Ivar Hallström

Wikipedia

Ivar Kristian Hallström, född den 5 juni 1826 i Stockholm, död den 11 april 1901 i Stockholm, var en svensk kompositör.

Innehåll

1 Biografi
2 Hallström idag
3 Hallström och baletten
4 Källor

[redigera] Biografi

I Stockholm erhöll Hallström undervisning i pianospel av professor Passy och den tyske pianisten Stein. Samtidigt bedrev han andra studier och tog 1844 studentexamen och 1849 hovrättsexamen. I Uppsala lärde han känna prins Gustaf och deltog i dennes musikaliska övningar. Hans första komposition att bli en duett till sångspelet Hvita frun på Drottningholm 1847. 1852 avbröt han sin tjänstemannakarriär och kom att helt ägna sig åt komposition och undervisning. Efter prins Gustafs död blev han 1853 bibliotekarie hos Prins Oskar, bosatte sig samma år i huvudstaden och verkade som pianolärare samt började utge sånghäften, vilka vann popularitet och fick god kritik. 1861-72 förestod han det musikinstitut, som förut innehafts av Adolf Fredrik Lindblad.

1881-85 var han instruktör för sångscenen vid Kungliga operan. Hallström blev 1861 ledamot av Kungliga Musikaliska Akademien och 1881 av Göteborgs Kungl. Vetenskaps- och Vitterhets-Samhälle samt erhöll professors namn. Hallström röjde som tonsättare inte någon egentlig genialitet och hans utbildning i musik var begränsad, särskilt i intrumentation. I melodiken finns en vek, mollstämd melodik med en touche av folklore, något han skulle utveckla till mästerskap. Den musikaliska stilen påminner om Felix Mendelssohn och Robert Schumann något som visar sig Blommornas undran. I Herr Hjalmar finner man operatonsättaren där Charles Gounod och Giacomo Meyerbeer är den största inspirationen.

Han lärde sig mycket om harmonik, instrumentation och vokallinje genom att han skrev av många tonsätatres verk. Hallström lyckades bäst dels i enkla visor vid pianot, ett instrument som han behärskade väl, dels i operetter, sådana som Den förtrollade katten (1869), Mjölnarvargen (1871) och Silverringen (1880), Jaguarita (1884), Aristoteles (1886) och sagospelet Per Svinaherde (1887).

Det är emellertid inte dessa, som gjort hans egentliga berömmelse, utan den omständigheten, att han är den förste, som med någon sanning kan sägas ha skapat en svensk nationalopera. Hertig Magnus och sjöjungfrun (1867) är den första verkliga operan med både svenskt ämne och svensk musikalisk grundfärg, och Hallströms huvudarbete, Den bergtagna (1874), var med alla sina longörer och sin vacklande stil rätt länge det förnämsta svenska arbetet i denna riktning. Denna opera utmärker sig i synnerhet för ett lyckligt stämnings- och situationsmåleri. Den har gått över scenen även i Köpenhamn, München och Hamburg. Ej fullt på samma höjd står Vikingarna (1877), svagare är de i förening med K. Nordqvist komponerade baletterna En dröm (1871), Ett äventyr i Skottland (1875) och Melusina (1882) samt operorna. Neaga (1885; till text av Carmen Sylva), Granadas dotter (1892), Liten Karin (1897; uppförd 1997 i Kalmar) och Hin ondes snaror (1900).

Hallström satte även musik till Frans Hedbergs Stolts Elisif (1870) med flera pjäser samt skrev han kantatverken Blommornas undran (1860; ett av hans bästa arbeten, prisbelönt av Musikaliska konstföreningen 1860), Herr Hjalmar och skön Ingrid (båda till texter av prins Oskar), Upsala minne (1878), Sonnenkind (1884), Skaldens hämnd (1894), Kunglig jubileumskantat (1897), Kantat vid Kungliga teaterns invigning 1898 och Sfinxen (1898). Hallström utgav ett 70-tal visor (många är otryckta) samt åtskilliga duetter. Flera av hans sånger torde komma att leva kvar, bland annat den klangfina manskvartetten Dryckesvisa (Vinet fradgar). En minnesvård restes 1906 över hans grav på Maria kyrkogård.

[redigera] Hallström idag

1990 satte Vadstena-Akademien upp Hertig Magnus och sjöjungfrun med Per Borin, Per-Erik Öhrn, Erik Stålberg, m.fl. Uppsättningen spelades också in för TV.

[redigera] Hallström och baletten

Även på den svenska balettens område har man tänka i nya banor om Hallström insats, tillsammans med Conrad Nordqvist och Theodor Marckhl, Hallström var den förste svenske kompositören som ägnade sig åt balett som självständig konstform.