Tysk-romerska riket
Wikipedia
| Tysklands historia |
|---|
|
Tysk-romerska riket, egentligen Heliga romerska riket av tysk nation (ty. Heiliges Römisches Reich Deutscher Nation), var en stat i västra och centrala Europa som grundades 962 och upplöstes av Napoleon Bonaparte 1806.
Då det var som störst innefattade det inte bara dagens Tyskland utan även Österrike, Slovenien, Schweiz, Belgien, Nederländerna, Luxemburg, Tjeckien samt delar av östra Frankrike, norra Italien och västra och norra Polen.
Redan Karl den store använde sig av titeln romersk kejsare, vilket kan ses som en länk mellan det tidigare Västromerska riket och det Tysk-romerska riket. Det grundades när Otto I kröntes till kejsare 962. Grunden för riket lades dock redan i fördraget i Verdun år 843. Ordet helig lades till namnet på 1100-talet, vilket var ett sätt att poängtera kejsarens överhöghet som motvikt mot påvestolens ambitioner. Den tyska nationen lades på först på 1400-talet.
Efter reformationen delades de ingående staterna i en katolsk och en protestantisk grupp, vilket blev en av orsakerna till det trettioåriga kriget. Efter westfaliska freden 1648 förlorade det tysk-romerska riket i praktiken sin politiska betydelse.
År 1804 lämnade Österrike federationen för att bilda ett eget kejsardöme. Två år senare krossades återstoden av Tysk-romerska riket och erövrades till stora delar av Napoleons armé. 1806 upplöstes slutligen riket.
Innehåll |
[redigera] Rike?
[redigera] Voltaires klassiska citat om Tysk-romerska riket. Var det tyskt?
Riket kallades som nämnts officiellt "Heligt romerskt rike av tysk nation", och ett känt uttalande från Voltaire om detta rike var att det "varken var heligt, romerskt eller tyskt om ens ett rike". Voltaire var skeptiker bland annat till helighet och tyckte inte heller att det fanns något speciellt romerskt arv i det hela. Dessutom tyckte han inte att Tysk-romerska riket ens omfattade bara tyska områden (eftersom delar av nuvarande Italien, Nederländerna, Tjeckien osv. också ingick i riket).
[redigera] Splittringen (ett rike?)
Under medeltiden fanns det ett visst centralstyre. Men till skillnad från vad som var fallet i Frankrike, som delvis har gemensam historia med Tyskland (se Frankiska riket), kunde inte centralmakten bryta de feodala vasallernas makt över olika distrikt och regioner. Det hade däremot skett i Frankrike efter det hundraåriga kriget och under renässansen. Reformationen förstärkte detta förhållande och splittrade riket ytterligare. Olika furstestater hamnade på olika sidor i konflikten och ett inbördeskrig (det så kallade trettioåriga kriget) bröt ut om religionen. Då försvann den större delen av riksenheten.
Snarare än ett rike blev skapelsen därefter en lös federation, med viss gemensam lagstiftning om till exempel öl, och det bestod av ett stort antal stater av olika storlek.
Det fanns en gemensam ståndsrepresentation, en riksdag uppdelad i tre, senare fyra, ständer. Där var de olika furstestaternas furstar och ständer representerade. Denna riksdag sammanträdde mestadels i Regensburg i nuvarande Bayern. Riket styrdes formellt av en kejsare, som, sedan 1400-talet, alltid var av ätten Habsburg i Österrike (vilka kontrollerade mest landområden i riket).
Utländska regenter kunde ha territorier inom det Tysk-romerska riket – till exempel Sveriges besittningar i Pommern och Danmarks besittningar i Holstein. Utländska regenter ansågs då som kejsarens vasall på detta territorium och denne var till exempel hertig, greve eller dylikt där.
[redigera] Heliga romerska riket
Kejsaren ansågs vara helig på grund av att en av hans riksregalier var en relik, nämligen den heliga lansen som ansågs ha stuckits i Jesu sida vid korsfästelsen (jämför tyska Wikipedias artikel [2] om denna lans med närmare uppgifter i ämnet).
[redigera] Romerskt rike
Kejsaren ansågs som arvtagare till de romerska kejsarna eftersom kejsaren hade överhöghet över norra Italien såsom "kung av Italien". Kejsaren var dock först och främst "tysk konung" och såsom sådan valdes han formellt av kurfurstarna (som Habsburgarna kontrollerade sedan 1400-talet). Påven krönte sedan den nyblivne tyske konungen till kejsare.
[redigera] Det tysk-romerska rikets författning
Den tyska konungavärdigheten, med vilken från 962 den romerska kejsarvärdigheten var förenad, gick först i arv inom Karl den stores ätt karolingerna, som så småningom dog ut på svärdssidan. Vid Henrik I:s val 919 spelade arvsrätten inte längre samma roll. Men Henrik var istället rekommenderad av sin företrädare. Den sachsiska ättens konungar brukade redan under sin livstid nämligen låta hylla (välja) sina efterträdare, och inom den frankiska ätten följde man denna tradition.
Det första fullt fria valet var Lothar II:s 1125. Efter denna tid försvann alltmer arvsrättens begrepp, även om man höll sig inom ätten vid valet. I början deltog mest biskopar, ärkebiskopar och hertigar i valet. Småningom blev det så att de viktigaste andliga och världsliga furstarna höll ett förberedande val, som sedermera underställdes de andras godkännande. Slutligen blev det alltmer sed, att endast de furstar som innehade de högsta riksämbetena deltog i detta förberedande val, vilket alltmer blev det bestämmande och slutligen (från mitten av 1200-talet) det enda valet.
Dessa furstar, som innehade de högsta riksämbetena, var från början sju och kallades kurfurstar (koren betyder välja på medellågtiska, jämför svenskans kora och engelskans choose). De var alltså så att säga "valfurstar". Dessa riksämbetsmän var de tre ärkekanslererna[1] (som innehades av ärkebiskoparna av Mainz, Trier och Köln), ärkedrotsen (pfalzgreven vid Rhen), ärkemunskänken (kungen av Böhmen), ärkemarskalken (hertigen av Sachsen), och ärkekamreren (markgreven av Brandenburg). Denna ordning lagstadgades i "Gyllene bullan" (1356).
År 1623 erhöll Bayern Pfalz' gamla valrätt, men för Pfalz' räkning skapades 1648 en åttonde kurvärdighet. 1692 kom en nionde, för Hannover, vars regent blev ärkeskattmästare. Eftersom kurfurstarna ofta utövade sin valrätt genom sändebud och inte infann sig vid kröningarna (vilka skedde i Aachen), skapades nya ärftliga ämbeten, vilkas innehavare (subofficiales imperii) tjänstgjorde som deras vikarier. Detta var dock fallet endast med de världsliga sysslorna.
Sålunda var grevarna av Waldburg arvdrotsar, grevarna av Limburg och (efter 1713) grevarna av Althau arvmunskänkar, grevarna av Pappenheim arvmarskalkar, furstarna av Hohenzollern arvkammarherrar och grevarna av Zinzendorf arvskattmästare. Även andra ärftliga riksämbeten skapades. Bland annat blev furstarna av Thurn und Taxis ärftliga rikspostmästare, furstarna av Schwarzburg arvstallmästare, grevarna av Werthern det Heliga romerska rikets arvdörrvaktare, och så vidare.
Vid interregnum (tiden mellan en kejsares död och valet av hans efterträdare) var pfalzgreven riksföreståndare (vicarius imperii) för de frankiska länderna (juris francici) och kurfursten av Sachsen (juris saxonici) för de sachsiska.
[redigera] Noter
- ^ Ärkebiskoparna ansvarade formellt för följande delar av riket:
- Ärkebiskopen av Mainz var ärkekansler för Tyskland,
- Ärkebiskopen av Köln var ärkekansler för Italien (för den del som tillhörde riket) och
- Ärkebiskopen av Trier var ärkekansler för Burgund.
[redigera] Se även
