Skanderbeg

Wikipedia

Skanderbeg (på albanska Skënderbeu, från turkiskans Iskender Bey Arnauti, ”general Alexander, albanen”; egentligen Georg Kastriota), född 1403 i Kruja i Albanien och död 17 januari 1468 i Lezha, var förordnad till befälhavare för det albanska försvaret mot Osmanska riket mellan åren 1444 till 1468. Han anses som en av de främsta frihetskämparna i albansk historia, som sedermera upphöjts till nationalhjälte i Albanien.

Innehåll 1 Biografi 2 Förbindelser med Venedig 3 Giftermål 4 Skanderbegs sista dagar 5 Epitafium 6 Svärd och hjälm 7 Slag 8 Noter 9 Litteratur

[redigera] Biografi

Skanderbeg tillhörde den albanska adelsfamiljen Kastriota och var son till Johan Kastriota, hövding i norra Albanien, och prinsessan Vojsava. Genom devschirme-systemet blev han janitsjar i Osmanska riket och uppfostrades i den muslimska läran. Skanderbeg fick sin militära utbildning vid sultanens hov i staden Edirne och tillhörde den osmanska eliten i det imperiska gardet, vilket albanerna ansågs vara övervägande många på detta gardesregementet. Han ansågs som en mycket skicklig kavallerigeneral och var befälhavare över ett kavalleri på 5000 man. 1438 och 1440 skickades han med sin armé till norra Albanien för att slå ned revolter, då insåg han albanernas höga beredskap mot Osmanska rikets militära närvaro i albanskt bebott land. 1442 dog Skanderbegs far Johan Kastriota och sultanen beviljade hans furstendöme till en albansk avfälling istället för den rättmätiga arvingen. Under ett fältslag mot ungrarna och deras fältherre János Hunyadi deserterade han dock från den osmanska armén vid Niš år 1443 och återvände med sin brorson Hamza och 300 albanska ryttare till Dibra i sin hembygd och sedan till Kruja. Skanderbeg besegrade den osmanske paschan genom att omringa honom i slottet i Kruja. Senare ledde han sina landsmän i en resning mot sultanen. Han mobiliserade byar, utrustade borgar och byggde ut ett kurirsystem som skydd mot oväntade anfall från osmanska trupperna.

Skanderbeg behärskade inom kort Albanien. Han besegrade flera osmanska härar. I ett fälttåg 1449-1450 försökte den osmanske sultanen Murad II med 100 000 man förgäves besegra honom, och 1461 nödgades Mehmet II att genom ett fredsslut lämna honom i besittning av Albanien.

Skanderbeg inledde hösten 1461 en krigsexpedition om 5000 man och seglade till den italienska hamnstaden Brindisi. Skanderbegs kavalleri deltog i belägringen av Barletta och medverkade till att besegra kungarna av Huset Plantagenet och till att sätta stopp för erövringen av Sicilien. I augusti 1461 återupprättades kungadömet och kung Ferdinand I av Bägge Sicilierna besteg tronen.

År 1464 bröt Skanderbeg fredsavtalet på Pius II:s och venetianarnas uppmaning till samlat kristet korståg och stred därmed åter mot sina tidigare trosfränder. Skanderbeg fick år 1466 reda på att osmanerna hade trängt in i Albanien och var på väg mot huvudstaden med en armé på 200 000 man, ledd av sultan Mehmet II. Folket evakuerades och man tog med alla livsmedel. Den brända jordens taktik lämnade den osmanska armén föga mat att leva på. Armén svalt och nattetid anföll albanerna och hären tvingades därmed att dra sig tillbaka från Albanien.

Albanien fick betala ett högt pris för sin långvariga krigföring mot osmanerna. De många slag som utkämpades i Albanien orsakade mycket materiell förstörelse och mänsklig lidande. Många av de albanska invånarna emigrerade eller tvingades till att fly till andra länder. Handeln upphörde helt och hållet och Albanien hamnade i en ekonomisk nedgång. Tidigare blomstrande städer blev helt förstörda.

[redigera] Förbindelser med Venedig

Skanderbegs goda militära rykte spreds och han blev populär särskilt i Italien, vilket Republiken Venedig ogillade. Från början välkomnade de venetianska myndigheterna Skanderbeg för att ha vidmakthållit en buffertstat mellan deras kommersiella kolonier längs kusten och stärkt det venetianska försvaret mot Osmanska riket, men de blev nu rädda att förlora kontrollen över viktiga albanska städer. 1447 misslyckades Venedig överta makten i Albanien och störta Skanderbeg. 1448 utlyste Venedig ett årligen återkommande belöning på 200 dukat till den som mördade Skanderbeg. Republiken Venedig som befarade att Skanderbeg och de albanska trupperna skulle ockupera den venetianska besittningen Durrës, sände militär förstärkning till området. Generalen Paul Loredan, som styrde Durrës, mottog utmaningen att strida mot Skanderbeg och göra sig av med honom.

[redigera] Giftermål

Skanderbeg gifte sig vid 36 års ålder med den 23 år gamla prinsessan Marina Andronika, dotter till Albaniens näst mäktigaste furste Arianit Kommenos Thopia. Paret gifte sig den 26 april 1451 i katedralen i staden Kruja. De efterföljande dagarna besökte brudparet slott och städer över hela landet och mottog gratulationer från landsbefolkningen och flera europeiska stater, inklusive republiken Venedig.

[redigera] Skanderbegs sista dagar

Skanderbeg samlade mot slutet av sitt liv alla albanska furstar i Lezha, samt vissa andra potentater; även republiken Venedig inbjöds. Vid sin ankomst till Lezha blev Skanderbeg smittad av malaria, och kort därefter insjuknade han i en feber som han aldrig återhämtade sig från.

Sedan Skanderbeg blivit sjuk närmade sig en osmansk trupp hans läger. Utan sin ledare gick de albanska trupperna i ställning mot fienden, och man lyckades stå emot. Osmanerna led stora förluster och var tvungna att dra sig tillbaka. Nyheten om segern kom till Skanderbeg kort före hans död den 7 januari 1468. Redan kort efter hans död måste emellertid albanerna åter ge sig under osmanernas överhöghet. Detta inträffade slutgiltigt 1479. Skanderbegs son Johan II flydde till Neapel, där den siste av hans avkomlingar skall ha dött 1873.

År 1501 hade osmanerna återtagit kontrollen över alla de albanska provinserna. Skanderbeg blev en symbol för de albanska självständighetssträvandena från osmanerna.

[redigera] Epitafium

En tid var Skanderbeg inkvarterad vid dagens Piazza Scanderbeg i centrala Rom. På Piazza Albania nedanför Aventinen i Rom reste man 1940 en ryttarstaty av Skanderbeg, utförd av skulptören Romano Romanelli. Monument över Skanderbeg finns även i andra europeiska städer, i Skopje, Priština, Bryssel, Genève och Tirana.

Under Jacques Chirac tid som borgmästare i Paris 1976-1995 uppkallade han ett torg efter Skanderbeg.

Marin Barleti publicerade i Rom boken Historia de vita et gestis Scanderbegi Epirotarum principis., "Historien om Skanderbegs liv och död, prinsen av Epirus", som omgående översattes till flera språk.

Ludvig Holberg kallade Skanderbeg en av historiens främsta fältherrar^{[källa behövs]}. Den franske poeten Pierre de Ronsard skrev på 1500-talet en sonett om honom och så gjorde även den amerikanske poeten Longfellow. Antonio Vivaldi komponerade en teater med titeln Scanderbeg till Skanderbegs ära.

Voltaire skrev att Balkanhalvön inte skulle ha blivit osmanskt om det hade funnits fler ledare av Skanderbegs slag. Disraeli hyllade också Skanderbeg i sin novell The Rise of Iskander. Skanderbeg ansågs av det kristna Europa som hjälte, och påven omnämnde honom som ”Europas atlet”.^[1]

Christopher Marlowes första versdrama om den albanske frihetshjäten Skanderbeg har gått förlorat.

Skanderbeg blev en legendgestalt i både albansk och västlig diktning.^[2] I arberesjiska dikter framställs Skanderbeg inte bara som Albaniens räddare utan även som kristendomens försvarare.^[3]

Det finns en film baserad på Skanderbegs liv och hans kamp mot osmanerna, den heter Velikiy voin Albanii Skanderbeg.

[redigera] Svärd och hjälm

Skanderbegs hjälm är tillverkad av vit metall, utsmyckad med guldränder med symbolen gethornen i brons ovan.

[redigera] Slag

Slag som Skanderbeg utkämpade:

• Slaget vid Torviolli
• Slaget vid Albulena
• Belägringen av Berat
• Slaget vid Drin
• Första belägringen av Kruja
• Andra belägringen av Kruja
• Tredje belägringen av Kruja
• Fjärde belägringen av Kruja
• Slaget vid Pollog

[redigera] Noter

1. ^ Dalhoff-Nielsen, Peter, Örnarnas land : albanerna - ett folk i Europa. Tollarp: Studiekamraten 1995. ISBN 91-88576-08-6
2. ^ NE.se
3. ^ Albanian identities: myth and history. Ed. by Stephanie Schwandner-Sievers and Bernd J. Fischer. Bloomington: Indiana University Press 2002. ISBN 0-253-34189-2

[redigera] Litteratur

• Hodgkinson, Harry, Scanderbeg. London: I. B. Tauris 2004.
• Edwin E. Jacques, The Albanians: An Ethnic History from Prehistoric Times to the Present.
• Lou Giaffo, Albania: Eye of the Balkan Vortex