DAMP
Wikipedia
DAMP är en akronym, av deficits in attention, motor control and perception, och är en svensk diagnos inom psykiatrin för personer med ett neuropsykiatriskt funktionshinder med koncentrationssvårigheter liknande ADHD. Men personer med DAMP har också problem med motorik och perception. Dessa diagnoser kallas ofta bokstavsdiagnoser, vilket i och för sig inte är ovanligt inom vården. (Se till exempel MS). De neuropsykiatriska diagnoserna inom denna särskilda kategori funktionshinder är en förfining av diagnostiken utifrån den äldre MBD (Minimal Brain Dysfunction), som användes gemensamt för alla med dessa funktionshinder.
Innehåll |
[redigera] DAMP-begreppet ovanligare i diagnostiken
Diagnosen DAMP används inte längre inom forskningen om neuropsykiatriska tillstånd. Numera användes ADHD+ DCD eller förkortningen ADD och DCD, beroende på vilka symtom det enskilda barnet har som huvudbesvär.
DCD betyder: Developmental Coordination Disorder. ADHD+DCD är nu, tillsammans som diagnoser, det som DAMP var förut, för individer med dessa funktionshinder.
Denna form av förändrad terminologi bör förstås som för andra sjukdomar och handikapp begreppsutveckling och inte som att tillståndet som sådant försvunnit. Diagnoserna är ett arbetsinstrument för barnpsykiatrikerna och en förkortad sammanfattning för effektivare förståelse av barnens och familjernas bekymmer. Den ändrade terminologin ändrar alltså inte det extra stödbehovet barnen har jämfört med andra jämnåriga barn.
[redigera] Symptom
En person med DAMP kan ha mycket svårt för att både börja koncentera sig och att hålla koncentrationen på en uppgift. I vissa fall kan de intressera sig konstant med sekunders mellanrum på allt nytt som rör sig runt dem. Samtidigt som dessa ständigt nya intressen väcks följer de varje ny impuls och gör vad som faller dem in utan någon närmare eftertanke om effekterna eller ens målet med den nya aktiviteten. Det benämns att impulskontrollen är låg och personerna ifråga är därför stora olycksfåglar. Går inte saker runt dem sönder, så är risken hög att de själva eller personerna runt dem skadas. Den högre skaderisken är också förknippad med deras sämre utvecklade motorik i relation till jämnåriga. Sömnrytmen är ofta störd.
När DAMP används som skällsord handlar det dock om okunnighet och fördomar, eftersom denna bild är helt felaktig. En person med DAMP kan vara mycket lugn, och behöver inte alls vara någon bråkstake.
[redigera] Orsak
DAMP antas bero på fysiologiska egenskaper hos hjärnan, vilket kunnat konstateras med magnetkamera hos några barn. Det har även hävdats att det i de flesta fall är genetiskt betingat. Vanligtvis ställs diagnosen genom bland annat psykologiska test efter att skolan eller föräldrarna initierat undersökning på barnens specifika symotom. Även vuxna kan få diagnosen.
Forskning har visat på skilda möjliga orsaker för dessa symptom bland annat:
- Det finns forskning som tyder på att personer som har DAMP har lägre aktivitet i hjärnan av signalsubstanserna noradrenalin (som leder till ökad vakenhet) och dopamin (aktiverade muskelrörelser, ökad vakenhet, glädje, entusiasm och kreativitet). När hjärnan saknar dessa signalsubstanser kompenserar den det med att istället utsöndra adrenalin. För lite noradrenalin leder till dålig vakenhet, vilket gör det svårare att koncentrera sig och man fattar därför ogenomtänkta beslut (vanligt hos personer med DAMP). För lite dopamin gör man känner sig missnöjd med tillvaron och lätt uppfattas som man är negativ och sur. Ökad halt av adrenalin leder till ökad rastlöshet och att man får svårt att sitta still.
- Med hjälp av PET-scan har man sett att personer med DAMP kan ha avvikande användning av glukos. Det finns tecken på att det centrum i hjärnan som styr aktivitetsnivån tar upp mindre glukos än övriga delar av hjärnan hos personer med DAMP.
- Vid undersökning med SPECT har man kommit fram till att det även kan bero på en lägre blodcirkulation i corpus striatum, som är en del av basala ganglierna, och att man där också skulle ha en förhöjd produktion av dopamin, vilket är en motsägelse av tidigare förklaringar om man inte tar hänsyn till andelen fritt respektive bundet dopamin.
Dessa skilda fynd kan förklara varför diskrimineringsförmågan, det vill säga förmågan att sortera bort oväsentlig information, är störd. Barn med DAMP tycks utveckla denna förmåga betydligt senare än andra barn och kan inte strunta i något av allt det hör och ser utan alla intryck värderas som lika viktiga.
[redigera] Behandling
En av världens och Sveriges främsta experter på området är professor Christopher Gillberg. Damp behandlas inom psykiatrin i svåra fall med låga doser amfetamin-liknande läkemedel, vilket kan minska problemen som följer av funktionsnedsättningen. I lättare fall räcker det med att föräldrar, syskon, skola, arbete och människor i barnets eller den vuxendrabbades omgivning anpassar miljön och sitt beteende till den funktionshindrades särskilda behov. Det finns ingen "bot" för detta medfödda funktionshinder men symptomen kan lindras och/eller förändras med tiden.
[redigera] DAMP-debatten
[redigera] Kritiken från Eva Kärfve
Diagnosen har fått hård kritik i Sverige, främst från Eva Kärfve (sociolog vid Lunds Universitet) som hävdar att den endast införts som en ersättning för den tidigare internationellt brukade, och kritiserade men numera avförda diagnosen MBD, och att DAMP därför lider av samma brister som föranledde avskaffandet av den tidigare diagnosen och därför bör avskaffas även den. Den andre av kritikerna i Sverige är särskoleläkaren och barnläkaren Leif Elinder inom omsorgvården i Uppsala, som i både allmänna media och i facktidningar framfört omfattande kritik mot att så många (barn) kan vara drabbade.
Både Kärfve och Elinder hävdar att tillståndet DAMP är en 'socialt konstruerad sjukdom', det vill säga inget som egentligen finns hos personerna, utan är ett problem som bara existerar på grund av omvärldens krav på dessa personer. Vidare hävdar de att det tillstånd som kallas DAMP är en normal avvikelse i det mänskliga beteendet, inte något sjukligt, och att samhället endast behöver denna diagnostik för att sortera barnen till fållor för samhällets behov. Istället för att anpassa samhället till alla tänkbara former av mänskligt beteende och varande så låter samhället alltför många barn stigmatiseras av en medicinsk diagnos, som i sin tur stöter bort barnet från samhällsgemenskapen. Snarare än medicinsk behandling och läkemedel behöver dessa barn och vuxna en samhällsdiagnos och en anpassning av samhället till alla barns behov. Kärfve och Elinder vidhåller att det mesta av den medicinska forskningen på området är grundat på dålig forskning eller manipulerade data, det vill säga fusk. Elinder ville också studera det låga bortfallet av barn i forskningsmaterialet, men nekades detta av Göteborgs Universitet.
Sveriges ledande DAMP-forskare, professor Christopher Gillberg vid Göteborgs Universitet, dömdes i juni 2005 av Göteborgs tingsrätt till dagsböter för att inte ha lämnat ut källmaterialet från sin forskning till Eva Kärfve och Leif Elinder, vilka under flera år krävde detta med hänvisning till offentlighetsprincipen. Gillberg ansåg sig inte kunna bryta sekretesskyddet för deltagarna i studien och hade därför vägrat att lämna ut materialet, trots att kammarrätten i Göteborg i tre domar hade slagit fast att det skulle lämnas ut. Tingsrättens dom innebar dock inte att Eva Kärfve och Leif Elinder slutligen fick ta del av källmaterialet, eftersom medarbetare till Gillberg hade förstört det.
[redigera] Förespråkare
Förespråkarna för DAMP/ADHD-diagnostiken, som hittills framför allt varit en fråga för barn- och ungdomspsykiatrin, har försvarat forskningen och utvecklingen. De har bland annat hävdat att alla människor, även barn, som har psykiska, fysiska och/eller sociala bestämda och gemensamma symptom per definition har en diagnos, och att de har rätt till medicinsk behandling och psykosocialt anpassningsstöd för att må och klara sig bättre. Barnen, men också de vuxna som har DAMP, är oftast normalt begåvade, behöver primärt ett mer tydligt strukturerat liv, en väl anpassad social miljö (till exempel undervisning i mindre grupper), ökat personligt stöd i skolmiljön med assistent som hjälper barnet att kompensera för den försenade motoriska och sociala utvecklingen.
[redigera] Ytterligare debatt
I många länder har kritiken framför allt gällt behandlingsvalet, lågdoserat centralstimulerande medel, och då framför allt med motiveringen att barns hjärna är under utveckling men att denna utveckling skiljer sig åt mellan barn. En del barn mognar ojämnare än andra och barnen utvecklar de starkt avvikande beteenden som är förenat med symtomen vid diagnostiken. Om dessa symtom får stå obehandlade kan barnen ta psykosocial skada och att barnen ifråga riskerar att utveckla svårare psykosociala besvär än om de ges det individuella stöd under barndomen de behöver. Kritikerna har särskilt vänt sig mot att barn med mycket svåra besvär behandlas med lågdoserat amfetamin. Argument mot den kritiken är bland andra att farhågorna om att de som (i barndomen) behandlats med amfetamin i låga doser senare i livet skulle löpa större risk än jämnåriga att hamna i (amfetamin)missbruk inte besannats – tvärtom visar studier att risken är något mindre för dem. När det gäller huruvida hjärnan skadas menar förespråkarna att doserna är så låga och kontrollen kring medicineringen är så stor att den risken är minimal. De lyfter även fram det faktum att all medicinering vid sidan av de avsedda verkningarna också kan medföra biverkningar och att det viktiga i alla medicinska fall är att väga de positiva effekterna mot de negativa.
[redigera] Se även
[redigera] Källor
 |
Det saknas källhänvisningar i den här artikeln. |
| Du kan hjälpa till genom att ange källor för faktauppgifterna som anges i artikeln. |
