Epikurism
Wikipedia
| Antikens filosofi | |
 |
|
| Epikurism | |
| Gnosticism | |
| Nyplatonism | |
| Platonism | |
| Skepticism | |
| Sofism | |
| Stoicism |
|
Epikuros huvudteser: |
Epikurism är en antik filosofisk riktning uppkallad efter Epikuros, som levde och verkade i Grekland omkring 300 f.Kr. En anhängare till epikurismen kallas epikuré. Fram till modern tid har epikurismen huvudsakligen ansetts vara en filosofi som rättfärdigar ett utsvävande liv. Det var ej Epikuros ursprungliga filosofi, men kom att betraktas sådan i grekernas platonska skola och sedan, hos romarna, i den stoiska skolan, vilka tillsammans utgjort den filosofiska grunden inom kristen etik. Epikuros skrifter blev snabbt bannlysta under den kristna medeltiden, och endast fragment återstår.
Innehåll |
[redigera] Bevarade skrifter
Epikuros var väldigt produktiv i sitt skrivande, men nästan inget av det han skrivit har överlevt, eftersom hans skrifter inte ansågs värdiga att kopiera av medeltida munkar, då de ej motsvarade de kristna normerna. Författaren Diogenes Laertios skrev omkring 200 e.Kr. Om kända filosofers liv och tankar, ett verk i 10 band om flera olika filosofer, och en av eftervärldens huvudsakliga källa för antikens filosofer. Diogenes nämner en lång lista på verk som Epikuros ska ha skrivit, men påpekar hur han fått beskrivet att Epikuros verk ofta handlade om samma ämnen i olika tappning.
Diogenes förmedlar även en sats om Epikuros huvudteser, tre av Epikuros brev; brevet till Hermarchos, som summerar hans metafysik, brevet till Pythokles, som beskriver atomläran och himlafenomenen och brevet till Menaikeus (även känd som "Menoeceus"), där han summerar sin etiska lära. I ett kort utdrag ur ett brev till Idomeneus beskriver Epikuros också sin smärta och nära förestående död i relation till sin filosofi.
På grund av frånvaron av Epikuros egna verk har de senare verken om epikurismen väldigt stort värde. Två av de viktigaste källorna är den romerska poeten Lucretius och den romerska politikern Cicero. Lucretius var epikuré, och skrev den kända lärodikten Om tingens natur. Cicero var främst anhängare av den stoiska skolan och skrev en serie verk som utredde de större filosofiska lärorna för den tiden, däribland epikurismen. En annan viktig källa är essäisten Plutarchos (50 e.Kr-120 e.Kr), som var platonist. Emellertid var både Cicero och Plutarchos avogt inställda mot epikurismen, vilket färgar deras åsikter.
Vid utgrävningar i Herculaneum, påträffades ett filosofiskt bibliotek av svårt skadade papyrusrullar, vilket huvudsakligen var epikureiska skrifter. Flertalet av dessa är författade av Filodemos från Gadara, som var verksam i Rom under sista århundradet f.Kr. Bland annat har ett viktigt utdrag ur Epikuros verk om viljans natur bevarats, och ett annat papyrus som han skrev, hjälper oss att förstå de allmänna grunddragen i Epikuros etik.
Epikuros viktigaste lära är klar, men eftersom så få av hans verk överlevde är många detaljer angående epikurismen oklara och ifrågasatta.
[redigera] Etiska läran
Epikurismen förespråkar att människan gör bäst i att dra sig undan allt bekymmersamt, såsom politik och offentligt liv, och i stället ägna sig åt ett stillsamt liv bland vänner, där hon undviker allt smärtsamt, och söker de ting som ger henne varaktig lycka. Epikuros ansåg att varje människa bör leva här och nu och inte vara rädd för efterlivet, eftersom det inte finns något liv efter döden. Epikurismen är således materialistisk, och anser att frånvaron av smärta är den högsta lyckan.
[redigera] Epikurismens hedonism
Epikuros etik har sin grundpunkt från Aristoteles ståndpunkt att det högsta goda bör värderas efter det goda i sig, och inte för något annat. Epikuros enas även med Aristoteles om att lycka är det högsta goda. Han samtycker dock inte med Aristoteles åsikt att lycka bör identifieras med välbehag, av två anledningar. Den främsta anledningen är att välbehag är det enda människor gör, av värde för välbehaget i sig; Epikuros etiska hedonism är baserad på hans psykologiska hedonism. Epikuros hävdar att allt vi gör, gör vi i slutändan för att öka välbehaget för oss själva. Detta är, enligt Epikuros, bekräftat av att barn instinktivt söker välbehag och flyr från smärta. Vidare hävdar Epikuros att detta även stämmer på vuxna, men att det då är svårare att se, på grund av att vuxna människors uppfattning om vad som ska ge dem lycka är mer komplicerad. Epikuréerna ägnade mycket tid åt att göra den åsikten rimlig - att alla handlingar, även till synes självuppoffrande handlingar eller handlingar som enbart utförs för att vara ädla, i själva verket är direkt riktade mot att skaffa välbehag för en själv.
Ett annat argument, som passar in i Epikuros empirism, ligger i människans själviakttagande upplevelser. Varje människa begriper genast att välbehag är bra och att smärta är dåligt, på samma sätt som envar genast begriper att eld är varmt. Inga vidare argument behövs för att visa det goda i välbehag och det onda i smärta.
Även om alla välbehag är goda och alla plågor är onda, hävdar Epikuros - att alla välbehag inte är rätta att välja, eller att alla plågor bör undvikas. Alla bör kalkylera och välja det som kommer att resultera i det bästa för en själv längre fram i livet, och avstå från det som ger välbehag under en kort tid, om det även innebär att det slutligen kommer leda till större smärta längre fram i livet. Det är möjligt att tolka detta som att orättvist beteende kan vara godtagbart om utövaren kommer undan med det, men Epikuros förnekar detta i den 35:e lärosatsen.
"Det är omöjligt för en man som i hemlighet kränker villkoren för överenskommelse att inte skada eller bli skadad, att känna sig säker på att han kommer att förbli oupptäckt, även om han redan flytt tiotusentals gånger; för tills då han är död kan han aldrig vara riktigt säker på att han inte kommer att bli upptäckt."
[redigera] Dygder
Epikuros hedonism kritiserades allmänt och fördömdes i den antika världen, där den undergrävde traditionell moral. Epikuros hävdar dock att mod, återhållsamhet och andra dygder är nödvändiga för att nå lycka. Dygderna är dock för Epikuros uteslutande till för att bidra till ett hållbart gott liv, de är alltså värdefulla endast för att nå lyckan som de kan medföra, och inte för dygderna i sig. Epikuros hävdar att alla dygder slutligen är former av klokhet, i att kalkylera vad som är i ens eget bästa intresse. Epikuros går i denna åsikt emot majoriteten av grekiska etiska teoretiker, till exempel stoikerna, som identifierade lycka med dygd, och Aristoteles, som identifierade lycka med att leva efter dygderna. Epikuros tror att naturkunskap och filosofi i sig också är bidragande till ett hållbart gott liv. Naturkunskap är nödvändigt för att ge mekaniska förklaringar av naturfenomen och därigenom fördriva rädsla för gudar, och filosofi hjälper oss att se de naturliga gränserna av våra begär och därigenom fördriva rädsla för döden.
[redigera] Olika typer av välbehag
För Epikuros är välbehag närbesläktat med att uppfylla ens egna begär. Han skiljer mellan två olika typer av välbehag: välbehag i rörelse och statiska välbehag. Välbehag i rörelse inträffar då någon håller på att tillfredställa ett begär, till exempel genom att äta någonting vid hunger. Dessa behag involverar en aktiv stimulering av sinnet, vilket är anledningen till att de flesta kallar detta för välbehag. Den andra typen av välbehag är när sinnena har blivit tillfredställda, (mättnad efter en måltid till exempel) tillståndet att inte längre vara i behov av mat är i sig självt ett välbehag. Epikuros kallar detta för statiska välbehag, och säger att den statiska är den bästa typen av välbehag.
På grund av detta förnekar Epikuros att det finns något mellanliggande tillstånd mellan välbehag och smärta. När en individ har otillfredsställda begär är det smärtsamt, och när denne inte längre har otillfredsställda begär, detta stadiga tillstånd, som är det bästa behaget, finns det helt och hållet bara tillstånd som välbehag och smärta.
Epikuros skiljer också mellan fysiska och mentala välbehag och smärtor. Fysiska välbehag och smärtor angår bara det nuvarande, medan mentala välbehag och smärtor även innehåller dåtida händelser (bra minnen och dåliga minnen) och framtida (tro på lyckad framtid eller rädsla för vad som ska hända). Den största förstöraren för lycka, tror Epikuros, är rädsla för framtiden, till exempel rädsla för döden (som vi kan läsa om nedan). Den som kan göra sig av med rädslan för framtiden och möta den med självförtroende om att ens begär kommer bli uppfyllda, kommer att hitta lugn i sinnet och komma närmare den högsta lyckan.
[redigera] Olika typer av begär
På grund av den nära kopplingen mellan välbehag och begär ägnar Epikuros stor möda i sin etik åt att analysera olika typer av begär.
Om välbehag orsakas av att få det du söker (begärtillfredsställelse) och smärta från att inte få det du vill ha (begärfrustration), då finns det två strategier du kan följa i förhållande till det givna begäret: Du kan antingen sträva efter att uppfylla begäret eller försöka eliminera begäret.
För det mesta förespråkar Epikuros den senare strategin, den att skala ner begären till ett minimum, ett minimum som är lätt att uppfylla.
Epikuros skiljer mellan tre typer av begär: Naturliga och nödvändiga begär, naturliga men onödiga begär, och "fåfänga och tomma" begär. Exempel på naturliga och nödvändiga begär inkluderar begäret efter mat, skydd, och liknande. Epikuros anser att dessa begär är lätta att uppfylla och svåra att eliminera (de är naturligt hårt knutna till människan), och ger stora välbehag när de är uppfyllda. Vidare är de nödvändiga för livet, och de är naturligt begränsade; om någon är hungrig krävs det bara en begränsad mängd mat för att fylla magsäcken och därmed begäret. Epikuros förespråkar att alla ska uppfylla dessa begär.
Fåfänga begär inkluderar begär efter makt, rikedom, berömmelse, och liknande. De är svåra att uppfylla, delvis för att de inte har någon naturlig gräns. Om en person har begär efter rikedom eller makt, spelar det ingen roll hur mycket denne får, det går alltid att få mer, och ju mer som denne får, desto mer vill personen i fråga ha. Dessa begär är inte naturliga för människan, utan inrättas av samhället och ger en falsk tro om vad vi behöver, till exempel tron att makt ska ge oss säkerhet från andra. Epikuros anser att dessa begär ska elimineras.
Ett exempel på ett naturligt men icke nödvändigt begär är begäret efter lyxmat. Mat är visserligen nödvändigt för överlevnad, men ingen behöver någon speciell sorts mat för att överleva. Epikuros förespråkar ett asketiskt sätt att leva. Detta innebär dock inte att man skall neka sig lyxmat om det "råkar vara tillgängligt", men att hela tiden förvänta sig lyxmat och liknande leder till olycka. För att citera Epikuros, "Om du vill göra Pythokles rik, ge honom inte mer mat, utan minska hans begär." Genom eliminationen av smärtan som orsakas av ouppfyllda begär, och eliminationen av osäkerheten som inträffar på grund av rädsla för att ens begär i framtiden inte längre ska uppfyllas, genom dessa eliminationer uppnår en människa enligt Epikuros lugnet - och genom lugnet - lyckan.
[redigera] Beroenden/Droger
Tobak är den typ av välbehag som är beroendeframkallande. Det är inte nödvändigt, såsom mat, inte heller är det önskvärt, på grund av dess konsekvenser på lång sikt. När en person är beroende av nikotin har den förlorat en liten del av sin frihet, därför att beroende skapar ett psykiskt behov, som när det inte är mött resulterar i smärta. Detta tillsammans med dina nödvändiga begär gör att behovlöshet och välbehag blir ett nästintill omöjligt mål att nå.
Alla droger är beroendeframkallande. På en rent psykisk nivå tillfogas de till listan över beroendeframkallande, nödvändiga, behov. Utan sin regelbundna fix, låt det vara något, för att ta ett modernt exempel, så oskuldsfullt som en kopp kaffe, kommer den beroende personen att känna psykiskt obehag.
Droger ökar dina begär, och därmed nivån av osäkerhet när drogen är svår att skaffa. Droger kostar också pengar, så du måste offra mer av din fritid för att skaffa pengar till drogerna, och därmed minska din potential att hitta lyckan.
Droger kan även förstöra de elementära välbehagen i livet och göra verkligheten, när den som drogat sig inte är hög av någon drog - färglös och tråkig.
[redigera] Döden
Epikuros anses vara en av de första som var anhängare till Demokritos atomteori, som hävdar att allt består av mycket små byggklossar.
Även om detta ur vetenskaplig synvinkel kan te sig självklart för oss idag, fanns det många idéer kring detta under antiken. När en människa då dör, enligt atomteorin såsom Epikuros tolkar den, upplöses atomerna och återgår till det stadium de hade innan personen föddes.
En rädsla för döden är, enligt Epikuros, baserad på en onödig rädsla att få ett "dåligt" liv efter detta. Epikuros tror att denna rädsla försvinner med insikten om att döden är en förintelse av ens existens. Hans åsikt var dock inte obestridd. Tron på ett liv efter detta var generellt en självklarhet.
Om döden är en förintelse, säger Epikuros, då är den "ingenting för oss". Epikuros främsta argument är: Om döden är något dåligt, för vem är det dåligt? Inte för de levande, eftersom de inte är döda, och inte för de döda, eftersom de inte existerar. Hans argument kan listas enligt följande:
- Döden är en förintelse.
- De levande har inte förintats. (om så var fallet skulle dom inte leva)
- Döden har ingen inverkan på de levande. (från 1 och 2)
- Alltså är döden inte dålig för de levande. (från 3)
- För att någonting ska vara dåligt för någon, måste den personen i alla fall existera.
- Den döde existerar inte. (från 1)
- Alltså är inte döden något dåligt för den döde. (från 5 och 6)
- Alltså är inte döden något dåligt för vare sig den levande eller den döde. (från 4 och 7)
Epikuros tillägger att; om inte döden ger dig någon smärta när du är död, är det dåraktigt att låta rädsla för döden ge dig smärta nu.
Ett annat argument från Epikuros mot rädslan för döden är återgivet av Lucretius. Argumentet lyder enligt följande (i stora drag):
Den som räds döden bör fundera över tiden innan han var född. Var den plågsam? Vi anser inte att evigheten innan vi var födda som någon, för oss, fruktansvärd tid; därför borde vi inte heller tänka oss den eviga tiden efter vår död som något fruktansvärt.
[redigera] Kärlek, sex
Enligt epikuréerna bör giftermål till varje pris undvikas av de som inte är mogna nog att hantera utmaningen. Epikurismen anser att kärlek och sex bör separeras, för det utsätter de kära i onödiga behov och sårbarheter. Här är det vanliga mönstret: först lust, sedan förälskelse (förblindelse), sedan fulländningen, sedan avundsjuka eller uttråkning. Det är bara osäkerhet och bedrövelse i denna upprepade historia utan slut, förutom den sexuella akten i sig, och Epikuros ansåg sex som ett onödigt välbehag, som aldrig har gjort någon något riktigt gott - du bör anse dig själv tursam om det inte gör dig illa! Det är egentligen inget fel med obesvärat sex, men mycket viktigare än både kärlek och sex är vänskap.
[redigera] Vänskap
Epikuros värderar vänskap högt och lovordar den med extravaganta termer. Epikuros sade att vänskap "dansar runt världen och berättar för oss att vi måste vakna upp för att se lyckan". Vänner kan ge den största tryggheten åt varandra, medan ett liv utan vänner är ensligt och omgett av risker, hävdade han. "Samma övertygelse som inspirerar tro i, att inget vi har att vara rädda för är för evigt eller ens lång tid, gör det också möjligt för oss att se, att i det begränsade onda i detta livet, finns det ingenting som stärker vår trygghet så mycket som vänskap", enligt den 28:e lärosatsen.
För att vänskap ska inträffa, måste personerna kunna lita på varandra, och vänner bör behandla varandra lika väl som de behandlar sig själva. Epikuros Trädgård, som Epikuros levde i med sina vänner, införlivade dessa ideal, de ideal som Epikuros hävdade var nödvändiga för att hitta lugnet och lyckan.
[redigera] Rättvisa
Epikuros är en av de första filosoferna som ger en väl utvecklad kontraktsteori om rättvisa. Epikuros säger att rättvisa är en överenskommelse att "varken skada eller bli skadad," och att vi måste ha en uppfattning om rättvisa som "det som är nödvändigt för gemensamma förbindelser."
Liksom dygderna värderas rättvisa enbart för dess bidragande orsaker, på grund av dess nytta för varje medlem i samhället. Epikuros säger att den främsta anledningen för att inte handla orättfärdigt är att den felande kommer bli straffad vid upptäckt, och även om denne inte blir upptäckt kommer rädslan för att bli upptäckt att skapa smärta.
Vidare säger han dock att rädslan för straff är nödvändig, främst för att hålla "dårar" i ordning, som annars skulle döda, stjäla, och så vidare. Den vise epikurén inser nyttan i lagarna, och eftersom han inte har begär efter stor rikedom, lyxiga konsumtionsvaror, politisk makt eller liknande inser han därmed att han inte har någon anledning att bryta mot lagen.
Även om rättvisa bara existerar där det finns en överenskommelse över hur envar ska agera - gör inte det rättvisa helt och hållet konventionell, om med konventionell menas att vi i varje uppträdande dikterat av lagen, särskilt för det samhället, är av den anledningen rättfärdigt, och att lagen för ett särskilt samhälle är rättfärdig för det samhället. Eftersom samhällskontraktet finns för slutmålet att skydda det som är användbart för medlemmar i samhället, är det endast de lagarna som i slutändan är nödvändigt rättfärdiga. Sålunda är förbud mot mord rättfärdigt, men lagar mot rasblandning är inte rättfärdiga. Eftersom det som är av nytta, kan variera från plats till plats, och från en tidpunkt till en annan, kan vilka lagar som är rättfärdiga - även de variera.
[redigera] Anvisningar/Värderingar för en epikuré
[redigera] 8 Anvisningar
- Var inte rädd för Gud
- Oroa dig inte för döden
- Var inte rädd för smärta
- Lev ett simpelt liv
- Ansätt välbehag med klokhet
- Skaffa vänner och bete dig gentemot dom med godhet
- Var ärlig i dina affärer och i ditt privatliv
- Undvik kändisskap och politiska ambitioner
[redigera] Elementära Värderingar
1-5 har att göra med oss själva.
- Klokhet
- Självskötsel
- Självtillräcklighet
- Stillhet
- Enkelhet
- Vänskaplighet
- Ärlighet
- Generositet
- Gladlynthet
- Mildhet
6-10 har att göra med vår relation till andra.
[redigera] Epikuros trädgård
År 306 f.Kr., begav sig Epikuros med några lärjungar till Athen. Där köpte han en trädgård i en förort, därav fick hans skola namnet "Epikuros trädgård", det huvudsakliga arbetet på trädgården vart dock färdigställt vid Epikuros hus, där manuskript och brev var producerade och skickade till den växande skaran av epikuréer i Grekland. Istället för att försöka vinna över hela städer och nationer, som tidigare filosofer hade gjort, ville Epikuros locka enstaka individer till den epikuréiska subkulturen, medan han observerade de religiösa och legala former av det större samhället. Bland de viktigaste medarbetarna i skolan var, Metrodoros, som fram till sin död 277 f.Kr. ledde skolan tillsammans med Epikuros, Hermarchos från Mytilene, som övertog ledningen av skolan efter Epikuros död 271 f.Kr. Andra framstående medlemmar var, finansmannen Idomeneus, satiriken Colotes och matematikern, Polyaenus av Lampsacus. Bland lärjungarna fanns Timokrates, som var Metrodoros bror (lämnade senare skolan och försökte bringa den dåligt rykte). Fram till sin död levde och arbetade Epikuros i Athen bland sina vänner och lärjungar. Epikuros trädgård var uppenbarligen mycket mer än en filosofisk skola. Epikuréernas liv, tillsammans, grundade sig på medlemmarnas vänskap och på deras gemensamma tro på Epikuros lära. Det var inom trädgården som Epikuros blev känd för sin stora kärlek till vänskap, och hans ovanligt liberala attityd, genom att han tillät kvinnor och slavar till den innersta cirkeln i skolan. Bevarade fragment från brev av Epikuros och hans anhängare vittnar om mästarens och anhängarnas livliga deltagande i varje medlems personliga öde och om viljan att hjälpa varandra, ekonomiskt såsom politiskt.
Epikuros hade ett noga utfört program, av utbildning och instruktioner för den epikureiska skolan, för att tillkännage sig för studenter. De som accepterade Epikuros lära blev uppmuntrade att formellt proklamera deras epikureiska identiteter, bygga vänskap med varandra, vörda grundarna av trädgården som förebilder, och fira bestämda festivaler för epikurismen. En annan unik aspekt för trädgården var dess undvikande av samfällda och kollektiva formeringar av organisationer. Juridiskt sett, så var trädgården i sig, en lagenlig förening av lärare och avskrivare av manuskript, som arbetade inom Epikuros hushåll och var sponsrade av undervisning, manuskript-avgifter, och frivilliga donationer
Somliga har sagt att epikurismen verkar vara mer av en religiös sekt än en filosofisk inriktning. Epikuros ville onekligen att hans filosofi skulle hjälpa människor att tjäna ett lyckligare liv, men Epikuros var en filosof, en filosof som försökte övertyga genom argument.
Senare förtalare har försökt att uppväcka fördomar gentemot epikuréerna, för att dom skulle vara tygellösa och släpphänta, men förstahands vittnesbörder porträtterade Epikuros som en man som hade, ”oöverträffad välvilja till alla män”, och väldigt god relation med sin familj och de entusiastiska lärjungarna till hans lära.
Den sanna sinnelagen för trädgården kan även bli bedömd genom den inskriften som stod på den port som välkomnade de som gick in i trädgården:
- ”Främling, här ska du med glädje stanna; här är vårat högsta goda välbehag. Skötaren för boningen, en vänlig värd, ska vara redo för dig; han kommer att välkomna dig med bröd, och servera dig med vatten, även det i en stor mängd, med dessa ord: ” Har du inte blivit väl omhändertagen? Denna trädgården ökar inte din aptit, men släcker den.”
Ingenting om trädgårdens utseende är känt, men eftersom den var väldigt nära till den kanaliserade Eridanus River, måste de därifrån, fått rikligt med vatten för vattning till träd och växter. Efter Epikuros död blev trädgården överlåten till hans följeslagare.
[redigera] Kanoniken
Kanoniken är det svenska namnet på en bok med den grekiska titeln Kanon (ungefär "linjal" eller "måttstock"), i vilken Epikuros behandlar grundvalarna för sin kunskapsteori och vetenskapsteori. I Kanoniken beskriver Epikuros tre "sanningskriterier": sinnesförnimmelserna (astheseis), förbegreppen (prolepseis) och affekterna (pathe).
Vad Epikuros menade med ett kriterium (ordagrant: "omdömesmedel") framgår av den roll kriterierna spelade i hans vetenskapsteori. Som bokens titel antyder uppfattade han kriterierna som ett slags instrument för att prova åsikters sanning eller falskhet. Liksom en linjal måste vara rak måste kriterierna vara sanna, och liksom var och en exempelvis kan konstatera om en mur är rak eller böjd genom att lägga an linjalen skall en åsikts sanningshalt kunna prövas genom att fastställa om de uppfyller kriterierna eller inte. För att visa att något är ett sanningskriterium, måste det därför först bevisas att det självt är sant.
[redigera] Sinnesförnimmelserna (astheseis)
Talet om sanna och falska sinnesförnimmelser förstås bäst genom att utgå från att varje sinnesförnimmelse kan uttryckas med en sats: Man förnimmer till exempel att "det regnar" eller att "något är rött". Med avseende på sådana utsagors sanning eller falskhet var det under antiken vanligt att tala om sanna eller falska sinnesförnimmelser. Epikuros försökte visa att alla sinnesförnimmelser, inte bara en särskild klass av sådana, är sanna och kan fungera som sanningskriterier. Hans argument för att man måste anse dem alla vara sanna är att alla förnimmelser har lika stor auktoritet: Det är varken möjligt att vederlägga ett sinnes sinnesförnimmelser med ett annats, ty de refererar inte till samma område, eller att vederlägga en tidigare med en senare, ty de har samma vikt, och detsamma gäller en iakttagares förnimmelser i förhållande till en annans.
[redigera] Avstå från eller acceptera alla sinnesförnimmelser
Inte heller förståndet kan vederlägga en förnimmelse eftersom det självt måste bygga sina begrepp på varseblivningen. Därför återstår endast att antingen avstå helt från möjligheten att nå kunskap genom sinnesförnimmelser – och därmed avstå från kunskap över huvudtaget – eller att acceptera att alla förnimmelser är sanna. Skeptikerna, från vilka Epikuros lånade detta argument, valde det första alternativet och han själv det andra. För att försvara sin tes försökte han visa att det som man vanligen betraktar som sinnesvillor eller falska förnimmelser egentligen inte är några förnimmelser och att de ögonskenliga motsägelserna mellan olika förnimmelser kan visas vara just skenbara. När olika förnimmelser verkar motsäga varandra, till exempel i det ofta citerade fallet med vinden som tycks den ene kall och den andre varm, kan motsägelsen lösas upp genom att man förklarar att förnimmelsen av värme eller kyla inte bara åstadkoms av det utlösande objektet utan också är avhängigt av den förnimmande personens tillstånd. Värme och kyla är i denna mening relativa, och de fullständiga varseblivningsutsagorna ”vinden är kall för A” och ”vinden är varm för B” motsäger varandra lika lite som utsagorna ”A är större än B” och ”A är större än C”. Villfarelser rörande sinnesförnimmelser kommer till stånd när förståndet förändrar innehållet i sinnesförnimmelsen genom att lägga till eller dra ifrån något. På avstånd kan man till exempel tro att ett fyrkantigt torn är runt på grund av att man inte tar hänsyn till att bilden är ofullständig. Håller man sig strikt till det som är givet genom sinnesförnimmelserna kommer man i sådana fall inte att säga att man ser ett runt torn utan något i stil med att tornet ser runt ut på avstånd. Men detta förblir sant även när man kommer närmare och konstaterar att tornet är fyrkantigt. I den mån man alltså å ena sidan tar hänsyn till vissa uttrycks relativitet och å andra sidan endast erkänner det verkligen givna som varseblivet kan man hålla fast vid tesen om att alla förnimmelser är sanna utan att trassla in sig i motsägelser eller förklara att villor är omöjliga. Epikuros försök att skilja det rena innehållet i varseblivningen från förståndets tillägg föregriper de moderna empiristiska försöken att skilja det givna från teoretiska tillägg. Dessa försök har först nyligen givits upp med hänsyn till invändningen att det inte går att konstruera ett teorifritt observationsspråk.
[redigera] Förbegreppen (prolepseis)
Förbegreppen, Epikuros andra kriterium, beskrivs å ena sidan som ”begrepp” ”allmänna insikter som vi har inom oss” och ”minnen av det som ofta har uppkommit utifrån”, och å andra sidan som ”kunskaper” eller ”rätta åsikter”. De är ”det som ligger till grund för orden” och som man får grepp om när man förstår ett ord: ”när ordet "människa" uttalas ser man hennes gestalt framför sig, vägledd av sinnesförnimmelserna.” Man skulle enligt detta kunna uppfatta förbegreppen antingen som allmänbegrepp eller generaliserade föreställningar eller som sanna satser i meningen av definitioner som bygger på ett korrekt språkbruk. Dessa båda synsätt är inte förenliga och hålls förmodligen heller inte åtskilda hos Epikuros: När någon använder ordet ”människa” korrekt, kan man beskriva detta både genom att säga att han har ett riktigt begrepp eller en korrekt föreställning, om människan och att han vet vad en människa är. Som ords betydelse har förbegreppen först och främst en språklig funktion som man måste skilja från deras roll som kriterier.
[redigera] Sanna och falska begrepp
När man beskriver ett objekt använder man begrepp oavsett om beskrivningen är sann eller falsk – och även om den är falsk kan begreppet vara rätt använt i meningen att man vet vad som avses. Den språkliga användningen av begrepp involverar alltså ännu inte kriterier. Sådana föreligger först när man frågar sig om det använda begreppet är tillämpligt på objektet eller ej – om, för att använda ett något trivialt exempel, ett fjärran objekt är en ko eller en häst. Försåvitt förbegreppen skall vara sanna ligger det naturligtvis närmare till hands att uppfatta dem som definitioner. Att förbegreppen måste vara sanna bevisar Epikuros, liksom i fallet med sinnesförnimmelserna, med ett indirekt argument. Ordens grundbetydelse måste vara intuitivt känd och inte kräva något bevis. Om så inte vore fallet, skulle vi varken kunna avgöra några filosofiska frågor eller fälla något omdöme om åsikters riktighet, ty då skulle vi hamna i en oändlig regress.
[redigera] Rätta och orätta handlingar
Om man till exempel vill avgöra om en viss handling är rätt eller orätt måste man relatera sig till förbegreppet om det rätta för att se om handlingen motsvarar det eller inte. Om man nu vore tvungen att bevisa förbegreppets sanning skulle man hamna i en oändlig regress eftersom man skulle kunna kräva ett bevis för premisserna för detta bevis och så vidare. Liksom man måste förutsätta att sinnesförnimmelserna är sanna, måste man förutsätta att förbegreppen är sanna för att man skall kunna avgöra om svar på filosofiska frågor är sanna. Sinnesförnimmelser och förbegrepp erbjuder oss alltså enligt Epikuros evidenta sanningar som vi måste utgå ifrån när vi vill bedöma åsikter om sakförhållanden som antingen just nu inte kan observeras eller som i princip undandrar sig observation.
[redigera] Observerbara och icke-observerbara sakförhållanden
När det rör sig om sakförhållanden som kan observeras, till exempel den redan anförda frågan om något är en ko eller en häst, slås sanningen eller falskheten fast genom bekräftelse (epimartyresis) respektive icke-bekräftelse. Åsikten att något är en häst bekräftas av varseblivningen att det rör sig om en häst (varvid det uppenbarligen redan förutsätts att man kan använda begreppet häst på rätt sätt), och den bekräftas inte av varseblivningen att det inte rör sig som en häst utan exempelvis om en ko. Vad gäller icke observerbara sakförhållanden kan detta enkla förfarande naturligtvis inte tillämpas. I sådana fall kan man slå fast sanningen om det visar sig att antagandet om motsatsen leder till en motsägelse till en evident sanning. Sålunda ansåg sig Epikuros kunna bevisa det tomma rummets existens genom att det av antagandet att tomrummet inte finns skulle följa att det inte funnes någon rörelse. Allmänt talat anses en åsikt om ett icke observerbart sakförhållande vara sann om den på det nyss angivna sättet kan härledas från en varseblivningsutsaga eller från en definition, medan den anses vara falsk om man från den kan härleda något som motsäger en evident sanning. Nu förekommer det naturligtvis att flera med varandra oförenliga åsikter varken följer av eller motsäger någon evident sanning. I sådana fall är det inte tillåtet att träffa något avgörande; man måste i stället erkänna att alla de åsikter som är förenliga med kriterierna möjligen är sanna. Detta håller, som framgår av brevet till Pythokles, exempelvis förklaringen av himlafenomenen, som undandrar sig direkt observation. Här skulle det enligt Epikuros vara ovetenskapligt att bestämma sig för en av de möjliga förklaringarna.
[redigera] Bestämma om ett sakförhållande är korrekt
Man måste räkna upp alla förklaringar som är förenliga med fenomenen, för att vara säker på att man fått korn på den som gäller det givna fallet. Vad som är möjligt eller omöjligt kan delvis slås fast genom att vissa typer av förklaringar är uteslutna från första början på grund av att de allmänt kan visa sig vara falska, till exempel att förklara förlopp med gudomligt ingripande. Ett sådant antagande vore inte förenligt med den riktiga definitionen av det gudomliga väsendet. För att finna möjligen riktiga förklaringar kan man utgå från en analogi mellan observerbara och icke observerbara sakförhållanden. Man antar härvid att liknande verkningar har liknande orsaker, och beskriver de icke observerbara orsakerna till observerbara fenomen efter en modell hämtad från förlopp som man redan har observerat. Användningen av analogislut begränsar emellertid av möjligheten av att redan beprövade teoretiska antaganden utesluter analogin. Av iakttagelsen att förnimbara kroppar rör sig olika snabbt, skulle man till exempel kunna försöka dra slutsatsen att också atomerna har olika hastigheter. Men av andra skäl kan man visa att alla atomer rör sig med samma hastighet genom det tomma rummet, och att analogin därmed inte håller på denna punkt. Teorin om bekräftelse eller vederläggning av antaganden och teoretiska utsagor med hjälp av evidenta sanningar som tjänar som kriterier utgör den metodologiska grundval, på vilken Epikuros framför allt sökte bygga sin fysik. Vad gäller atomteorin hävdade han att den är den enda teori som är förenlig med fenomenen, vilket innebär att dess sanning skall kunna bevisas med hjälp av kriterierna.
[redigera] Metafysik
Epikurismens metafysik är en viktig grundsten i den epikureiska filosofin. Den bygger på atomläran såsom utformad av de tidigare filosoferna Demokritos och Leukippos. Atomerna är obegränsade, evigt och bestående av ingenting annat än kroppar och tomrum. De har dock själva inga andra egenskaper än storlek, form och vikt. Kropparna är antingen enskilda, odelbara atomer, eller sammansatta av flera atomer. Atomerna virvlar slumpmässigt omkring, kolliderar och griper tag i varandra, vilket är vad som skapar olika organismer.
Epikuros menade att universum är obegränsat, evigt och bestående av ingenting annat än kroppar och tomrum.
Även om atomläran idag har flest anhängare, var inte den gängse uppfattningen sådan fram till modern tid. Istället ansågs Aristoteles elementlära ha störst auktoritet, och ansågs mest vetenskaplig fram till 1700-talet.
[redigera] Själen
Själen är utspridd genom hela kroppen genom mycket, mycket fina partiklar. När kroppen dör och förintas, förintas även själen. Utan kroppen kan inte själen existera, och döden leder, som vi läste tidigare, till total icke-existens. (Döden, punkt 5)
[redigera] Kända epikuréer
Thomas Jefferson refererade till sig själv som epikuré. Andra anhängare till Epikuros lära inkluderar poeten Horace (Quintus Horatius Flaccus, (8 december 65 f.Kr. - 27 november 8 f.Kr.) och senare Gassendi, Bernier, Saint-Evremond, Ninon de l'Enclos, Diderot, Jeremy Bentham och Nietzsche. Den franska filosofen Charles Batteux och advokaten och politikern med samma nationalitet, Jean Anthelme Brillat-Savarin, sympatiserade även de med epikurismen. Bland dagens anhängare av epikurismen kan bland annat Michael Onfray och Jennifer Michael Hecht nämnas.
[redigera] Böcker om epikurismen
[redigera] För nya läsare
- On Epicurus av Norman Lillegard
- The Consolations of Philosophy av Alain de Botton
- Om tingens natur (De rerum natura) av Lucretius, översätt till svenska av Sture Linnér
- The Epicurus Reader Selected Writings and Testimonia översatt till engelska av Brad Inwood och Lloyd P. Gerson
- Epicurus George Andrew Panichas
[redigera] För studenter och beundrare
- Epicurus - His Continuing Influence and Contemporary Relevance Editerad av Dane R. Gordon och David B. Suits
- The Hellenistic Philosophers, Vol. 1, Translations of the Principal Sources with Philosophical Commentary av Anthony A. Long, och David N. Sedley
- Hellenistic Philosophy Stoics, Epicureans, Sceptics av Anthony A. Long,
- Epicurus An Intrdocution av John M. Rist
- Three Discourses of Happiness, Virtue and Liberty Collected from the works of Pierre Gassendi av Francois Bernier
[redigera] För avancerade studier
- Epicurus on Freedom av Tim O'Keefe
- Facing Death - Epicurus And His Critics av James Warren
- Epicurus and Democritean Ethics- An Archaeology of Ataraxia av James Warren
- Paradosis and Survival Three Chapters in the History of Epicurean Philosophy av Diskin Clay
- Lucretius and the Transformation of Greek Wisdom av David N. Sedley
- Epicurus in Lycia - The Second-Century World of Diogenes of Oenoanda av Pamela Gordon
- The Epicurean Tradition av Howard Jones
- Atoms, Pneuma, and Tranquillity - Epicurean and Stoic Themes in European Thought Editerad av Margaret J. Osler
- Epicurus' Ethical Theory - The Pleasures of Invulnerability av Phillip Mitsis
- Epicurus on the Swerve and Voluntary Action av Walter G. Englert
- Epicurus' Scientific Method av Elizabeth Asmis
- The Sculpted Word - Epicureanism and Philosophical Recruitment in Ancient Greece av Bernard Frischer
[redigera] Referenser
- Online: Internet Encyclopedia of Philosophy, Chass.utoronto.ca, Epicurus.net, epicurus.info, [1], [2] Nationalencyklopedin
- Bokform: Otfried Höffe - De Stora Filosoferna
[redigera] Externa länkar
- Epicurus & Epicurean Philosophy En av de bästa sidorna om epikurismen
- Epicurus.info - Epicurean Philosophy Online E-Texter, fotogalleri, länkar, med mera.
- Epicurean Garden of Contentment Info, citat, verk, epikurélista, med mera.
- The Epicurean Group Grupp för människor som är intresserade av epikurismen.
[redigera] Se även
