Psykoanalys

Wikipedia

Psykoanalysen är en grupp psykologiska teorier och metoder som har det gemensamt att de förutsätter att människans psyke har en omedveten del. Psykoanalysen grundades av den österrikiske läkaren Sigmund Freud, i vars korrespondens termen förekommer för första gången 1896.

Psykoanalysen är

en grupp teorier om människans psyke,
en metod för att behandla psykiska åkommor och lindra mänskligt lidande,
en metod för att vinna kunskap om det mänskliga psyket.

[redigera] Teorin

Psykoanalytiska teorier, som har utvecklats under mer än hundra år, är mycket omfattande och ibland motsägelsefulla. Den klassiska psykoanalysen har sin grund i Sigmund Freuds författarskap. Objektrelationsteorin utvecklades i Storbritannien under 1940 och -50-talen. Jagpsykologin är en amerikansk skolbildning. Lacaniansk psykoanalys är en riktning som utvecklats i Frankrike under 1900-talets andra hälft. De psykoanalytiska riktningar som utvecklats efter Freud kallas ibland psykodynamiska och har det gemensamt att de lägger mindre vikt än den klassiska psykoanalysen vid drifter och sexualitet.

[redigera] Den klassiska psykoanalysen

Psyket kan enligt Freud förstås utifrån tre modeller, den topiska, den dynamiska, som också kallas den andra topiken, samt den ekonomiska.

Den topiska modellen, eller den första topiken, innebär en uppdelning av psyket i systemen det medvetna, det förmedvetna och det omedvetna. I systemet det medvetna finns det som vi för tillfället riktar uppmärksamheten mot; tankar, perceptioner och fantasier. Systemet det förmedvetna innehåller alla de minnen, kunskaper och tankar som när som helst kan göras medvetna. Systemet det omedvetna innehåller minnen och tankar som inte kan göras medvetna utan vidare. Anledningen till att omedvetna element inte kan bli medvetna är att de orsakar psykiskt obehag.

I 'Orientering i psykoanalys' använder Freud en spatial metafor för att beskriva hur dessa tre system förhåller sig till varandra. Det omedvetna kan liknas vid en stor balsal, där många personer håller till. Det förmedvetna kan liknas vid ett mindre rum i anslutning till salen. Det medvetna är det av det förmedvetna rummets innehåll som för tillfället är föremål för uppmärksamheten.

I den dynamiska modellen, som också kallas den andra topiken, beskrivs psyket med hjälp av begreppen detet, jaget och överjaget. Dessa tre bör inte förstås som homunculi eller hjärncentra, utan som strukturer och teoretiska konstruktioner. Detet utgörs av neurala representationer av grundläggande biologiska behov, som hunger, törst, överlevnadsdriften och fortplantningsdriften. Alla organismer har vissa grundläggande behov – föda, sex, undvika smärta och skador, etc – som behöver uppfyllas och detet är den del av psyket som översätter dessa behov till s.k. drifter. Detet är den psykiska instans som utvecklas först. Detet fungerar enligt lustprinicipen, det söker behovstillfredsställelse och söker undvika olust.

Den del av psyket som genom sinnena har kontakt med den yttre världen utvecklas så småningom till jaget. Jaget söker genom sinnen efter objekt som kan tillfredsställa de behov som detet skapat. Eftersom jaget till skillnad från detet måste ta hänsyn till verklighetens begränsningar sägs det fungera enligt realitetsprincipen.

Under sökandet efter tillfredsställande av de drifter och instinkter som detet skapat kommer jaget att stöta på hinder och hjälpmedel, beteenden och strategier som bestraffas eller belönas, samt objekt som kan hjälpa eller stjälpa sökandet. Det behövs någonting som kan bevara och kontrollera dessa aspekter; denna instans kallas överjaget. Den tilltagande komplexiteten i organismens värld bidrar nu dessutom till att nya, mer komplexa behov av social snarare än biologisk natur tillkommer. Så medan detet bidrar med de biologiska behoven och drifterna är det överjaget som bidrar med de sociala.

Något förenklat skulle man kunna säga att jaget är centrum för verkligheten, överjaget representerar den sociala verkligheten , medan den biologiska verkligheten representeras av detet.

Freud ansåg alltså att allt mänskligt beteende motiveras genom omedvetna drifter och instinkter - som i sin tur är neurologiska representationer av fysiska behov - vilka den medvetna delen är underställd och i grund och botten har ganska lite kontroll över. Han definierade en mängd olika drifter, som alla lydde i en slags hierarkisk ordning efter hur betydelsfulla de är för beteendet. Han refererade till de mest grundläggande och kraftfulla instinkter som livsinstinkterna, nödvändiga både för den enskilde organismens – behovet av bland annat föda och vatten - samt artens överlevnad – behovet av fortplantning. Livsinstinkterna kallades från början libido, men eftersom Freud mer än någon annan, då eller senare, har framhållit de sexuella drifterna som de allra starkaste och mest inflytelserika så har ordet libido kommit att beteckna just de sexuella drivkrafterna.

[redigera] Objektrelationsteori

Objektrelationsteorin utvecklades under mitten av 1900-talet av de brittiska psykologerna Ronald Fairbairn, D.W. Winnicott och Harry Guntrip. Den österrikisk-brittiska psykologen Melanie Klein (1882-1960) spelade också en stor roll. Objektrelationsteori lägger stor vikt vid barnets tidiga relationer och hur representationer av tidiga relationer påverkar den vuxna individen.

[redigera] Jagpsykologin

Den jagpsykologiska inriktningen inom psykoanalysen utvecklades av den österrikisk-amerikanske psykologen Heinz Hartmann (1894-1970). Hartmann ansåg att det inom jaget fanns en kärna som kunde fungera utan att påverkas av emotionella konflikter från det omedvetna. Psykoterapiformer influerade av jagpsykologin syftar till att utvidga den del av jaget som fungerar konfliktfritt. Andra betydande namn inom jagpsykologin är Anna Freud och Erik H. Erikson.

[redigera] Lacaniansk psykoanalys

Den franske läkaren och psykoanalytikern Jacques Lacan (1901-1981) kopplade samman psykoanalysen med andra ämnen, framförallt filosofi, strukturalistisk lingvistik och socialantropologi. En central tanke i lacaniansk psykoanalys är att människans psyke struktureras genom språket. Lacan menade att Freuds stora upptäckt inte var existensen av det omedvetna, utan det faktum att det omedvetna har struktur, nämligen en språklig sådan.

[redigera] Psykoanalytisk psykoterapi

Psykoanalytiska och psykodynamiska psykoterapiformer har mycket gemensamt. Psykoterapi brukar kallas psykoanalytisk när terapeuten och patienten träffas mycket ofta (tre till fem gånger i veckan), och när relationen som utvecklas mellan terapeut och patient ägnas stor uppmärksamhet. Målet med den psykoanalytiska behandlingen är, förutom symtomreduktion, att patienten får en ökad förståelse för sig själv och tar ansvar för sitt eget liv.

[redigera] Kritik

Under 1900-talet har kritik framförts som framförallt går ut på att psykoanalysens metoder är pseudovetenskapliga. Bland andra Karl Popper har beskrivit psykoanalysen som icke-falsifierbar, medan Adolf Grünbaum hävdar att den är falsifierbar och falsk. Ett flertal av Freuds observationer har anklagats för att vara påhittade. Under 1990- och 2000-talen har dock bland andra Mark Solms kopplat samman modern neurobiologi och psykoanalys, och därvid kunnat visa att psykoanalysen i många avseenden håller streck trots att Freuds förklaringsmodeller i många fall inte gör det. Genom en sådan sammankoppling blir psykoanalysen åtminstone indirekt falsifierbar, och härigenom faller Poppers kritik till viss del.