2+1-väg

Wikipedia

Förberedande skylt: Länsväg 636, Linköping-Vikingstad

2+1-väg är en beteckning på en vägtyp som börjar finnas i större mängd i Sverige (2005) men som är ganska ny.

Den har omväxlande 1 eller 2 körfält i en given rikting, och mitträcke, oftast av stålvajrar. Den har mestadels tre körfält på varje given plats, dock två där man växlar körfält. Mittremsan med räcke är normalt ganska smal liksom körfälten, som oftast är smalare än de är på t ex motorvägar.

[redigera] Olika typer

Motortrafikleden Linköping västra - St Sjögestad på riksväg 36

Det finns i huvudsak två typer av 2+1-vägar. Den mer påkostade varianten är byggd som en motortrafikled och saknar plankorsningar. Dessa är också oftast skyltade som motortrafikleder och i vissa fall fungerar de mer eller mindre som motorvägar. De allra flesta befintliga motortrafikleder har byggts om till denna standard, genom att bygga mitträcke. De var oftast breda nog för detta. Ett exempel är sträckan mellan Kånna och Toftaholm på E4 i Småland som är en 2+1-väg som har en standard som är nära motorvägsstandard. Det finns också exempel på sträckor som tillhör den påkostade varianten med planskilda trafikplatser men som ändå är skyltade som normala landsvägar.

Den andra typen av 2+1-väg har en enklare standard. Dessa är normalt ombyggda från landsvägar med breda vägrenar, alternativt ombyggda från vanliga landsvägar utan vägrenar och breddade. De kan därför ha lite smalare körfält. Dessa är också försedda med normala plankorsningar, eller ibland så kan de ha blandat planskilt och plankorsningar (exempelvis E45 förbi Vänersborg). Oftast har de särskild ficka för alla vänstersvängar. I vissa fall har de istället speciella ramper för vänstersväng enligt en princip som kallas Spanska svängen. Den dåliga sikten genom räcket kan göra vänstersvängar till och från vägen till ett problem. Dessa enklare 2+1-vägar är officiellt enbart klassade som landsvägar. I vissa fall är de enbart upplåtna för motorfordon där det är förbjudet för gående, cykel, moped eller traktor etc att använda vägen, men i många fall är vägen tillåten för alla. Att tillåta långsamtgående fordon på denna typ av väg kan innebära en del problem, bland annat då traktorer bromsar upp trafiken då vägen enbart har en fil i färdriktningen samt vid omkörning av cyklister när körfälten är smala.

Benämningarna mötesfri motortrafikled och mötesfri landsväg (av Vägverket ofta förkortade MML respektive MLV) brukar oftast innebära denna typ av väg, motortrafikledsversionen respektive landsvägsversionen, men kan också innebära 1+1 körfält. Trefältsväg är en annan benämning, vilken idag sällan syftar på en mitträckeslös väg.

[redigera] Historik

Idén om denna vägtyp med mitträcke tillkom i mitten på 1990-talet. Den första väg som byggdes om enligt denna princip var den motortrafikled som går norr om Gävle på E4. I början gjordes denna ombyggnad enbart på prov under ett år men resultatet ansågs lyckat då antalet svåra olyckor minskade kraftigt på denna väg. Detta ledde till att fler vägar byggdes om. Efter några år började även ett antal normala landsvägar byggas om med denna lösning också.

[redigera] Kritik

Vägtypen har dock fått en del kritik. Snöröjning anses besvärligare på dessa vägar. En annan sak som också har kritiserats är de avsnitt där det enbart är ett körfält. En bil som till exempel får motorstopp här kan blockera all trafik. De som kör utryckningsfordon anser också att de avsnitten med enbart ett körfält kan skapa problem, eftersom omkörning i princip endast är möjlig om bilen som ska köras om kör ut delvis utanför vägkanten och stannar. Eftersom 2+1-vägar inte nödvändigtvis är motorväg/motortrafikled kan oskyddade trafikanter (fotgängare, cyklister, mopedister) färdas på vägen. Detta kan medföra problem/olycksrisker då vägbanan ofta är smalare än innan ombyggnaden samt att hastigheterna är detsamma.

[redigera] Hastighetsbegränsningar

Många av de vägar som tidigare var breda landvägar utan mitträcke hade hastighetsbegränsningen 110 km/h. Detta gällde i relativt stor utsträkning både på motortrafikleder med trafikplatser och vanliga landsvägar med plankorsningar. På grund av att många frontalkollisioner inträffade på dessa vägar sänktes hastigheten i många fall till 90 km/h. När vägsträckorna några år senare gjordes om till 2+1-väg behölls ofta 90 km/h som standard trots att vägen var mycket säkrare och i vissa fall till och med hade trafikplatser. Först de senaste åren har hastighetsgränsen åter höjts till 110 km/h, framförallt på sträckor med trafikplatser men även till viss del på vägar med plankorsningar.

Framförallt är det sträckor längs E22 som de senaste åren har höjts, samt vissa sträckor i inre Småland. Exempelvis har riksväg 25 mellan Växjö och Hovmantorp fått hastighetsgränsen 110 km/h, trots att denna sträcka har vanliga plankorsningar. Dock sänks hastigheten till 70 km/h i vissa större korsningar längs sträckan.

Många av sträckorna som har blivit utbyggda till 2+1-väg i Norrland (framförallt E4) sänktes till 90 km/h på vinterhalvåret innan de byggdes om. På sommaren har de dock alltid haft hastighetsgränsen 110 km/h. Än idag är många av de breda landsvägarna längs Norrlandskusten vanliga 13-metervägar och vanligtvis är dessa skyltade 110 på sommaren och 90 på vintern.

Även i Västsverige har en hel del 2+1-vägar byggts de senaste åren. Dock handlar det nästan i samtliga fall om vanliga landsvägar som har byggts om och därför har också hastighetsgränsen fått förbli 90 km/h. Några försök att höja hastighetsgränsen på några av dessa vägar, trots att de har plankorsningar, har inte gjorts, vilket man alltså har gjort på vissa vägar i inre Småland samt längs E22. Att tillägga kan även vara att man längs E4 i Norrland har som standard att alltid ha 110 km/h längs mitträckesvägar oavsett om de har plankorsningar eller trafikplatser.

Trots att väldigt många av de breda landvägarna utan mitträcke har byggts om till 2+1-väg de senaste åren så finns det fortfarande sträckor som behåller den gamla standarden. Av dessa är det bara en väg i södra Sverige som fortfarande har hastighetsgränsen 110 km/h, vilket är riksväg 26 förbi Gislaved. Sträckan är till största del försedd med trafikplatser, dock ej skyltad som motortrafikled. Som jämförelse kan tilläggas att man i Norrland, framförallt i inlandet, väldigt ofta använder hastigheten 110 km/h på vanliga landsvägar, även om de inte är bredare än 7 meter. I vissa fall sänker man till 90 på vintern, men i många fall inte.

Det är länsstyrelserna som beslutar om hastighetsgränser och förbud längs vägarna. Det skapar regionala skillnader, något som man i Sverige är känslig för. Lösningen brukar i svensk politik vara att flytta beslut till regeringen. I andra länder brukar man inte oroa sig så mycket för regionala skillnader utan föredrar lokalt styre. Se även Subsidiaritet.

[redigera] Utanför Sverige

Framgången med vägtypen har skapat intresse för den. Många länder har dock inte den breda typ av landsväg som lätt byggs om till 2+1-väg. I bland annat Tyskland och Storbritannien anser man att det är lämpligare att satsa på motorvägar istället. Norge planerar sådana vägar men europavägarna är oftast för smala, vilket kräver dyra breddningar. Man nöjer sig då med blandat 1+1 och 2+1 med räcke (färre omkörningssträckor). I Irland har en del sådana byggts, och fler ska byggas (breddning och ombyggnad av befintlig väg. Klicka på "English" till vänster för mer info). I Polen finns ett större antal breda landsvägar med vägren av samma typ som motsvarigheterna i Sverige och dessa är lämpliga för ombyggnad till 2+1-vägar. Intresse för detta finns också i Polen och det är därför mycket troligt att detta kommer att växa fram även på det polska vägnätet.