Nederländernas historia

Wikipedia

Den här artikeln behandlar Nederländernas historia.

Innehåll 1 Romare, germaner och franker 2 Heliga romerska riket 3 Framgång för de flandriska städerna 4 Burgund tar över 5 Nederländerna under Karl V 6 Protestantismen 7 Albas skräckstyre och nederländska frihetskriget 8 Republiken Förenade Nederländerna (1581-1795) 9 Napoleonkrigen 10 Industriella revolutionen 11 Efterkrigstiden

[redigera] Romare, germaner och franker

Frånsett de arkeologiska fynden, är Cæsars "De Bello Gallico" den äldsta källan för Nederländernas historia. Vid tidpunkten för dennes fälttåg (57 f.Kr.) beboddes landet dels av germanska, dels av keltiska stammar, mellan vilka Rhen utgjorde den ungefärliga gränsen. Rent germanska stammar var bataverna, som vistades mellan Waal och Rhen ("Insula Batavorum"), och friserna mellan Rhen och Ems; den södra delen av landet beboddes av de keltiska, men med germanerna starkt uppblandade stammar, som sammanfattades under benämningen belgier.

Redan Cæsar kuvade området söder om Rhen, varav under Augustus provinsen Gallia belgica bildades. Snart kom även bataver och friser under romarnas välde. De lämnade sedan under lång tid ett utmärkt rekrytmaterial åt de romerska härarna. Batavernas av Claudius Civilis ledda uppror mot romarna (69-70) medförde ej landets befrielse. Vid slutet av 200-talet började de saliska frankerna utbreda sig över Nederländerna och intog så småningom de mellersta och södra delarna av landet, med sig sammansmältande den där boende romaniserade befolkningen. Däremot lyckades friserna utmed kusten från Scheldemynningen till Ems bevara sitt oberoende: till bundsförvanter under sina strider med frankerna hade friserna saxare, som trängt in i de trakter, som sedermera kallades Gelderland, Drente och Overijssel.

Under Klodvig I (481-511) omvändes frankerna till kristendomen. Längre dröjde det med kristendomens utbredning till friserna, vilken skedde huvudsakligen genom engelska missionärer (Willibrord och Winfrid). Frisernas och sachsarnas fullständiga omvändelse var dock snarast ett resultat av Karl den stores segrar, genom vilka dessa stammar kom under frankiska väldet. Vid detta rikes delning genom fördraget i Verdun 843 tillföll Nederländerna Lothar I och bildade sedan huvuddelen av sonen Lothar II:s rike, Lotharingien. Genom fördraget i Mersen 870 lades landet norr om Schelde, Artois och Flandern, till Frankrike; större delen av Nederländerna kom jämte det övriga Lothringen under Tyskland och hörde dit under flera hundra år, fast Nederländerna i allmänhet i förhållande till detta land intog en i det närmaste oberoende ställning.

[redigera] Heliga romerska riket

Nederländernas historia under denna del av medeltiden blir egentligen historien om de olika feodalstater, som de med tiden sönderföll i. De förnämsta av dessa var hertigdömet Brabant, grevskapen Flandern, Hainaut, Holland, Gelderland, Limburg och Luxemburg samt biskopsdömena Utrecht och Liège. Feodalväsendet utvecklades starkt i Nederländerna och landet, som under 800- och 900-talen härjats svårt genom vikingatågen, blev dessutom skådeplats för ständiga fejder mellan de olika länsfurstarna. I korstågen deltog nederländska adeln synnerligen livligt.

[redigera] Framgång för de flandriska städerna

Benämningen "Nederländerna" (lat. Terræ inferiores) började komma i bruk under 1100-talet. Av oerhörd betydelse för Nederländernas politiska och kulturella utveckling blev det stora uppsving, som städerna började få under 1100-talet. Som "stad" räknades en plats endast såvitt den av traktens länsherre erhållit privilegiebrev. Dessa hade ett mycket skiftande innehåll, alltefter stadens betydelse och graden av den påtryckning, som den kunde utöva på länsherren. De mest betydande flandriska städerna blev med tiden faktiskt oberoende republiker, med egen härsmakt, självständig utrikespolitik och så vidare. Trots att de var skådeplatsen för våldsamma inre strider, varigenom deras ursprung ofta mycket aristokratiska författningar på många ställen fick lämna plats för mera demokratiska, vann de en makt och rikedom, varmed endast de italienska städerna kunde tävla. Industrin (särskilt textilindustrin) blomstrade som ingen annanstans under medeltiden, och Brygge, stapelorten för vävnadsindustrins råvara, den från England importerade ullen, blev under den senare medeltiden Europas främsta handelsstad. Det ekonomiska uppsvinget motsvarades av storartad blomstring på konstens och den andliga kulturens område. I Brabant och i viss mån även i de övriga Nederländerna försökte städerna, men med mindre lysande resultat, följa de flandriska städernas exempel.

[redigera] Burgund tar över

Vid slutet av 1300- och början av 1400-talet lyckades det hertigliga huset Burgund, en gren av det franska konungahuset, genom arv, köp, list och våld med tiden sätta sig i besittning av de olika nederländska feodalstaterna. Hertig Filip den gode (1419-67) behärskade, förutom sina franska besittningar, Flandern, Artois, Mecheln, Antwerpen, Namur, Holland, Friesland, Zeeland, Hainaut, Brabant, Limburg och Luxemburg samt lyckades dessutom besätta de stora stiften med yngre medlemmar av sitt hus. De burgundiska hertigarnas mål var att sammangjuta de med avseende på språk, kultur och politiska förhållanden olika provinser, varav deras välde bestod, till en fast enhetsstat under en stark monarkisk regering och med en välorganiserad centralförvaltning.

Detta program lyckades Filip till stor del genomföra. Han vann understöd av adel och prästerskap, men mötte starkt motstånd från de mäktiga städerna, särskilt de flandriska, vilket han dock med full kraft slog ned. Brygge förlorade sina förnämsta privilegier 1438, och Gents motstånd krossades i det blodiga slaget vid Gavre 1453. Trots Filips många tyranniska handlingar var hans regering en glanstid för Nederländerna. Den centralförvaltning, som han upprättade, blev ett mönster för det övriga Europa. Två åtgärder av stor betydelse för landets enande var upprättandet av ett "stort råd" i Mecheln för handläggning av judiciella och finansiella angelägenheter samt sammankallandet av de olika provinsständernas deputerade till en gemensam ständerförsamling (generalstaterna) i Bruxelles (1465). Filip höll ett glänsande hov och uppmuntrade konst och vetenskap.

Filips son, Karl den djärve (1467-77), saknade den politiska klokhet, som behövts för att fullfölja faderns verk. Sin makt över Nederländerna upprätthöll han genom den hänsynslösa hårdhet, varmed han undertryckte alla upprorsrörelser, och han lyckades organisera en förträfflig stående här, men i sina politiska strävanden kom han till korta emot Ludvig XI av Frankrike, och militäriskt blev han besegrad av schweizarna; i det ryktbara slaget vid Nancy stupade han. Efter hans död var hans välde nära att uppslukas av Frankrike. För att komma i besittning av Nederländerna måste hans dotter Maria, underteckna dels ett allmänt privilegiebrev (le grand privilège), dels åtskilliga provinsiella författningar (till exempel Brabants så kallade Joyeuse entrée, en utvidgning av ett äldre privilegiebrev av samma namn). För priset av dessa privilegier, som lade nästan all makt i ständernas händer, erhöll Maria Nederländernas hjälp mot Frankrike. Genom hennes giftermål med Maximilian av Österrike kom Nederländerna till Habsburgska huset.

[redigera] Nederländerna under Karl V

Hennes son, Filip den sköne av Österrike, efterträddes av sin son Karl V (1506-55), men dennes faster, Margareta av Österrike, styrde under hans minderårighet och en tid därefter (1507-30) Nederländerna som ståthållarinna. Margareta skötte på ett utmärkt sätt sin svåra uppgift. Karl V var född i Gent och betraktade sig alltid själv som nederländare. Med "det burgundiska arfvet" förenade han såväl Spaniens krona som tyska kejsarvärdigheten och blev sin tids utan tvivel mäktigaste härskare. På riksdagen i Augsburg 1548 fick Karl sina burgundiska länder erkända som en särskild krets av Tyska riket, som skulle bidraga till riksutgifterna och rikshären, men för övrigt vara självständig. Till de nederländska provinser, som hans förfäder innehaft, lade han Groningen, Overijssel, Gelderland och Utrecht, endast biskopsdömet Liège bibehöll ännu en nominell självständighet. Karl fortsatte sin burgundiska företrädares verksamhet för provinsernas sammansmältning och centralförvaltningens utveckling. Han for därvid ofta hårt fram mot provinsernas och städernas privilegier och skydde aldrig att gripa till våld för att slå ned motståndet, trots att han i övrigt strävade att regera med mildhet och hovsamhet. Under Karls regering upplevde Nederländerna åter en period av storartad materiell blomstring. Inte bara handeln och industrin, utan även jordbruket gjorde stora framsteg. Antwerpen var Europas förnämsta handelsstad. Karl var på det hela taget rätt populär i Nederländerna, trots de tunga skatter, som han utkrävde, och framför allt de hårda kättaredikten (det mest bekanta det av 1550) grundlade ett visst missnöje mot styrelsen.

[redigera] Protestantismen

Det mest betydelsefulla draget i Nederländernas historia under Karl V var protestantismens inträngande i landet. Namn som "Det gemensamma livets bröder" och Erasmus av Rotterdam utvisade Nederländernas betydelse för reformationens förberedande. Den av Luther och Zwingli väckta rörelsen vann mycket raskt insteg i Nederländerna, vars överklass var h. o. h. genomsyrad av Erasmus anda. Bland de bredare lagren vann även anabaptistiska rörelser stor utbredning. De grymma förföljelser, som redan på Karl V:s tid sattes igång mot protestanterna, bidrog endast till att egga deras iver för sin lära.

Under Karls son, Filip II, som 1555 efterträdde sin fader i Nederländerna och 1556 dessutom blev kung av Spanien, skärptes konflikten ytterligare. Filip fortsatte med ännu större hänsynslöshet och konsekvens på den väg som fadern redan slagit in på, till den absoluta monarkins upprättande och protestantismens tillintetgörelse. Personligen var Filip från början långt mindre populär än sin fader bland nederländarna, vilkas språk han inte förstod och som han stötte tillbaka genom sitt högdragna sätt och sitt inbundna väsen. Då han 1559 för alltid lämnade Nederländerna, utnämnde han sin halvsyster Margareta av Parma till ståthållare. Hon skulle vid regeringens handhavande ta råd av det av landets stormän bestående statsrådet, men detta, som bland sina medlemmar räknade Vilhelm av Oranien samt grevarna av Egmont och Hoorn, sköts helt och hållet åt sidan, och hennes ende rådgivare var den av blott tre personer sammansatta consultan, vars mest bekante medlem var kardinal Granvelle. Redan statsrådets undanskjutande och de fortsatta ivriga förföljelserna mot protestanterna väckte starkt missnöje, ytterligare stegrat genom två av styrelsens åtgärder: kvarhållandet i landet av en spansk truppstyrka och den nederländska kyrkans reorganisation, varvid ett stort antal nya biskopsstift upprättades. Sistnämnda åtgärd, som, fastän med orätt, lades Granvelle till last, troddes medföra införandet av inkvisitionen i dess fruktade spanska form. De spanska truppernas återkallande (1561) och Granvelles avlägsnande (1564), som genomdrevs genom Vilhelms av Oranien, Egmonts och Hoorns energiska ingripande, lyckades inte lugna den allmänna oron. Efter tridentinska mötets slut i (december 1563) ökades ytterligare förföljelserna mot protestanterna.

Sedan Filip avslagit en genom Egmont framförd begäran om kättarediktens mildrande, började motståndsrörelsen mot den spanska styrelsen spridas till vida kretsar i Nederländerna. Ämbetsmännen vägrade på många håll att genomföra religionsedikten, och bland den lägre adeln bildades i slutet av 1565 under ledning av Filips van Marnix ett förbund, beseglat genom den så kallade kompromissen, vars medlemmar utfäste sig att försvara varandra mot förföljelse och att utrota inkvisitionen. I april 1566 överlämnade 300 av förbundets medlemmar till en böneskrift till Margareta, där kättarediktens mildring begärdes. Vid den offentliga audiensen skall en av Margaretas rådgivare hånfullt ha betecknat petitionärerna som tiggare (ces gueux!), och benämningen geuser upptogs sedan av kompromissens medlemmar som partinamn.

Vilhelm av Oranien, Egmont och Hoorn, som hållit sig fjärran från denna rörelse, förskräcktes över dess våldsamma karaktär och föranstaltade om avsändandet av en av några bland landets förnämsta män bestående deputation till Filip för att för honom framställa lägets allvar. Detta medförde emellertid inget resultat. Emellertid hade en häftig religiös rörelse gripit folkmassorna, som uppeldades av kalvinistiska präster, och på sommaren 1566 utbröt i Flandern en våldsam bildstorm, som snart spred sig till det öriga landet. Vid mitten av augusti härjades Antwerpens domkyrka av den fanatiska mängden, och ovärderliga skatter gick förlorade. Oroligheterna stillades, först sedan Margareta gett tillstånd till hållande av kalvinistisk gudstjänst på åtskilliga orter. Våldsamheterna blev emellertid till sina följder synnerligen ödesdigra. Margareta och stormännen avlägsnades från varandra, kompromissen blev upplöst, då Margareta gav efter, och kunde sedan inte återupplivas, och hos Filip II grundlades beslutet att taga hämnd på ett sätt, som skulle omöjliggöra allt vidare motstånd mot hans planer. Filip uppsköt sin hämnd, tills han kunde därtill använda sin bästa fältherre, hertigen av Alba. I augusti 1567 drog denne in i Bryssel med 10 000 spanska soldater. Margareta nedlade nu ståthållarskapet, som övergick till Alba.

[redigera] Albas skräckstyre och nederländska frihetskriget

Det förnämsta verktyget för det skräckregemente, som denne nu tog sin början, blev en nyinrättad domstol, conseil des troubles, känd under namnet "blodsrådet". Inför denna drogs alla som misstänktes för någon delaktighet i de senaste oroligheterna eller ansågs vara fiender till Filips politiska system. Provinserna genomsöktes av utsedda kommissarier, som skulle spåra upp de misstänkta, och avrättningarna följde sedan massvis. Landets lag och rätt trampades fullständigt under fötterna. I juni 1568 avrättades Egmont och Hoorn. Vilhelm av Oranien, som i tid förutsett vad som komma skulle, hade flytt till Tyskland, men han förklarades stå utom lagen, och hans egendom konfiskerades. Ett försök, som han gjorde, att med en här av franska hugenotter och tyska protestanter komma sina landsmän till hjälp, misslyckades.

Då allt motstånd nu tycktes vara nedslaget, grep sig Alba an med att organisera envåldsmonarkien i Nederländerna. I främsta rummet införde han en omläggning av skatteväsendet, varigenom generalstaternas bevillningar ersattes med oerhört tryckande ständiga skatter, bland annat en skatt av 10% på försäljning av varor, vilken var ägnad att alldeles ruinera köpenskapen. Det redan förut jäsande missnöjet i landet nådde till följd härav sin höjdpunkt, och signalen till dess utbrott gavs genom de så kallade havsgeusernas erövring av staden Brielle vid mynningen av Maas (1 april 1572). Härifrån räknar man början till det nederländska frihetskriget (1572-1648). Resningen spred sig hastigt till Holland, Zeeland, Utrecht, Friesland och Overijssel. Vilhelm av Oranien gjorde nu ett nytt försök till invasion i Nederländerna, men detta misslyckades, medan den påräknade franska hjälpen blev om intet till följd av Bartolomeinatten. Emellertid återvände han inom kort och blev upprorets ledare. Ett möte av Hollands ständer i Dordrecht (juli 1572) valde Vilhelm av Oranien (1572-84) till ståthållare över Holland, Utrecht, Friesland och Zeeland, utrustad med kunglig makt. Oinskränkt religionsfrihet utlovades både åt katoliker och reformerta. Meningen var ännu ej att göra sig av med Filip, utan endast att försvara liv och frihet mot Albas skräckregemente. Det krig, som nu följde, blev rikt på spännande tilldragelser och handlingar av hjältemod och grymhet på båda sidor. Haarlem måste ge sig åt spanjorerna efter ett halvt års med lysande tapperhet uthärdad belägring, som gav de upproriska tid att samla sig och hämta krafter. Vid Alkmaar stannade segern på holländarnas sida. Alba lämnade 1573 Nederländerna, utan att ha lyckats kuva den resning, som hans hårdhet mest bidragit att framkalla.

Hans efterträdare Requesens, fortsatte efter fruktlösa underhandlingar kriget, men utan större framgång. Holland och Zeeland utgjorde alltjämt prinsens av Oranien fasta stöd. Från denna period av kriget är särskilt Leidens tappra försvar mot spanjorerna ryktbart. Efter Requesens plötsliga död i mars 1576, gjorde hans spanska soldater myteri, spred sig över landet under mord och plundringar och förhärjade slutligen 3 november det rika Antwerpen ("la furie espagnole"). Denna ohyggliga händelse gjorde hastigt slut på all oenighet mellan provinserna. Ett fördrag slöts mellan å ena sidan Holland och Zeeland, representerade av Vilhelm av Oranien, och de öriga provinserna, representerade av de i Bruxelles församlade generalstaterna. Genom detta fördrag, pacifikationen i Gent (8 november 1576), sammanslöts alla Nederländerna till kampen mot spanjorerna, fastän Filips överhöghet fortfarande erkändes. Den nye spanske ståthållaren, don Juan d'Austria, måste underskriva det "eviga ediktet", där han lovade att iakttaga landets privilegier och sända iväg de främmande trupperna. Dessa löften höll han dock inte länge, och Vilhelms av Oranien och motståndspartiets inflytande blev därför under hans tid oförminskat.

I Juans efterträdare (från 1578), Alessandro Farnese, hertig av Parma och Piacenza, fick Filip en mera statsklok representant. Lika framstående som diplomat och fältherre, förstod Alexander mästerligt att begagna sig av den motsats, som utbildat sig mellan de övervägande katolska, av fransk kultur influerade och starkt aristokratiska södra provinserna och de nordliga, kalvinistiska, som utgjorde huvudstödet för Oranierns makt. En särskild förening mellan några av de katolska provinserna ingicks i Arras i början av 1579.

[redigera] Republiken Förenade Nederländerna (1581-1795)

Svaret härpå från de nordliga provinserna dröjde icke. Genom unionen i Utrecht (29 januari 1579) förband sig provinserna Holland, Zeeland, Utrecht, Gelderland och Groningen att "som om de vore en enda provins" försvara sina rättigheter och friheter och upprätthålla religionsfrihet för både katoliker och protestanter inom förbundets område. Till unionen anslöt sig så småningom även Overijssel och Ost-Friesland, varigenom "de sju provinsernas" statsförbund var färdigbildat. Denna sammanslutning var ett verk av prinsens av Oranien broder Johan. Vilhelm själv gillade den inte till en början, eftersom han ville framhärda i sina strävanden att ena alla Nederländer. Vilhelm, som fann, att kampen inte kunde föras vidare utan främmande hjälp, slöt fördrag med franske konungens broder, hertigen av Anjou, enligt vilket denne på vissa villkor övertog suveräniteten över de nederländska provinserna, utom Holland och Zeeland. Dessa provinser ville ej ha någon annan styrande än Vilhelm av Oranien, och denne åtog sig också efter någon tvekan att vara deras greve. I samband med detta sade han också upp de nordliga provinserna, tillsammans med Flandern och Brabant, Filip II tro och lydnad (1581).

Anjous ledarskap över Nederländerna blev emellertid fullständigt misslyckat, Vilhelm förde under oerhörda svårigheter kampen vidare, tills han 1584 blev mördad. Farnese underlade sig då Flandern och Brabant och intog (1585) det fasta Antwerpen efter långvarig belägring. De norra provinserna beslöt att trots den ogynnsamma ställningen fortsätta kampen för sin frihet. Svårigheter vållades icke minst av det oskickliga sätt, varpå ledaren för en av drottning Elisabet översänd engelsk truppstyrka, earlen av Leicester, skötte sin uppgift. Emellertid funno de rebelliska provinserna i Hollands "landsadvokat" (de holländska ständernas sekreterare) Johan van Oldenbarnevelt en framstående politisk ledare, och i Vilhelms son, Moritz av Nassau (1567-1625), en fältherre, som snart visade sig vara samtidens främste.

[redigera] Napoleonkrigen

[redigera] Industriella revolutionen

[redigera] Efterkrigstiden