Armeniska folkmordet

Wikipedia

Första världskriget

Tidsaxel

Bakgrund

Folkmordet på armenierna

Krigets följder

Politik och diplomati

redigera

Armeniska folkmordet, även kallad Armeniska förintelsen, var ett folkmord på och svår förföljelse av den armeniska,assyriska och syrianska befolkningen i dåvarande Osmanska riket mellan 1915 och 1923, samtida med första världskriget.

[redigera] Förhistoria

I det Osmanska riket var muslimska turkar den dominerande gruppen. De judar och kristna som fanns levde segregerade från muslimerna som dhimmis och hade vissa rättigheter unde förutsättning att de inte ställde några krav på jämlikhet.^[1] Den armeniska minoriteten tillhörde till största delen den armeniska apostoliska kyrkan och levde i städerna i särskilda milleter där de fick en viss frihet i inre angelägenheter. Armenerna hade inget politisk inflytande, särbehandlades juridisk och fick betala en extra skatt som "otrogna".^[1] Armenerna var framgångsrika inom ekonomin och under 1900-talets början fick de även en möjlighet att få staliga ämbeten. De var mest koncentrerade i östra anatolien där det historiska armeniska riket funnits. I Osmanska riket fanns under 1870-talet två miljoner armenier; i Ryssland fanns tre miljoner.^[1]

[redigera] Upptakten till folkmordet

Under det sena artonhundratelet flödade europeiska idéer och konsumtionvaror in i det Osmanska riket. Det ledde till att de turkiska muslimska feodala härskarna och hantverkarna i riket kom konflikt med de handels- och europainriktade armenierna. Riket var dock beroende av investeringar vilket stärkte armenierna ställning. En annan konflikt var den mellan stad och landsbygd. Emenierna hade tilsammans med andra kristana minroiteter en stark ställning i städerna medan turkarna och kurderna dominerade landsbygden.^[2]

Armenierna började, inspirerade av nationalismen, under sent 1800-tal att ställa krav på att få samma rättigheter som muslimerna. De organiserade sig i partier och fick internationellt stöd för sina nationella strävanden. Vissa av partierna ville bryta sig ut ur det Osmanska riket och bilda en armenisk stat men den stora majoriteten av armenerna upfattades som lojala och välanpassade undersåtar.^[3] I fredsfördraget i San Stefano efter rysk-turkiska kriget 1877-1878 och vid Berlinkongressen ställdes krav på viss armenisk autonomi, krav som inte skulle följas upp av de stormakter som ställt dem.^[4]

Den ökade misstänksamheten mot väst kom alltmer att risktas mot armenierna. 1894-1896 dödades tiotusentals armenier i en massaker inledde med att turkiska och kurdiska trupper anföll armeniska bönder runt staden Sassoun. 1896 intogs den osmanska banken i Konstantinopel av radikala armenier som hotade att spränga banken om det inte blev ett stopp på pogromerna mot armenier. Resultatet blev att pogromerna blev alltmer intensiva och tusentals armener dödades i huvudstaden. Abdülhamid II, den osmanske sultanen, lät massakrererna fortsätta.^[5]

1908-1909 avsattes den konservative sultanen av en grupp reforminriktade unga officerare vilketinledde den ungturkiska revolutionen. Bland ungturkarna fanns två inriktningar. En var liberal inriktning som ville dectralisera riket, utöka minoriteternas rättigheter och i det länga loppet förvandla riket till en federation. Den andra inriktningen var nationalistisk och ville stärka centralmarkten och de muslimska turkarnas dominans. Motgångnarna i Balkankrigen kom dock att leda till ett allt hårdare samhällsklimat. Ungturkarna, som urpsrungligen samrbetat med armenierna, blev alltmer chauvinistiska och islamistiska.^[6]

[redigera] Folkmordet

De ungturkiska ledarna slöt ett hemlig allianfördrag med Kejsardömet Tyskland och gick under hösten 1914 defintivt in i första väldskriget där man gjorde territoriella förluster läng fronten mot Tsarryssland. Vid av år 1915 avväpnades och demobiliserades de armeniska soldaterna i den osmanska armén.^[7]

Natten mellan den 24 och 25 april 1915 greps drygt ett hundratal armeniska intellektuella i Konstantinopel^[8] och deporterades och avrättades. Några veckor senare hade tusentals armenier i ledande positioner mördats. Många av dem var vänner till de ungturkiska ledarna.^[9]

Det är än idag inte helt klarlagt vad som hände; ämnet är tabubelagt i Turkiet och har lett till spänningar mellan de moderna staterna. Det absoluta flertalet av forskarna vävdat att mellan 800 000 och en miljon armenier dog.^[10]1915 dog det största antalet men folkmordet forsatte efter första världskrigets slut och fram till 1923.^[10] Armeniska myndigheter menar att mellan 1,5 och 2 miljoner armenier dödades i folkmordet medan Turkiet hävdar att det endast var 400 000. En modern källkritisk undersökning^[11] som bygger på tillgänglig befolkningsstatistik i de berörda områdena anger följande siffror: 700 000 mördade i anslutning till sina bostäder, 600 000 försvunna under deportation och 200 000 tvångsassimilerade (dvs. tvångsomvända till Islam). Summa 1,5 miljoner människor.

[redigera] Efterspelet

I den armeniska kulturen är folkmordet än idag högst aktuellt. När Armenien frigjorde sig från det kollapsande Sovjetunionen 1990 skrev man i självständighetsdeklarationen att en av grundpelarna för den nya staten skall vara att arbeta för ett internationellt erkännande av folkmordet 1915. Den 24 april 2005 uppmärksammades av världens armenier som Armeniska martyrernas dag.

Den 19 januari 2007 mördades den turkisk-armeniske skribenten Hrant Dink med tre skott i nacken på öppen gata i Istanbul. Dink dömdes år 2005 till 6 månader villkorligt fängelse för att ha förolämpat den turkiska nationen genom att ha skrivit om det armeniska folkmordet. Mycket talar för att mordet på honom har med hans skriverier att göra då han av turkiska ultranationalister definierats som landsförädare.^[12]

[redigera] Internationella erkännanden

1965 Uruguay (lag 2004)
1982 Cypern
1985 FN, Kommissionen för Ekonomiska, Sociala och Mänskliga Rättigheter (ESCOR)
1987 EU-parlamentet
1995 Ryssland
1996 Grekland
1998 Belgien
1998 Frankrike (lag 2001)
2000 Italien
2000 Sverige (Uttrikesutskottet betänkande 1999/2000:UU11)
2000 Libanon
2000 Vatikanen
2002 Kanada
2003 Argentina (lag 2006)
2003 Schweiz
2004 Slovakien
2004 Nederländerna
2005 Tyskland
2005 Litauen
2005 Polen
2005 Venezuela

[redigera] Folkmordet i kulturen

Folkmordet har genom åren skildrats av flera skönlitterära författare. Franz Werfel berättar i sin roman (1935) De fyrtio dagarna på Musa Dagh en historia om ett försök till kollektivt försvar. Efter en inledande redovisning av läget sett genom en utrikes bosatt hemvändande armeniers ögon och hans spirande engagemang för och väg till insikt om vad som höll på att ske, börjar beskrivningen av själva utrensningarna. Slutligen tar denne initiativ till att 4000 armenier gräver ned sig bland kullarna och håller ut mot överväldigande osmanska styrkor. Efter mer än 40 dagar undsattes de av en fransk flottenhet, som bland sina befäl hade en fransk sjöofficer av armenisk härkomst. Boken har filmats, dock först efter flera inställda försök som eftergift för turkiska myndigheters påtryckningar.

Det armenisk-amerikanska metal-bandet System of a Down har engagerat sig i att informera om folkmordet och varje år har de en konsert i minne av det. Deras låt P.L.U.C.K. (Politically Lying Unholy Cowardly Killers) tillägnas folkmordets offer.

[redigera] Litteratur

Dadrian, Vahakn N., The History of the Armenian Genocide: Ethnic Conflict from the Balkans to Anatolia to the Caucasus . Providence, RI: Berghahn, 1995
Bengtsson, Bertil, Svärdets år. Om folkmordet på de kristna i Turkiet 1894-1922. Södertälje 2004.
Gerner, Kristian,Karlsson, Klas-Göran, Folkmordens historia (2005) Stockholm: Bokförlaget Atlantis AB. ISBN 91-7353-073-5.
Karlsson, Klas-Göran, Folkmordets etiologi : armenierna i Osmanska riket 1915-1918, ingår som artikel i Stat, nation, konflikt. Höganäs 1996.
Werfel, Franz; De fyrtio dagarna på Musa Dagh. AB Bonniers gula serie. (på svenska 1935)