Spårväg

Wikipedia

Spårväg är ett lokalt spårbundet transportmedel, främst avsett för personbefordran, vanligen anlagt i stadsmiljöer - dels i gatuspår tillsammans med annan trafik, dels på egen banvall. Vanligen förekommer inga särskilda stationsbyggnader eller höga plattformar och hållplatsavstånden är ofta korta. Det som främst karaktäriserar spårvägen, jämfört med järnvägen, är dess större flexibilitet. Den kan ha skarpare kurvor och brantare lutningar än en järnväg. Detta är egenskaper som gör den idealisk för anläggande i stadsmiljö. Fjärrblockering saknas ofta och hastigheterna är ofta låga.

Spårvagn (i dagligt tal "vagn") är ett lätt spårtrafikfordon, oftast för personbefordran, oftast av motorvagnstyp, konstruerat för att klara spårvägens kurvradier och stigningar. Den har ofta också kraftigare bromsar, för att snabbt kunna stanna i gatumiljö, samt belysning och skyltning som är lämplig för stadstrafik.

Sedan länge är den elektriska spårvägen den överlägset vanligaste, men även häst-, ång-, kabel- och bensinspårvagnar har förekommit.

I Sverige har spårvägar funnits i en stor mängd städer, men finns idag i Göteborg, Norrköping och Stockholm.

Innehåll 1 Spårväg 1.1 Nödvändiga egenskaper 1.1.1 Flexibel 1.1.2 Lokal 1.1.3 Personbefordran 1.2 Vanliga egenskaper 1.2.1 Bangeometri 1.2.2 Gatuspår 1.2.3 Lokalt transportmedel 1.2.4 Ovan jord 1.2.5 Tågväg och signaler 1.2.6 Mötessida 1.2.7 Linjespänning 1.2.8 Spårvidd 1.2.9 Hastighet 1.3 Snabbspårväg 2 Spårvagn 2.1 Nödvändiga egenskaper 2.2 Vanliga egenskaper 2.2.1 Personbefordran 2.2.2 Spårgeometri 2.2.3 Gatuspår 2.2.4 Tågväg och signaler 2.2.5 Mötessida 2.2.6 Linjespänning 2.2.7 Lokalt transportmedel 2.2.8 Övrigt 2.3 Duospårvagn 3 Framdrivningssystem 3.1 Muskelkraft 3.2 Ångdrift 3.3 Kabeldrift 3.4 Förbränningsmotordrift 3.5 Eldrift 4 Elektriska spårvagnstyper 5 Fler spårvagnstermer 6 Spårvägar i Sverige 6.1 Hästspårvägar i Sverige 6.2 Ångspårvagnar i Sverige 6.3 Bensinspårvagn i Sverige 6.4 Elektriska spårvägar i Sverige 6.5 Spårvidd 7 Spårvägar i övriga Europa 8 Museispårvägar 9 Spårvagnstillverkare i Sverige 10 Litteratur 10.1 Förkortningar 11 Se även 12 Externa Länkar

[redigera] Spårväg

Gränsen mellan vad som är en spårväg/spårvagn och en järnväg/tåg är inte särskilt skarp och det är svårt att formulera generella egenskaper som gäller för alla spårvägar. Beskrivningen har därför delats upp i nödvändiga och vanliga egenskaper. Många av de egenskaper som här anges som vanliga, är dock så vanliga att avvikelser måste anses som mycket ovanliga.

I Sverige är det en fråga om tillstånd, myndigheterna ger tillstånd antingen för spårväg, tunnelbana eller järnväg. Reglerna varierar mellan länder, men tunnelbana och järnväg brukar inte få gå i gator längs med dem, även om det förekommer [1]. Ett mellanting i Sverige är Lidingöbanan som har tillstånd som järnväg men den trafikeras av spårvagnar. Av SL klassificeras den som förortsbana.

[redigera] Nödvändiga egenskaper

• En spårväg är en spåranläggning avsedd för trafik med spårvagnar (se nedan).

[redigera] Flexibel

• En spårväg är mer flexibel än en järnväg och kan ha mindre kurvradier, såväl horisontella som vertikala. Horisontella kurvradier på ned till 30 meter är inte ovanliga. Anledningen till att vi förknippar spårvägen med stadsmiljön är, att dessa egenskaper lämpar sig för anläggning i just stadsmiljöer, där man ofta måste till exempel kunna kröka runt ett hus.

[redigera] Lokal

• Spårvägen är ett lokalt transportmedel och anläggs sällan på långa sträckor. Kurvigheten hos banan är naturligtvis orsaken. Skall man åka långt, vill man att det skall gå snabbt, vilket inte är möjligt på en spårväg.

[redigera] Personbefordran

• En spårväg är främst avsedd för personbefordran medelst spårvagnar. Godtrafik på spårväg har dock förekommit i relativt stor utsträckning. I Göteborg har till exempel kött, socker, ved, styckegods och barnvagnar transporterats på särskilda godsspårvagnar. Det fanns till och med en likspårvagn - fast det kan ju betraktas som en form av personbefordran (Hammarson, 1979, s. 327-333). I Malmö fraktades under tiden 1919-1963 stenkol från frihamnen till gasverket 8-9 gånger per dag med ett lastlok med två vagnar (Andersson, Forsberg, 2006, s. 40, 59-61). Separat godstrafik på spårväg förekommer idag i Sverige endast vid spårarbeten. Även arbetsfordon kan trafikera en spårväg.

En lokal, flexibel spåranläggning, främst avsedd för godstrafik - till exempel en skogsbana, bruksbana, gruvbana - brukar däremot inte betraktas som en spårväg.

[redigera] Vanliga egenskaper

[redigera] Bangeometri

• Spårvägar kan vanligen också ha stora stigningar på över 60 promille. Även detta kan naturligtvis komma till pass i en stad. Fordonen klarar detta genom drivning på alla hjul och bättre bromsar. Undantaget är hästspårvägen, där hästarna inte klarade för branta backar. (Stigbergsliden i Göteborg hade hästspårväg uppför en sådan backe. Man spände för en extra häst som fick vila mellan uppdragen).

[redigera] Gatuspår

• En spårväg är vanligen - men inte alltid - anlagd i stadsmiljö. Den kan då antingen vara anlagd på egen banvall - vilket alltså inte skiljer den från järnvägen; eller i gatuspår. För det senare krävs att man använder rännskena, det vill säga en skena med en ränna, som möjliggör att spårvagnens hjulfläns kan få plats nere i gatan. Även järnvägar kan vara byggda med rännskena och delvis ligga i gata. Detta är till exempel inte ovanligt i hamnar (det är inte allmän väg). Andra exempel är de kombinerade väg- och järnvägsbroarna i Sveg, Oxberg och Rossön (där vägen stängs när tåg kommer). Ofta ligger spårvägen på egen banvall i förorterna och i gatuspår, när den kommer in i stadskärnan. Det beror på att förorterna ofta var landsbygd förr i tiden och man planerade in spårvägen när man planerade bygge av förorter. Stadskärnorna byggdes innan det fanns spårvägar och därmed var man hänvisade till gatorna. I Göteborg fyllde man delvis igen några kanaler och använde för spårvagnsspår, de används idag för buss också.

• De växlar som ligger i gata är också av en annan typ än järnvägens. De är liksom spåret försedda med rännor och konstruerade så att spårvagnen bitvis kör på flänsarna istället för på själva hjulen. Bortsett från Djurgårdslinjen saknar Stockholms spårvägsnät gatuväxlar, gatuspår finns i viss mån dock.

[redigera] Lokalt transportmedel

• En spårväg har sällan speciella stationsbyggnader, men de kan förekomma.

• Den har sällan heller högt upphöjda plattformar, utan man stiger på från gatan eller från en refug.

• Hållplatserna ligger som regel tätt, ungefär som längs en busslinje.

• Turtätheten är ofta hög, i högtrafik ofta var tionde minut eller ännu tätare. Även pendeltåg kan dock ha stor turtäthet.

• Det krävs som regel att man, ofta via en elektrisk signalanordning, uppmärksammar föraren på att man önskar stiga av vid en hållplats, för att spårvagnen skall stanna. Det finns dock även järnvägar med hållplatser, där man måste säga till konduktören, för att tåget skall stanna. Dessa var vanligare förr.

[redigera] Ovan jord

• Till skillnad från tunnelbanan går spårvägen i huvudsak ovan jord. Den kan dock även gå i tunnel. Hammarkullen på Angeredsbanan i Göteborg har Sveriges enda helt underjordiska spårvägsstation.

[redigera] Tågväg och signaler

• Spårvägar har sällan fjärrblockeringssystem för att förhindra påkörning bakifrån - vare sig med signaler eller med automatisk tågkontroll (ATC), utan man kör på sikt. ATC är svårt att konstruera för gatuspår. Detta bidrar också till att hastigheten inte kan hållas så hög, för att risken för påkörning bakifrån skulle vara för stor.

• Vid järnvägen känner de vanligaste systemen av om tåget kommer, genom att de två rälerna kortsluts, och kan ge fri väg genom gatukorsningar. Vid spårvägar är rälerna som regel redan kortslutna genom att de i gatuspår är sammanfogade med avståndsjärn istället för slipers, och andra system krävs.

• Spårvägens växlar hanteras som regel av föraren. Förr med hjälp av ett växelspett. Numera ofta på elektronisk väg inifrån vagnen. Vid järnvägen sköts detta ofta av tågklarerare.

• Också signalanläggningarna skiljer sig från järnvägens. Särskilt om spårvägen är anlagd i gata, då de är anpassade för samtrafik med vägtrafikfordon. Ofta är de då i Sverige av samma typ som för kollektivtrafik med buss (S, -, ->).

[redigera] Mötessida

• Vid dubbelspårsdrift möts tåg och spårvagnar som regel på samma sida som vägtrafiken. Särskilt gäller detta naturligtvis för dubbelspår i gata. Sverige utgör här ett undantag, där järnvägen vid högertrafikomläggningen 1967 aldrig gick över till högertrafik, vilket däremot spårvägarna gjorde. Det finns dock två undantag där vänstertrafik tillämpas: Angeredsbanan i Göteborg på sträckan Hjällbo - Angered Centrum (för att kunna ha gemensam rulltrappa i den underjordiska stationen Hammarkullen); samt Nockebybanan i Stockholm, på sträckan Alvik - Alléparken (för att bättre ansluta till den vänstertrafikerade tunnelbanan).

[redigera] Linjespänning

• Om spårvägen är elektrisk, är spänningen som regel avsevärt mycket lägre hos spårvägen än hos järnvägen. Som regel 600 - 750 V likström. (Att jämföras med Banverkets 16 000 V.) Detta för att minska riskerna i stadsmiljön. Kontaktledningen kan då också monteras på en lägre nivå.

[redigera] Spårvidd

• En spårväg kan ha vilken spårvidd som helst. I Sverige har 891, 1000 och 1435 mm förekommit, varav den sistnämnda varit den i särklass vanligaste. Utomlands är dock smalare spårvidd vanlig.

[redigera] Hastighet

Bangeometrins flexibilitet, samtrafiken med vägtrafikfordon och avsaknaden av fjärrblockeringssystem gör att hastigheten på spårvägar sällan är hög. I Sverige är största tillåtna hastighet 60 km/h på egen banvall.

[redigera] Snabbspårväg

• En snabbspårväg är en spårväg som är mer lik en järnväg. Den har mindre extrema kurvradier och stigningar och är som regel uteslutande anlagd på egen banvall. Hållplatserna är också glesare än på en vanlig spårväg. Exempel är Angeredsbanan i Göteborg och Tvärbanan i Stockholm.

[redigera] Spårvagn

[redigera] Nödvändiga egenskaper

• En spårvagn är ett lätt spårfordon.

• En spårvagn är avsedd att klara spårvägens kurvradier. För att klara detta har spårvagnen ofta mindre hjul och kortare hjulbas än ett tåg. Det förekommer dock att spårvagnar även helt eller delvis trafikerar järnvägar, till exempel Långedragsbanan och Angeredsbanan i Göteborg, som tidvis klassats som järnvägar, samt Lidingöbanan; samt duo-spårvagnen (se nedan).

[redigera] Vanliga egenskaper

[redigera] Personbefordran

• En spårvagn är vanligen avsedd för personbefordran. Särskilda spårvagnar för godstransporter och styckegods har dock tidvis varit vanliga. Dels har det funnits lastlok, som kunde lastas direkt; dels godssläpvagnar. Det fanns också motorvagnar för styckegods. I Göteborg har det till och med funnits en likspårvagn. (Hammarson, 1979, s. 327-333) Inga sådana specialvagnar finns idag i trafik i Sverige. Däremot finns det olika typer av arbetsvagnar - plogvagnar, mätvagnar, ledningsinspektionsvagnar, och så vidare.

• Om spårvagnen är en passagerarvagn, är den antingen en motorvagn, det vill säga motorn sitter i samma vagn som passagerarna; eller en släpvagn. Släpvagnar på elektriska spårvägar dras som regel av en motorvagn och är idag ovanliga. På en hästspårväg användes av förklarliga skäl endast släpvagnar. Lokdragna ångspårvagnar har också förekommit, till exempel i Bern i Schweiz (TÅG 3/06, s 24-26). Ångspårvagnarna i Stockholm var dock av motorvagnstyp - om man får säga så om en ångmaskin. Krävs långa spårvagnståg används idag oftast istället för släpvagnar multipeldrift, det vill säga två motorvagnar kopplas till varandra; eller ledvagnar, vilka blir allt vanligare. Tåg däremot har som regel inte varit av motorvagnstyp utan lokdragna, något som successivt håller på att ändras.

• En motorvagn är antingen en dubbel- eller enkelriktningsvagn. Den förra har förahytt i båda ändar. Den senare endast i den ena, samt ofta en rangerkontroller, från vilken vagnen kan manövreras, i aktern. Dubbelriktningsvagnar har som regel dörrar på båda sidor, enkelriktningsvagnar endast på ena. Enkelriktningsvagnar kräver vändslinga för att kunna vända. Dubbelrikningsvagnar förekommer i Stockholm, medan enkelriktningsvagnar förekommer i Göteborg och Norrköping.

• Om förarplats anordnats i en släpvagn, kallas vagnen manövervagn. Motorvagnen kan på så sätt skjuva släpvagnen framför sig. Manövervagnar finns på Lidingöbanan, men också på SJ:s tåg mellan Stockholm och Uppsala.

[redigera] Spårgeometri

• Om spårvägen har branta stigningar, måste även spårvagnen vara anpassad till detta avseende motorstyrka och bromsverkan.

[redigera] Gatuspår

• För att klara förhållandena på spårvägen, är spårvagnar eller spårvagnståg som regel mycket kortare än järnvägståg, sällan mer än 30-40 meter.

• Förekommer gatuspårsväxlar, måste spårvagnen vara anpassad för att klara körning på flänsarna.

• För att klara samtrafik med vägtrafikfordon är det särskilt viktigt med effektiva bromsar. Till skillnad från tåg är spårvagnar därför ofta utrustade med magnetskenbroms - en plan elektromagnet som hänger mellan spårvagnens hjul och som kan suga sig fast mot rälsen och så ge mycket hög friktion.

• Går spårvagnen i gata är den som regel utrustad med belysning som liknar vägtrafikfordonens mer än tågens, för att klara samtrafiken bättre. Vanligt är bromsljus, på modernare vagnar även körriktningsvisare och på de allra nyaste även positionsljus.

[redigera] Tågväg och signaler

• Läggs växlarna om elektroniskt inifrån vagnen, måste vagnen vara utrustad med signalgivare anpassade för systemet.

• Finns system för signalprioritering, det vill säga att vägtrafiksignalerna ger spårvagnen företräde när den kommer, måste utrustning för detta finnas på vagnen.

[redigera] Mötessida

• En dubbelriktningsvagn kan gå i både höger- och vänstertrafik, medan en enkelriktningsvagn är anpassad för antingen höger- eller vänstertrafik, genom att ha dörrarna på samma sida som man möts på, det vill säga höger sida vid högertrafik. En vänstertrafikvagn kan dock gå baklänges efter en högertrafikvagn och så få dörrarna på rätt sida vid högertrafik. Det var till exempel så man klarade högertrafikomläggningen, då alla vagnar inte kunde byggas om över en natt. På sträckan Hjällbo - Angered Centrum på Angeredsbanan i Göteborg är plattformarna belägna i mitten. För att klara detta med enkelriktade högertrafikvagnar, körs vänstertrafik på sträckan.

[redigera] Linjespänning

• Spårvagnen måste naturligtvis också vara anpassad till banans linjespänning.

[redigera] Lokalt transportmedel

• Om fler än en spårvagnslinje finns, är linjerna ofta numrerade och/eller färgmarkerade. Siffrorna och/eller färgerna anbringas då på spårvagnarna med skyltar och/eller lyktor. Tåg saknar i allmänhet linjenummer och -färger. Bussar saknar ofta linjefärg. Västtrafiks expressbussar i Göteborgsregionen har dock linjefärger. Stockholms spårvangslinjer saknar linjefärger.

[redigera] Övrigt

• Spårvagnars utsignal är som regel en klocka och inte en vissla eller siren. Undantag finns dock, särskilt för de spårvagnar som trafikerar järnvägar. Långedragsbanans vagnar var till exempel tidigare utrustade med en tryckluftsvissla, och Angeredsbanans med en membransiren.

[redigera] Duospårvagn

Spårvagn avsedd att kunna trafikera både en normal järnväg och spårväg. Den måste därför bland annat vara anpassad för båda linjespänningarna och signalsystemen.

[redigera] Framdrivningssystem

[redigera] Muskelkraft

Med detta avses vanligen spårvagnar förspända av dragdjur, vanligen hästar. Även mänsklig muskelkraft lär i vissa fall ha förekommit. Hästspårvagnar var den ursprungliga driftformen och var vanlig fram till sekelskiftet 1900, då eldriften slog igenom.

[redigera] Ångdrift

Ångspårvagnar av olika typer användes främst i brytningstiden mellan häst- och eldrift. De var vanligen konstruerade så att drivenheten, allstå ångmaskinen med tilhörande utrustning, upptog omkring 1/3 av vagnen, medan resten var passagerarutrymme. Även ångspårvagnar med separat lok har förekommet, till exempel i Bern i Schweiz.

[redigera] Kabeldrift

I städer med branta backar har kabelspårvagnar använts. De fungerar så att föraren medelst en gripklo under vagnen griper tag i en kontinuerligt löpande stållina, varvid vagnen sätts i rörelse. Kollektivtrafik med kabeldrift finns i San Francisco.

[redigera] Förbränningsmotordrift

För att slippa kostsamt kontaktledningsbygge användes i bland bensin- eller dieseldrivna spårvagnar.

[redigera] Eldrift

Den i dag överlägset vanligaste typen av spårvagn är den elektriska. Den drivs av elmotorer, vars varvtal regleras av föraren med hjälp av en kontroller. Strömmen finns tillgänglig längs banan i en kontaktledning och överförs till vagnen via en strömavtagare. Som den andra polen tjänstgör stålhjulen och strömmen leds tillbaka via rälsen. Normalt används omkring 600-750 V likström. Den absolut vanligaste konstruktionen innebär att kontaktledningen hängts upp ovanför rälsen och att strömavtagaren anbringats på spårvagnens tak. I vissa städer har man valt att istället använda olika typer av strömskenor förlagda i rännor i gatan. Detta framför allt av stadsbildsskäl. Det mest kända exemplet är det på 1950-talet nedlagda nätet i London. I Bordeaux inrättades 2003 ett modernt system med kontaktledningen i gatan. Den är här inte nedgrävd, utan ligger i gatunivå, men blir endast strömförande, när vagnen är ovanför (MfSS 2006:4, s. 21-24). Även spårvägssystem med ackumulatorbatterier har förekommit.

[redigera] Elektriska spårvagnstyper

• Plattformsvagn - Spårvagn med en central kupé med bänkar, samt separata plattformar med ståplatser och förarplats. Byggd i trä på stålunderrede. Körs med kontroller med vev. Helt dominerande till 1940-talet.

• Sommarsläp - Luftig släpvagn utan väggar. Vanlig sommartid under 1900-talets första decennier.

• Mustang - Vagnsmodell utan separata plattformar. Har kontroller med ratt. Byggdes under 1940- och 50-talen.

• Pedalvagn - Spårvagn där fart och broms regleras med pedaler. Byggdes under 1950-1970-talen.

• PCC-vagn - Liknar pedalvagnen. Var vanlig i USA.

• Ledvagn - Spårvagn med en eller flera leder.

• Låggolvsvagn - Spårvagn som helt eller delvis har låggolv. Byggs från 1990-talet.

[redigera] Fler spårvagnstermer

• Förare - En spårvagn framförs av en spårvagnsförare.

• Konduktör - Ibland förekommer separat personal, som tar upp avgiften eller klipper biljetter.

• Vagnhall - I vagnhallen ställs vagnarna upp, när de inte används.

[redigera] Spårvägar i Sverige

Huvudartikel: Spårvägsstäder i Sverige

[redigera] Hästspårvägar i Sverige

Hästspårvagnar har funnits i Stockholm år 1877-1905, i Göteborg år 1879-1902 och i Malmö år 1887-1907. Dessutom fanns kortare linjer med säsongstrafik i Limhamn, Ljunghusen och Ramlösa (den sistnämnda var för övrigt Sveriges första hästspårväglinje).

[redigera] Ångspårvagnar i Sverige

Ångspårväg fanns i Sverige åren 1887-1901 på Södermalm i Stockholm.

[redigera] Bensinspårvagn i Sverige

I Stockholm användes en bensinspårvagn under 1920-talet mellan Karlaplan och Frihamnen. Krigsmakten ville inte ha någon luftledning över Gärdet, som måste passeras på denna sträcka, då man hade viss flygverksamhet där vid denna tidpunkt. Linjenumret var 19 och linjen existerade 14 april 1924–1 mars 1929.

[redigera] Elektriska spårvägar i Sverige

Elektrisk spårväg har funnits i en lång rad städer i Sverige: Gävle, Göteborg, Helsingborg, Jönköping, Karlskrona, Kiruna, Lidingö, Malmö, Mölndal, Norrköping, Stockholm, Stocksund, Sundsvall, Ulricehamn och Uppsala.

Den första elektriska spårvägen byggdes i Stockholm 1901. Stockholm har också haft det största spårvägsnätet i Sverige. I de flesta städer kom dock spårvägsnäten att avvecklas. Göteborg och Norrköping valde dock att satsa på sina spårvägar. Göteborg har idag Sveriges i särklass största spårvägsnät med tolv ordinarie linjer. Norrköping har två linjer. Stockholm avvecklade sina innerstadslinjer. Kvar blev linje 12 i Nockeby och linje 21 på Lidingö. Tvärbanan invigdes år 2000. Utbyggnad av spårvägen är planerad i alla tre städerna.

[redigera] Spårvidd

I Sverige är normalspår 1435 mm den i särklass vanligaste spårvidden för elektriska spårvagnar, även 1000 mm har förekommit, bland annat stadspårvägen i Kiruna och spårvägen i Ulricehamn. Hästspårvägar har förekommit i 1435, 1000 och 891 mm. Utomlands är smalspåriga spårvägar mer vanliga. Då är det oftast meterspår, alltså spårvidden 1000 mm, som gäller.

[redigera] Spårvägar i övriga Europa

Spårvägar finns bland annat i:

• Belgien: Antwerpen, Charleroi, Bryssel, Gent, Oostende och hela kusten
• Danmark har spårväg funnits i Köpenhamn, Århus och Odense
• Estland: Tallinn
• Finland har spårvägar funnits i Helsingfors, Åbo och Viborg. Helsingfors har behållit och utvecklat sitt nät. Se artikeln Helsingfors spårvägar
• Frankrike: Clermont-Ferrand, Nantes, Paris
• Irland: Dublin
• Italien: Milano
• Lettland: Daugavpils, Liepaja, Riga
• Norge har spårvägar i Oslo och Trondheim och har tidigare haft det även i Bergen. I Bergen finns planer att återuppta spårvagnstrafiken
• Polen: Bydgoszcz, Gdańsk, Kraków, Szczecin, Warszawa, Wrocław, łódz
• Portugal: Lissabon, Porto
• Schweiz:Basel, Bern, Genève, Zürich
• Storbritannien: Blackpool, Glasgow, London, Manchester, Nottingham, Sheffield
• Tjeckien: Brno, České Budějovice, Olomouc, Ostrava, Plzeň, Prag
• Tyskland: Augsburg, Berlin, Bremen, Dortmund, Dresden, Düsseldorf, Essen, Frankfurt am Main, Frankfurt an der Oder, Freiburg, Karlsruhe, Leipzig, Mannheim, München, Nürnberg, Rostock
• Ungern:Budapest, Debrecen, Miskolc, Szeged
• Österrike: Innsbruck, Linz, Wien

[redigera] Museispårvägar

Huvudartikel: Museispårvägar i Sverige

Svenska Spårvägssällskapet har en museispårväg i Malmköping med en stor samling vagnar från hela Sverige. Trafiken bedrivs på den nedlagda Mellersta Södermanlands Järnväg.

Svenska Spårvägssällskapet bedriver också museal trafik på Djurgårdslinjen i Stockholm och i på befintliga spår i Norrköping.

I Stockholm finns också det välfyllda Stockholms Spårvägsmuseum på Södermalm.

Spårvägssällskapet Ringlinien disponerar en stor samling museala spårvagnar i Göteborg, med vilka man sommar- och vintertid bedriver trafik på stadens befintliga spår.

Även i Malmö finns en museilinje (se Museispårvägen, Malmö).

I Danmark finns Sporvejsmuseet Skjoldenæsholm och i Oslo finns också ett spårvägsmuseum.

[redigera] Spårvagnstillverkare i Sverige

De bolag som tillverkat flest spårvagnar i Sverige är ASEA och Hägglunds. Flera spårvagnar tillvekades också lokalt av de olika trafikbolagen.

[redigera] Litteratur

• Andersson, Per Gunnar; Forsberg, Anders; (2006); Malmö elektriska spårväg 100 år; Stockholm: Trafiknostalgiska Förlaget.
• Hammarson, Stig, Stig Hammarson (1979), Zeppelinare, Limpor och Mustanger: Spårvägen i Göteborg 100 år, Malmö: Frank Stenvalls Förlag.

[redigera] Förkortningar

MfSS=Meddelanden från Svenska Spårvägssällskapet

[redigera] Se även

• Duospårvagn
• Förortsbana
• Hästomnibus
• Hästspårväg
• Interurbanspårväg
• Järnväg
• Kollektivtrafik
• Premetro
• Rälsbuss
• Snabbspårväg
• Spårtaxi
• Stadsbana
• Tunnelbana
• Trådbuss
• Ångspårväg

[redigera] Externa Länkar

• Nordens spårtrafik