Syra
Wikipedia
Syra är enligt Brönstedts syra-bas-teori ett kemiskt ämne som kan avge vätejoner (protoner), medan en bas är en protonacceptor. Många ämnen har förmågan att kunna avge protoner, men i större eller mindre utsträckning. Man delar därför in syror i olika grupper beroende på hur många protoner de kan avge i en lösning (oftast iakttaget i vattenlösning). Citronsyran har inte så stor benägenhet att avge protoner och kan därför ses som en svag syra, emedan väteklorid i vatten avger alla sina protoner och ses då som en stark syra. Det finns även syror som klassas som medelstark syra som till exempel fosforsyra.
En syra kan tillsammans med en korresponderande bas bilda ett Buffertsystem
En mer generell teori, av betydelse framför allt inom organisk kemi, har formulerats av Lewis. Enligt denna är en syra en elektronparsacceptor och en bas en elektronparsdonator.
I Brönstedts teori anger protoner egentligen vätekärnor, dvs de protonerna kan åtföljas av en eller två neutroner, eftersom väteatomens kärna kan ha dessa olika uppbyggnader. Eftersom väteatomen ju endast har en elektron, kommer H + att innebära en jon utan några som helst elektroner. Denna lilla partikel får då naturligtvis väldigt speciella egenskaper. Bland annat förekommer den under normala förhållanden endast momentant som enskild partikel, och tas upp mycket snabbt av någon bas i närheten. Så är t ex i vattenlösning alla avgivna protoner bundna till vattenmolekyler till oxoniumjoner:
Dessa oxoniumjoner beteckas inom protolyskemin oftast (oegentligt) som vätejoner.
I sur lösning överväger oxoniumjonerna ("vätejonerna") över hydroxidjonerna.
[redigera] Egenskaper
- Smakar ofta, men inte alltid, surt (BeSO4 (aq) smakar till exempel sött)
- Ger en stickande känsla vid kontakt med hud
- Bildar koldioxid tillsammans med karbonatföreningar
- Bildar vätgas med oädla metaller
- Vattenlösningar av syror leder elektrisk elenergi
[redigera] Se även
- Amfolyt
- Protolys
- Autoprotolys
- Lista över syror
- försurning
- sura oxider
- pH
