officerare misshandlades av soldaterna. Det gick dock tämligen lugnt till på Åland och den enda allvarliga incidenten var då lotsen Johan Österman i Flaka blev illa misshandlad av två matroser då han vägrade låna ut sin häst. Under sommaren lämnade Davidoff garnisonsrådet och soldaternas ställning stärktes ytterligare. Under hösten förkom inbrott i källare och stölder av får, potatis och äpplen. Även i Pålsböle andelshandel gjordes inbrott. Många av ålänningarna var beväpnade för att avskräcka soldaterna vilket fungerade i de flesta fall. Den 3 oktober blev dock tullvaktmästaren Elis Eriksson i Ytternäs skjuten av ryska soldater som han tidigare samma kväll hade kört bort från sin trädgård när de höll på att brandskatta hans potatisland. I oktober började Ålandsgarnisonen radikaliseras på allvar som resultat av agitation från fastlandet. Garnisonsrådet omorganiserades till ett soldatråd och Efter mönster från fastlandet tillsattes inom detta ett topporgan den s.k. Revolutionära verkställande kommittén. Kommittén ansåg att spriten var orsaken till den allt mer utbredda anarkin bland soldater, matroser och officerare och samarbetade med den åländska ordningsmakten för att ställa spritsmugglare inför rätta. I garnisonen etablerades soldatkommittéer som skulle ha till uppgift att upprätthålla ordningen men istället utbröt fejder om bytet mellan smugglarna och bevakningsmanskapet. Storstrejken i november gick tämligen spårlöst förbi Åland även om ett par husundersökningar genomfördes efter mönstret på fastlandet. Den 24 november publicerade den nya stadskommendanten N. von Naswetevitsch ett tillkännagivande i tidningen Åland där det framgår att en organisation som representerar de finska arbetarna anhållit hos soldatrådet om dess stöd för sina strävande. Den 6 december 1917 förklarade Finlands riksdag landet självständigt.

[redigera] Åland under Finska inbördeskriget

När de röda den 28 januari 1918 övertog makten i södra Finland sökte sig många borgerliga bort från området. I Nystad samlades en grupp på 600 man bestående av Åbo skyddskår, Åbos högre borgarskap, bondpojkar och andra som av patriotisk iver anslutigt sig. Kåren hade samlat in pengar och köpt in en kulspruta och 120 gevär som transporterades till Nystad. Under första veckan i februari organiserades gruppen till ett truppförband med det officiella namnet Sydvästra Finlands Skyddskår men som oftast kallas Nystadskåren. Kåren hade för avsikt att ansluta sig till de vita styrkorna i Österbotten men beslutade sig för att först bege sig över isen till Åland. Nystadskåren intog de ryska artilleribatterierna på Saggö och Boxö. Efter att även ett rött garde anlänt till Åland på isbrytaren Murana kulminerade striderna i Godbyslaget den 17 och 19 februari. Efter överdrivna rykten om allvarliga övergrepp mot civilbefolkningen på Åland beslutade den svenska regeringen att skicka Ålandsexpeditionen 1918 till Åland. Efter begäran av den vita regeringen anlände även tyska trupper.

[redigera] Ålands självstyrelse

Den 20 augusti 1917 samlades ombud för Ålands kommuner på Ålands folkhögskola i Finström, varvid beslöts att genom en deputation "bringa till den svenska regeringens och representationens kännedom, att på grund av särskilda orsaker den åländska befolkningen livligt åstundade sina öars förening med Sveriges rike". Av mellankommande omständigheter blev detta beslut inte utfört. Samtidigt med den finländska självständighetsförklaringen anställdes dock på Åland en folkomröstning, vid vilken ett överväldigande flertal uttalade sig för återförening med Sverige, önskningarna i detta avseende framfördes genom en delegation till Sveriges konung, som i sitt svar den 2 februari 1918 uttalade den förhoppningen, att det skulle lyckas Sveriges regering att i samförstånd med Finland bringa framgång åt Ålandsbefolkningens strävanden. Den närmaste tiden upptogs av livlig agitation från ålänningarnas sida, bedriven framför allt i utlandet, där Ålands krav på nationell självbestämmanderätt framfördes till olika makters regeringar och till fredskongressen. Under 1919 anordnades dessutom i frågan en ny folkomröstning på Åland, varvid framgick, att av de på öarna röstberättigade och närvarande personerna, utgörande i allt 10 196 män och kvinnor, 9 735 uttalat sig för återförening med Sverige. En samtidigt antagen finländsk lag angående viss självstyrelse på Ålandsöarna möttes av befolkningens öppna motstånd. Som dess ledare framträdde framför andra redaktör Julius Sundblom, vice häradshövding Carl Björkman samt bonden Johannes Eriksson. Avgörande för "Ålandsfrågans" vidare utveckling måste emellertid bli förhandlingarna mellan Sverige och Finland. Dessa upptogs på sommaren 1918 och fortgick under de närmast följande åren. Redan från början influerades de i ogynnsam riktning av omständigheter, vilka med det finska inbördeskriget stod i sammanhang och bland annat lett till ett kortvarigt svenskt militärt ingripande på Åland februari-mars 1918 (se Ålandsexpeditionen). Från svensk sida hävdades befolkningens rätt att genom allmän folkomröstning bestämma över sitt lands framtida öde, under det att från finländsk sida denna rätt helt och hållet förnekades. Förhandlingarna ackompanjerades av en livlig presspolemik i de båda länderna, varvid de olika ståndpunkterna närmare utvecklades och belystes. Den svenska opinionen måste i Åland se en urgammal svensk landsdel, som i förskingringen sträckte sina armar mot moderlandet, under det att den finländska sökte bygga på en antagen historisk och geografisk nära samhörighet mellan Åland och Finland. Särskilt aktiv del i kampanjen tog de svenska bildade kretsarna på det finländska fastlandet, vilka av ett Ålands skiljande från Finland väntade ödesdigra följder för den svenska stammen i Finland.

Då berörda förhandlingar tämligen snart visade sig föga ägnade att föra frågan närmare sin lösning, såg sig Sverige nödsakat att bringa spörsmålet inför europeiskt forum. I april 1919 avlät svenska regeringen till fredskonferensen i Paris en not, vari den gav sitt understöd åt det av Ålands befolkning framställda kravet. Svenska regeringens delegerade framlade också i augusti samma år inför Högsta rådet sina synpunkter i frågan. Med hänsyn till den på Åland ständigt växande oron och otåligheten ansåg sig svenska regeringen under den följande tiden böra genom upprepade hänvändningar till såväl Högsta rådet som de därvid representerade stormakterna framhålla angelägenheten av frågans skyndsamma avgörande. I maj 1920 infann sig i Stockholm en åländsk delegation, som inför konung och regering ånyo gjorde gällande kravet på folkomröstning på Åland. Det svenska svaret blev som förut, att Sverige inte skulle uppge sina sträfvanden att hävda Ålandsbefolkningens rätt att själv bestämma över sin nationella framtid. Denna tilldragelse framkallade omedelbart motåtgärder från den finländska regeringens sida. På Åland anställdes undersökning av finländska regeringsmedlemmar; redaktör Sundblom och vice häradshöfding Björkman häktades i juni för högförräderi, och till Åland överfördes finsktalande trupper. En samtidig notväxling mellan de svenska och finländska regeringarna konstaterade, att frågan inträtt i ett synnerligen kritiskt skede, och svenske ministern i Helsingfors hemkallades för att avlägga rapport. I denna situation ingrep den brittiska regeringen genom en anmaning till Nationernas förbunds råd att ta Ålandsfrågan under behandling. Anmaningen ledde genast till efterföljd. På Förbundsrådets uppdrag underkastades frågan en preliminär omprövning av en internationell juristkommission (juris doktor Larnaude, Paris, statsadvokaten Struycken, Haag, och rådgivaren vid politiska departementet, Max Huber, Bern), vilken i sitt den 5 september 1920 dagtecknade utlåtande förklarade, dels att tvisten inte hänförde sig till en fråga, som den internationella rätten lämnade till Finlands uteslutande kompetens, och att Nationernas förbunds råd följaktligen vore behörigt att anbefalla förslag till lösning, dels att bestämmelserna i 1856 års traktat angående Ålandsöarnas demilitarisering ännu var i kraft. Med anledning därav beslöt Förbundsrådet den 20 september 1920 att uppta frågan till avgörande, dock först sedan densamma blivit genom därför särskilt utsedda "rapportörer" närmare utredd.

Under vintermånaderna 1920 besöktes såväl Åland som Sverige och Finland av denna rapportörkommission (förre belgiske utrikesministern Beyens, schweiziske justitieministern Calonder och förre amerikanske ambassadören i Konstantinopel A. Elkus), som den 9 maj 1921 framlade sitt betänkande. Detta gick i en för Åland ogynnsam riktning: av politiska skäl borde Åland ställas under Finlands suveränitet, ehuru vissa internationella garantier borde ges för bevarandet av Ålands svenska karaktär och upprätthållandet av dess militära neutralitet. Genom Nationernas förbunds råds beslut den 24 juni 1921 antogs även det av rapportörkommissionen framlagda förslaget. Sverige böjde sig för rådets avgörande, men avgav en högtidlig förklaring, att "Sverige kommer icke att upphöra att hoppas, att den dag skall komma, då rättstanken tillräckligt genomträngt folkens medvetande för att föra till seger krav, som äro burna av så ädla bevekelsegrunder och av en så djup nationalkänsla som Ålandsbefolkningens och att denna då skall lyckas göra sig hörd och äntligen bli tillfredsställd". De av Förbundsrådet fastställda garantierna till svenskhetens skydd på Åland, över vilkas tillämpning Förbundsrådet självt skulle vaka, kom sedermera att accepterats av Finlands statsmakter. I anslutning till Förbundsrådets beslut kom även 1856 års konvention att ersättas den 20 oktober 1921 genom en internationell överenskommelse rörande Ålandsöarnas neutralisering, undertecknad av Sverige, Finland, Estland, Lettland, Polen, Tyskland, Danmark, Storbritannien, Frankrike och Italien.

I konventionen av 20 oktober 1921 utfäste sig Finland att inte befästa öarna eller där bibehålla eller upprätta anläggningar för militära operationer. Inom en i konventionen noga angiven zon fick inte någon makts stridskrafter till lands, till sjöss eller i luften uppehålla sig (annat än vid "oskyldig passage"). I krigstid skulle denna zon vara neutral och till neutralitetens skydd mineras av Finland. Nödvändiga åtgärder för konventionens förverkligande skulle, efter påyrkan från kontrahenterna, beslutas av Nationernas förbunds råd och kontrahenterna vara förpliktade att biträda vid de åtgärder rådet i detta syfte beslöt. Åtgärder för att tillbakaslå plötsliga anfall fick Finland på eget initiativ vidtaga. Rådet skulle bringa konventionen till alla förbundsmedlemmars kännedom; anslutning av ickesignatärer fick ske, dock endast med alla de ursprungliga signatärmakternas samtycke. Den här åsyftade makten, Sovjetunionen, protesterade emellertid mot överenskommelsen, och den sovjetiska regeringen betonade i protestnoten (november 1921), att Sovjetunionen inte erkände konventionens bestämmelser samt att Ålandsöarnas öde inte lagligen kunde bestämmas utan Sovjetunionens deltagande. Den finländska regeringens svarsnot (19 november) hävdade Finlands rätt att medge inskränkning i de militära befogenheterna på eget område. Konventionen trädde efter skedd ratifikation i kraft den 6 april 1922; Nationernas förbunds råd hade den 11 januari 1922 påtagit sig de i konventionen nämnda garantiförpliktelserna.

[redigera] Noter

1. ^ Ålands landskapsregering, Museibyrån