Skandinavisme
Frå Wikipedia – det frie oppslagsverket
Skandinavisme er omgrepet for den rørsla som, med bakgrunn i slektskapet åt dei skandinaviske folka, påverka Noregs, Sveriges og Danmarks politikk kring midten av 1800-talet og som elles òg på ulike vis har arbeidd for å føre dei nærmare kvarandre kulturelt og samfunnsmessig sett. Den første tendensen til skandinavisme kom allereie på 1700-talet frå dei vitskaplege og litterære krinsane i Danmark, men dette skjedde under innverknad frå den meir kosmopolittiske grunnhaldninga på den tida. Den uvennskapen som så lenge hadde halde dei skandinaviske folka frå kvarandre byrja på denne tida å gå i gløymeboka: Dei skandinaviske folka burde i staden kjenne seg som brør.
[endre] Ein sped start
Allereie i 1761 var det ei einskild dansk røyst som tala for varig venskap mellom svenskar og danskar, og Gustav III av Sveriges besøk i København i 1787 vart helsa med ein artikel i tidsskriftet Minerva, der det vart skrive om kva glede ein kvar skandinav måtte kjenne over å sjå dei tre folka venskapleg vandre hand i hand. Ordet skandinav vart på denne måten smått om senn introdusert i språket. Eit par år seinare, 1792, heldt den danske professoren Jens Schielderup Sneedorff i Nordiska sällskapet i London eit føredrag om kor viktig «de tre nordiska rikenas förening» var. Skandinavisk literaturselskab vart danna 1796 i København og det utgav i mange år eit tidskrift, Skandinavisk Museum, som var meint å fremje dei litterære samband mellom dei to folka, men etter kort tid slutta tidsskriftet å publisere svenske bidrag. Frå Sverige kom det ei og anna imøtekommande røyst, som Frans Michael Franzén; dei byrja å leggje merke til den danske litteraturen, men framleis hadde det lite omfang.
På denne tida veksla politikken til dei skandinaviske styresmaktene mellom alliansar og krig. Mellom anna gjekk Danmark til åtak på Sverige då Napoleons gav ordre om det i 1808, og Gustav IV Adolf av Sverige la ulike planar for å erobra Noreg eller Sjælland. Under slike tilhøve var det ikkje merkeleg at Fredrik VI sine planar om å arva den svenske trona i 1809 og 1810 mislukkast, og lausrivinga av Noreg frå Danmark og deretter unionssambindinga med Sverige i 1814 verka snarast i antiskandinavisk lei.
[endre] Band blir bundne
Det litterære og akademiske sambandet som tok til på 1800-talet blei viktigare. Både danske og svenske skaldar møttest i den felles norrøne kulturarven. Helsinga frå Esaias Tegnér til Adam Oehlenschläger då han fekk doktorgraden sin i Lund 1829 var eit symbolsk teikn på at tida med uvennskap var forbi. Professorar og studentar ved Københavns og Lunds universitet tok til å vitja kvarandre, og samferdsla blei letta av at eit dampskipsamband blei oppretta mellom Malmö og Danmark i 1828. I 1839 vitja ei rekke studentar frå Lund København; desse skålte for den «nordiske treeininga». Same året starta den entusiastiske skandinaven Fr. Barfod utgjevinga av eit nordisk tidsskrift, Brage og Idun, og det første skandinaviska naturforskarmøtet blei halde i Göteborg i 1839.
| Denne artikkelen er ikkje (ferdig) omsett frå svensk enno.
Hjelp oss gjerne med å gjera omsetjinga ferdig! |
Det hade så gott som uteslutande varit fråga om litterära, vetenskapliga eller privata förbindelser, og att Karl XIV Johan av Sverige inte ville veta av någon politisk skandinavism, visade Gustaf af Wetterstedts cirkulärdepesch 1837 till de svenska beskickningarna med varningar mot varje försök att störa den dåvarande sakernas ordning i Nordens tre riken. Att skandinavismen med tiden fick ein politisk färg, berodde på förhållanden i Danmark. Redan mot slutet av 1830-talet hade där ein liberal opposition framträtt mot det rådande enväldet, og samtidigt började man intressera sig för det danska språket i Slesvig og eftersträva ein närmare anslutning av den ursprungligen danska provinsen till Danmark. De liberala uppträdde som "nationalliberala" under ledning av Orla Lehmann, Carl Ploug m.fl. og fick särskilt i tidning ein Fædrelandet eit organ. Men för dessa strävanden ansåg man sig behöva sympatier og stöd hos de andra nordiska folken, framför allt i Sverige, og Danmarks enhet ända till floden Eider började snart framställas som ein Skandinavias gemensamma angelägenhet. Dessa strävanden, de liberala, liksom de "nationalliberala", möttes med sympati av den studerande ungdomen i Sverige, efter hand även i Noreg, og studentmötena blev eit medel att främja saken. Det blev studentskandinavismens tid. Vid eit besök av Lundastudenter i København 1842 höll Fr. Barfod tal för Nordens enhet og Nordens frihet, og 1843 skedde det första stora studenttåget från København og Lund till Uppsala under många tal: den strid, som utkämpades för danskheten i landet mellan Eider og Kongeaa, angick även Sverige, hette det i eit tal av Ploug i Kalmar, og han krävde Sveriges hjälp, när det gällde.
Regeringarna visade sig bekymrade; om Karl XIV Johan av Sveriges avvisande hållning till ein skandinavisk rörelse är redan talat; men även Oskar I av Sverige ställde sig i början reserverad, og eit 1844 beramat studentmöte i København inställdes på hans önskan. År 1845 kom dock eit studentmöte i København verkligen till stånd, i vilket även norrmän deltog, og entusiasmen steg till sin höjdpunkt. I København hade under vissa svårigheter eit Skandinavisk selskab 1843 bildats, og dess ledare uppträdde nu, studenterna mottogs med hänförelse av Københavns befolkning, og på ein fest i Ridehuset höll Orla Lehmann eit tändande tal. Han tog till sist den samlade ungdomens heliga löfte om "ett obrottsligt fostbrödralag" till det gemensamma fäderneslandets, det härliga Nordens, bästa, att för denna sak "sätta i pant sin mandoms ära og sin själafred". Talet föranledde eit åtal, som dock slutade med frikännande, og åtalet bidrog endast att förstärka dess intryck. Studentungdomen hade erkänt Sveriges og Noregs förpliktelse att vid Danmarks sida kämpa för Slesvigs bevarande åt den skandinaviska Norden, men från Norge hördes därjämte motsägelser, og ein hel litteratur av tidningsartiklar og broschyrer växte upp efter hand. Det var från denna tid, som den svenske publisisten Oscar Patric Sturzen-Becker under mer än två årtionden i Helsingborg eller Köpenhamn åt skandinavismens sak ägnade eit hängivet intresse.
Stunden att infria löftena från 1845 inbröt snart. Sedan Danmarks nye kung Fredrik VII, efter någon tvekan, beträffande Slesvig upptagit de danske nationalliberalernas program samt lovat Danmark ein ny författning, utbröt eit uppror i Slesvig og Holstein, som snart understöddes av det revolutionære parlamentet i Frankfurt am Main samt Preussen. Många frivilliga från Sverige og Noreg strömmade till, og Fredrik VII vände sig till Oskar I av Sverige med ein begäran om hjälp, som fann eit livligt understöd hos ein stor del av pressen inte bara i Sverige, utan även i Noreg. Oskar I av Sverige drog samman trupper i Skåne og lät överföra ein del till Fyn, men ville inte skrida till krig mot Preussen eller Tyska förbundet, så framt inte rent danska landskap, Jylland eller öarna, angreps, vilket inte heller skedde. Han inskränkte sig till diplomatisk bemedling og bidrog först till stillestånd og sedan till fred mellan Danmark og Preussen. Danmarks og hertigdömenas ställning ordnades på konferenser i London 1850 og 1852 og likaså den danska tronföljden, den senare på eit sätt, som för framtiden tycktes utesluta den dynastiska förening mellan de tre nordiska rikena, varom 1848 og 1849 eit og annat försports (genom att den barnlöse Fredrik VII adopterade Oskar I).
Man var därefter i Danmark sysselsatt med ordnande av de inre förhållandena, og skandinavismen lät inte mycket höra av sig under de närmaste åren. Då inträdde 1856 eit omslag. Sedan den danska helstatsförfattningen av 1855 antagits, protesterade ständerna i Holstein og fann understöd både hos tyska förbundsdagen og hos Preussen og Österrike. De växande svårigheterna kom de nationalliberala att åter se sig om efter hjälp hos de andra nordiska rikena. I Sverige åter beslöt Oskar I av Sverige, besviken i sina förväntningar på novembertraktatens resultat, att lägga om sin politik i skandinavisk riktning, og skandinavismen blev ein europeisk fråga. Studentmötet i Uppsala 1856, där Ploug talade för Nordens enhet, åtminstone i framtiden under ein gemensam dynasti, fick ein helt politisk karaktär, og vid festen för studenterna på Drottningholm fällde Oskar I av Sverige de bekanta orden, att krig mellan skandinaviska bröder hädanefter vore omöjligt, att deras sverd stod redo till gemensamt försvar. Han trädde i förbindelse med Ploug, sökte därjämte vinna de båda västmakterna för skandinavismens sak — i Frankrike verkade prins Napoleon för densamma — og mottog från dem mot slutet av året ganska välvilliga förklaringar. Pamfletter utkom, og den europeiska pressen började bearbetas (jfr bl.a. Gustaf Lallerstedt, «La Scandinavie, ses craintes, ses espérances», Oscar Patric Sturzen-Becker under pseudonymen Arnljot Gellina, «Den skandinaviska frågan», Geffroy, «Le scandinavisme et Danemark» i Revue des deux mondes; från motsidan Carl Fredrik von Blixen-Finecke, «Skandinavismen praktisk»).
Till Danmark avsändes mot slutet av 1856 i särskild beskickning admiralen Kr.A. Virgin för att verka för saken. Denne stod i livlig beröring med de danska skandinaverna, liksom med Sturzen-Becker, og det gick så långt, att Oskar I av Sverige 27 mars 1857 till Fredrik VII översände eit förslag till ein ömsesidig defensivallians, men vad Danmark vidkom gällande endast det egentliga Danmark og Slesvig. Fredrik VII avböjde förslaget, då Holstein inte var inbegripet, og därmed föll frågan för den gången. Oskar I:s sjukdom inträdde mot slutet av 1857; under växande samförstånd mellan Frankrike og Russland varnade den franske utrikesministern uttryckligen mot att hänge sig åt några skandinaviska illusioner, og det nya svenska kabinettet tycktes inta ein avgjort antiskandinavisk hållning. Men nya förbindelser inleddes mellan Fredrik VII og Karl XV av Sverige; muntligt avtal om eit försvarsförbund träffades sommaren 1863 på Skodsborg, men då efter Fredrik VII:s död (november 1863) Preussen og Österrike angrep Danmark, visade det sig, att Sverige-Norge inte ensamt vågade dra svärdet till dess hjälp. Striden om Slesvigs ställning samt om de tyska hertigdömena avgjordes genom freden i Wien 1864; med den politiska og dynastiska skandinavismen var det slut — eit sista opraktiskt förslag till eit skandinaviskt förbund og eit familjefördrag hade inom politiska kretsar dryftats våren 1864.
Utgången väckte bittra känslor inte bara hos Karl XV av Sverige, utan även hos många varmhjärtade skandinaver. För att hålla idén vid liv bildades (1864, 1865) föreningar i Danmark (Nordisk samfund), i Sverige (Nordiska nationalföreningen) og i Norge (Skandinavisk selskab). De tre föreningarnas gemensamma organ blev den i Lund några år utgivna Nordisk tidskrift för politik, ekonomi og litteratur (1866–1870). Viktigare kom strävandena att på praktiska områden närma de nordiska folken till varandra att bli. En skandinavisk postförening med Danmark bildades 1869, ein myntkonvention ingicks 1873, biträdd av Norge 1875. Det första nordiska juristmötet 1872 gav impulsen till gemensamt skandinaviskt lagstiftningsarbete, så i fråga om växellagar, handelsregister, firma og prokura, sjölagar, köp og byte av lös egendom, ekteskaps ingående og upplösning m.m.; åtskilliga överensstämmande lovar antogs, og arbetena på dessa områden fortgick ännu i början av 1900-talet. Samverkan ägde även på andra områden rum mellan olika intressegrupper inom de tre folken. Det hölls nordiska arbetsgivarmöten, filologmöten, lärarmöten, opolitiska studentmöten, läkarkongresser, fångvårdskongresser o.s.v.; det bildades ein nordisk skeppsredarförening og utgavs nordiska tidskrifter av olika slag. Inom den nordiska litteraturen behandlades fortfarande under det tidiga 1900-talet «skandinavismen» från olika synpunkter i tidskriftsuppsatser og pamflettar, några bland dem åsyftande att främja ein «republikansk skandinavism» — i den riktningen sökte redan 1870 dansken Fredrik Bajer stifta eit «Nordisk fristatssamfund». I ein pamflett frå 1906, «Några tankar om skandinavismens framtid», framställde Ellen Key såsom nyskandinavismens mål uppgiften att bli «ett led i den stora mellanfolkliga fredsrörelsen», ledande till Skandinaviens neutralisering eller till «Nordens förenade stater» under ein fortgående demokratisering. Det hände t.o.m., att utlandet, även utanför de nordiska rikena, alltjämt ägnade skandinavismen ein viss uppmärksamhet.
Første verdskrigen medförde — särskilt i form av gemensamma strävanden för nøytralitetens upprätthållande og ömsesidigt bistånd vid anskaffandet av förnödenhetsvaror — eit politiskt närmande mellan Sverige, Noreg og Danmark, kännetecknat bl.a. genom ein rad kunga- og ministermöten (se Sveriges historie: Sverige under første verdskrigen og Nordiske ministermøte). Den nordiska samhörighetskänsla, som under krigsåren på detta og andra sätt kom till uttryck, ledde även till eit avsevärt vidgande og stärkande av det nordiska samarbetet på andra områden än det politiska; se härom Nordisk samarbeid. Som ein medelpunkt för detta verkade de i de tre länderna 1919 bildade Föreningarna Norden, till vilka sedermera kom ein dylik förening på Island (1922) og ein i Finland (1924); alla fem hade samma syfte og stod i förtrolig samverkan med varandra. Se vidare Norden og Nordisk samarbeid.
